Efter trappan, före sömnen
Ett stilla vansinne. Inget brus i skallen, ingen skärande känsla i bröstet. Bara stilla som en skogstjärn i sommarnatten. Ännu en gång. Eller kanske för första gången. Ett steg fram och tolv slackande spring i benen bakåt.
Igår var en bra dag. En förbannat bra dag. Idag är en bra dag med. Av någon märklig anledning. Fan vet hur det gick till. För alla spår pekar mot katastrof. Men, jag är nöjd. Vilket kommer reta den präktiga medborgaren. Vilket retar mig. Men ibland så måste en enkel själ få slå sig loss, dansa med djävulen och hoppas att han lämnar en ensam när musiken tystnar.
Jag har sovit i en trappupgång. Jo. Jag lovar. Jag sov dessutom gott. Utanför dörren till kvinnan jag älskar men som jag inte kommer överrens med. För.... det bara blev så. Mitt namn är WoB. Ibland kallar myndigheterna mig Jonas och det är väl sant. Men innanför allt skinn, kött och ben är jag WoB. Dr. Winston O´Boogie. Det är jag det. Min idol Lennon, jag vet, jag är för gammal för att ha idoler men så är det, hade sin lost weekend, jag har haft en lost night. Är jag missnöjd? Näe.
Stilla vansinne. Tyst obstinens. Som en skogstjärn. I natten. Så jag dricker kaffe, glädjer mig åt katten som rusat till mig och begärde, krävde, att bli klappad. Bekräftad. Älskad. Och jag älskar henne. Min lilla Chips. Sköldpaddsfärgad. En missbildad klo. Ett uderbart sött ansikte och en kärlek till mig som jag inte kan finna någonannstans. Nä, jag vet det är inte ett ord, men "någonannastans" är det jag känner inför min katt. Hon följer mig runt lägenheten, rusar in o sovrummet när jag lägger mig för att läsa dagens tidning, vilket idag betyder BT och DN. Där lägger jag mig och hon lägger sig bredvid mig. Utan krav, utan någon annan agenda förutom att bara vara med mig i livet.
På tal om livet så är det knepigt. Svårt. Inte alls lätt att förstå sig på. Just som man tycker att man fattat så förstår man precis ingenting. Allt förbluffar och allt är uppförsbacke. Det slutar med att man sover i en trappuppgång då och då och så ser väl mitt liv ut kan jag tro. Sånt som är ok när man är 20 men tragiskt när man är ett andetag från 40. Jag har ingen som helst lust att lägga mig platt och bli 40. Inte som min bild av den tiden i livet är. Är min bild fel? Troligen, eftersom bilden och livet inte kommer överrens. De kivas och bråkar där de sitter bredvid varandra i mitt livs baksäte. Frågar hela tiden när vi kommer fram och jag vänder mig om och svara "aldrig".
Så. Vad hände igår? Inte fan vet jag. Fråga någon som vet. En rad händelser radade upp sig, som pärlor på ett vackert halsband och ärligt talat så skäms jag inte i tre sekunder för vad som hänt fast jag troligen borde. Så klart jag borde. jag bråkade med kvinnan jag älskar så förbannat mycket men som fan i mig är dum i huvudet när hon låser sin tankevärld och flyr in i en annan dimension.
Så. Jag tog sikte mot staden. Mot Elfsborgsmatchen, mot Jill Johnsson, mot allt det där jag älskar. Staden med allt folk, med alla tankar som finns så ytligt att man nästan kan se dem. Men, fick jag reda på nu på morgonen, så somnade jag mot en sten i Knalleland, åt något och sen vet jag inte mer förrän jag som vanligt for med en buss, stående mitt i alla som åkte och där var jag. I mitten som jag alltid söker. Pratade, skämtade, blev plump, älskade livet. Givetvis kräver hela händelseförloppet att jag var berusad. Borde jag skämmas? Kanske? Är jag då i skämsläge? Nope. Skäms inte ett skit.
