WoBWorld

Det var då själva sjutton vad jag inte får fart på saker och ting. Det är på intet sätt så att jag inte gör något. Men det blir inget gjort ändå. Oplanerat, ostrukturerat och odiskutabelt rörigt. Fast det är nog så jag har valt att leva mitt liv, med betoning på just ordet "valt". Egentligen är jag tämligen nöjd med att ta saker lite som de kommer, att vänta på lusten att göra något i motsats till att göra saker bara för att man förväntas göra det.

Visst inser jag vikten av att följa vissa mönster. Hyran väntar inte på att jag ska få lust att betala den, bussar stannar inte upp för att jag känner för att röka en cigarett innan jag går ner till busshållplatsen. Så klart. Men ändå. Man gör så förbannat mycket saker som man gör bara för att man förväntas göra det. Eller ännu värre, tror att man förväntas.

Min tid här på Motivationsenheten går mot sitt oundvikliga slut. Det är dags att ta nästa steg känner jag. Skulle jag få bestämma så skulle jag väl flytta in och bo här, bland kloka och roliga människor. Ha mitt lilla rum att dra mig tillbaka till och sedan, när lusten faller på, kunna gå några få steg ut in till gemenskapen. Men. Nu kommer jag nog inte mycket längre här. Inte för att jag tror att jag skulle stagnera i samtalen med alla människor, men för att nyttan med att bo här är överspelad.

Så otroligt mycket har hänt det senaste året. Det har varit otroligt omtumlande, skapande och har fött en helt ny värld för mig. en värld som hela tiden funnits där men som jag inte har förmått att se i min inneslutan sjukdom. Jag har fått tillbaka känslan av att kunna vara älskad, att vara en smula klok och framförallt så är jag inte ens i närheten så arg som jag varit de senaste 38 åren. Mentala spärrar har släppt och jag börjar tro att jag kan finna ett liv som jag faktiskt kan trivas med. Att vakna utan att vilja dö är nytt och spännande.

Men det allra viktigaste jag fått insikt i är något som kloka damen har lärt mig. Jag är en smula speciell. Kanske det som kallas ett original. Passar inte riktigt in någonstans. Men det stora med det är, jag behöver inte göra det. Jag kan välja att skapa mitt liv utifrån mina förutsättningar.

Att inte känna sig tvungen att snegla på grannen hela tiden. Att kunna vara stolt över vad jag är, vad jag gör, utan att behöva skämmas eller känna ett behov att hela tiden rättfärdiga det. Jag ser ingen mening med att definiera mig själv utifrån ett yrke. Jag är inte Sjuksköterksa, inte processtekniker eller allt det där som man presenterat sig som när folk frågar vad man gör. Jag är Jonas. Inget annat. En komplex varelser, med goda och dåliga sidor. Ständigt i rörelser öven fast folk bara ser en stilla figur som knappt rör sig.

Jag behöver inte vara rädd för att pensioneras eftersom jag har lärt mig att bejaka mig själv. När jag en dag går i pension så tar jag inte slut. Jag betyder precis lika mycket dagen efter som dagen före. Att människan just i dessa dagar identifierar sig själva som någon som har en titel eller någon som inte har det syns mig otroligt förbryllande. Den där känslan har jag alltid haft men nu så skäms jag inte för den.

Driften att klara sig själv är nog uråldrig. För i samma sekund som man behöver förlita sig på andra för sin överlevnad så förlorar man sin frihet. Så det är klart att även jag vill vara självförsörjande. Men däremot ser jag inget egenvärde i att ha en arbetsplats att gå till. Det är kul att umgås med roliga arbetskamrater men ärligt talat. De där som vinner på5 mille  Lotto och som fortsätter att arbeta måste ju vara galna. Vill de inget annat med sina liv? Vad händer med dem när arbetsgivaren säger att de får gå hem för att de är för gamla? Eller fabriken stänger? Tappar de i värde som människor för det? Jag tror verkligen inte det. Men som jag uppfattar omvärlden just nu så är det som är modet för dagen. Arbeta eller sluta finnas.

Jag tror inte att jag är latare än någon annan. Men jag känner att motiven för att ha ett avlönat arbete inte känns rätt för mig. Förutom att man behöver pengar så verkar det ju väldigt knepigt att dela upp sitt liv totalt efter vad någon annan tycker att man ska leva efter.

Jaja. Jag känner att jag inte får fram det jag vill säga och det slutar väl säkert med någon sur kommentar om att jag är en parasit och lat och fet och oduglig. Men då får det väl bli så då. Jag vet vad jag är och inte fan är jag min anställning.

Nä. Nu ska jag ut och röka, dricka lite kaffe och sedan blir det nog lite gitarrspel med personalen här. Inte så illa på en tisdag.