Jag försöker och det måste vara värt något eller? Jag vet att det jag gör ibland är fel. Så innan den rättfärdiga läsaren, som bara dricker "för att det är gott" retar upp sig så vill jag fråga, sen när fan blev alkohol gott? Milkshake är gott. Cola är gott. Ett gott friskt glas vatten är gott och mjölk är drycken för gudar. Men alkohol? Sluta nu. Du dricker för att bli om inte full så berusad. Det är där du och jag inte förstår varandra. jag dricker alldrig för att bli full. Jag dricker för att sluta känna, sluta, ta bort alla tankar i skallen.
För mig är alkoholen en väg från ångest och den skärande tanken i skallen att jag ska svälja min egna tanke. Tänk dig att du faktiskt tror, mot bättre vetande, att du ska svälja din tunga om du öppnar munnen mer än en millimeter. Den tanken jagar mig allt som oftast. Inte alls så, hela tiden, som det var förut, innan, då när jag var olycklig. Men den poppar upp. Så då har jag två val. Antingen lägger jag mig och sover. Riktig sömn eller tablettframverkad. Eller så dricker jag. Inte för at ha kul. Inte för att festa. Bara för att döva. För att bli normal.
Det är där du och jag aldrig kommer att komma till tals med varandra. Du säger att jag super för att jag är lat eller karaktärslös. Eftersom du själv gör det när fredagen kommer. Då dricker du för att bli full eftersom det är kul att vara full. Men jag dricker inte för att jag har kul när jag är berusad. jag dricker för att jag ska få en paus i alla dessa knivar i min själ. Du kallar mig allt från ful till looser till en jävla katastrof. Sorry. Jag är både smart och klok och beläst och har mina 120 poäng på högskola och är en rätt bra sjuksköterska. Den enda katastrofen i mitt liv är mitt liv. Så ibland måste jag få andas, hämta kraft för att kunna göra sådant som du inte ens tänker på att du gör. Som att gå ut med soporna.
Men men. En natt i en trappuppgång. Igen. Det var väl 5 år sedan sist. Då var det på min bröllopsdag, då när allt blev för mycket och jag sprang iväg i min kostym och lade mig för att sova i just en trappuppgång. Helst hade jag tagit min oerhört, otroligt vackra brud med mig. Men jag lämnade henne ensam och så var äktenskapet slut innan det knappt börjat. Ett stort, stort misstag.
Nattens misstag tar jag lätt på. Jag ville ut i världen för att känna något, min dam ville inte det. Och ärligt talat så är jag förbannat trött på att be om ursäkt för att jag vill leva en smula utanför en lägenhets lilla värld. Det borde gå att kombinera, men vi är två om det där och just nu är det bara jag som anser att det går att kombinera. Jag skulle göra vad som helst för hennes skull men tyvärr så vill hon inte göra något som gör mig glad bara för att glädja mig så vägen är väl till vägs ände. Eller så är jag lika kär i kväll som jag är nu. Jag hoppas det.
Men morgonen är underbar. Jag satt vid en busshållplats i morse vid halv 6. Solen sken blekt med löften om värme och nu när jag sitter här vid min kära dator, min bästa vän, så känner jag värme på mina axlar. En rejäl frukost med knäckebröd och två kokta ägg plus ett glas mjölk gör min själ ljum och vacker, katten försöker locka in mig till sängen och jag ska dit nu. Lägga mig under täcket och njuta av solen, musik och kattens spinnande.
Där finner du mig just nu. Jag önskar eder en god morgon, för det har jag, även om jag sovit i en trappuppgång, är rätt så rejält bakis och saknar min kvinnas kärlek. Eller vems kvinna hon nu är. Troligen sin alldeles egna.
Den här dagen är helt ok. Fast den är skev och ful. Solen skiner, jag har vänner, jag har ande och jag har en katt. Eller om det nu är så att katten har mig.
En massa tankar äger jag. En smula vettig är jag med. Så jag ska lägga mig för att sova en smula och sedan vakna upp och fortsätta leva så gott jag kan, göra gott i världen om jag finner ett sätt och dessutom ska jag bara finnas till. Det finns de som är glada för att jag gör det så då får jag väl göra det då.
Igår var en bra dag. En förbannat bra dag. Idag är en bra dag med. Av någon märklig anledning. Fan vet hur det gick till. För alla spår pekar mot katastrof. Men, jag är nöjd. Vilket kommer reta den präktiga medborgaren. Vilket retar mig. Men ibland så måste en enkel själ få slå sig loss, dansa med djävulen och hoppas att han lämnar en ensam när musiken tystnar.
Jag har sovit i en trappupgång. Jo. Jag lovar. Jag sov dessutom gott. Utanför dörren till kvinnan jag älskar men som jag inte kommer överrens med. För.... det bara blev så. Mitt namn är WoB. Ibland kallar myndigheterna mig Jonas och det är väl sant. Men innanför allt skinn, kött och ben är jag WoB. Dr. Winston O´Boogie. Det är jag det. Min idol Lennon, jag vet, jag är för gammal för att ha idoler men så är det, hade sin lost weekend, jag har haft en lost night. Är jag missnöjd? Näe.
Stilla vansinne. Tyst obstinens. Som en skogstjärn. I natten. Så jag dricker kaffe, glädjer mig åt katten som rusat till mig och begärde, krävde, att bli klappad. Bekräftad. Älskad. Och jag älskar henne. Min lilla Chips. Sköldpaddsfärgad. En missbildad klo. Ett uderbart sött ansikte och en kärlek till mig som jag inte kan finna någonannstans. Nä, jag vet det är inte ett ord, men "någonannastans" är det jag känner inför min katt. Hon följer mig runt lägenheten, rusar in o sovrummet när jag lägger mig för att läsa dagens tidning, vilket idag betyder BT och DN. Där lägger jag mig och hon lägger sig bredvid mig. Utan krav, utan någon annan agenda förutom att bara vara med mig i livet.
På tal om livet så är det knepigt. Svårt. Inte alls lätt att förstå sig på. Just som man tycker att man fattat så förstår man precis ingenting. Allt förbluffar och allt är uppförsbacke. Det slutar med att man sover i en trappuppgång då och då och så ser väl mitt liv ut kan jag tro. Sånt som är ok när man är 20 men tragiskt när man är ett andetag från 40. Jag har ingen som helst lust att lägga mig platt och bli 40. Inte som min bild av den tiden i livet är. Är min bild fel? Troligen, eftersom bilden och livet inte kommer överrens. De kivas och bråkar där de sitter bredvid varandra i mitt livs baksäte. Frågar hela tiden när vi kommer fram och jag vänder mig om och svara "aldrig".
Så. Vad hände igår? Inte fan vet jag. Fråga någon som vet. En rad händelser radade upp sig, som pärlor på ett vackert halsband och ärligt talat så skäms jag inte i tre sekunder för vad som hänt fast jag troligen borde. Så klart jag borde. jag bråkade med kvinnan jag älskar så förbannat mycket men som fan i mig är dum i huvudet när hon låser sin tankevärld och flyr in i en annan dimension.
Så. Jag tog sikte mot staden. Mot Elfsborgsmatchen, mot Jill Johnsson, mot allt det där jag älskar. Staden med allt folk, med alla tankar som finns så ytligt att man nästan kan se dem. Men, fick jag reda på nu på morgonen, så somnade jag mot en sten i Knalleland, åt något och sen vet jag inte mer förrän jag som vanligt for med en buss, stående mitt i alla som åkte och där var jag. I mitten som jag alltid söker. Pratade, skämtade, blev plump, älskade livet. Givetvis kräver hela händelseförloppet att jag var berusad. Borde jag skämmas? Kanske? Är jag då i skämsläge? Nope. Skäms inte ett skit.
Jag försöker och det måste vara värt något eller? Jag vet att det jag gör ibland är fel. Så innan den rättfärdiga läsaren, som bara dricker "för att det är gott" retar upp sig så vill jag fråga, sen när fan blev alkohol gott? Milkshake är gott. Cola är gott. Ett gott friskt glas vatten är gott och mjölk är drycken för gudar. Men alkohol? Sluta nu. Du dricker för att bli om inte full så berusad. Det är där du och jag inte förstår varandra. jag dricker alldrig för att bli full. Jag dricker för att sluta känna, sluta, ta bort alla tankar i skallen.
För mig är alkoholen en väg från ångest och den skärande tanken i skallen att jag ska svälja min egna tanke. Tänk dig att du faktiskt tror, mot bättre vetande, att du ska svälja din tunga om du öppnar munnen mer än en millimeter. Den tanken jagar mig allt som oftast. Inte alls så, hela tiden, som det var förut, innan, då när jag var olycklig. Men den poppar upp. Så då har jag två val. Antingen lägger jag mig och sover. Riktig sömn eller tablettframverkad. Eller så dricker jag. Inte för at ha kul. Inte för att festa. Bara för att döva. För att bli normal.
Det är där du och jag aldrig kommer att komma till tals med varandra. Du säger att jag super för att jag är lat eller karaktärslös. Eftersom du själv gör det när fredagen kommer. Då dricker du för att bli full eftersom det är kul att vara full. Men jag dricker inte för att jag har kul när jag är berusad. jag dricker för att jag ska få en paus i alla dessa knivar i min själ. Du kallar mig allt från ful till looser till en jävla katastrof. Sorry. Jag är både smart och klok och beläst och har mina 120 poäng på högskola och är en rätt bra sjuksköterska. Den enda katastrofen i mitt liv är mitt liv. Så ibland måste jag få andas, hämta kraft för att kunna göra sådant som du inte ens tänker på att du gör. Som att gå ut med soporna.
Men men. En natt i en trappuppgång. Igen. Det var väl 5 år sedan sist. Då var det på min bröllopsdag, då när allt blev för mycket och jag sprang iväg i min kostym och lade mig för att sova i just en trappuppgång. Helst hade jag tagit min oerhört, otroligt vackra brud med mig. Men jag lämnade henne ensam och så var äktenskapet slut innan det knappt börjat. Ett stort, stort misstag.
Nattens misstag tar jag lätt på. Jag ville ut i världen för att känna något, min dam ville inte det. Och ärligt talat så är jag förbannat trött på att be om ursäkt för att jag vill leva en smula utanför en lägenhets lilla värld. Det borde gå att kombinera, men vi är två om det där och just nu är det bara jag som anser att det går att kombinera. Jag skulle göra vad som helst för hennes skull men tyvärr så vill hon inte göra något som gör mig glad bara för att glädja mig så vägen är väl till vägs ände. Eller så är jag lika kär i kväll som jag är nu. Jag hoppas det.
Men morgonen är underbar. Jag satt vid en busshållplats i morse vid halv 6. Solen sken blekt med löften om värme och nu när jag sitter här vid min kära dator, min bästa vän, så känner jag värme på mina axlar. En rejäl frukost med knäckebröd och två kokta ägg plus ett glas mjölk gör min själ ljum och vacker, katten försöker locka in mig till sängen och jag ska dit nu. Lägga mig under täcket och njuta av solen, musik och kattens spinnande.
Där finner du mig just nu. Jag önskar eder en god morgon, för det har jag, även om jag sovit i en trappuppgång, är rätt så rejält bakis och saknar min kvinnas kärlek. Eller vems kvinna hon nu är. Troligen sin alldeles egna.
Den här dagen är helt ok. Fast den är skev och ful. Solen skiner, jag har vänner, jag har ande och jag har en katt. Eller om det nu är så att katten har mig.
En massa tankar äger jag. En smula vettig är jag med. Så jag ska lägga mig för att sova en smula och sedan vakna upp och fortsätta leva så gott jag kan, göra gott i världen om jag finner ett sätt och dessutom ska jag bara finnas till. Det finns de som är glada för att jag gör det så då får jag väl göra det då.
Kommentarer
Trackback