WoBWorld

Halloj världen. Jodå. Mig blir ni inte av med så lätt. Men eftersom jag är tillbaka på Motivationsenheten så börjar jag om på ruta ett, det vill säga, ingen mobil, ingen dator och inga ensamma promenader. Men den här gången får man gå ut och röka själv i alla fall. Gudskelov.

Men nu har jag fått lov att skriva lite och man bockar och bugar för det. Det finns två sätt att se på det hela. För visst fyller det ett syfte att man inte har allt det där omkring sig som så lätt kan distrahera en från att tänka kloka tankar. Så jag tänker och tänker och tänker. Men så blir det ju ett problem när jag kommit på något såntdär viktigt och inte kan skriva ner det. Då försvinner det in igen från det själens hål jag hade lockat ut det från.

Men papper och penna då, frågar den irriterade läsaren? Jo, det klart. Men det går så mycket lättare, så mycket fortare att skriva på datorn. Tyvärr är jag så modern att jag skriver på papper så sällan att jag knappt kan se vad jag skrivit själv om jag kluddat på ett papper. Men men. Nästa vecka så hoppas jag att de tycker att jag tänkt tillräckligt många kloka tankar för att vara värd att få fördriva tiden och livet och leken med skuggorna genom att ha fri tillgång till min lilla livskamrat, min Acer Aspire 8920g. Datorn alltså.

Men livet är helt klart värt att leva i dessa dagar. Den här gången märker jag själv att det är mycket lättare att komma in i de ack så viktiga funderingar som jag måste gå igenom för att komma någonstans. Det är rätt så spännande att återgå till den omgivning som man lämnade för några sommarveckor sedan och märka skillnaden i en själv när man väl finner sig vara på plats.

Förra gången, då i våras, när jag stövlade in här på stället så var det en uppskruvad, nervös, osäker, rädd, bakfull, figur, suddig i konturerna och utan att ha en aning om vem fan han själv var. I måndags så var jag lika nervös. Hur skulle det funka egentligen. Men så kommer jag på att jag är mycket mer koncentrerad, fokuserad, klar i skallen, säker, målmedveten och framför allt självmedveten än jag var då när fiolårsgräset fortfarande gömde allt det gröna och vackra som skulle spira.

Jag har börjat lära mig att säga nej. Nu måste jag bara lära mig att våga att inte säga ja. Hur jag ska komma dit jag vill, där jag inte hela tiden sticker huvudet i sanden som en struts så fort något blir jobbigt, har jag ingen som helst aning om. Men jag har på känn att det ordnar sig.

Jösses. Jag har gått och blivit positiv med åren. Hua!

Annars är allt sig likt fast totalt annorlunda. Samma personal, samma rum, samma utsikt, samma burk med fimpar på den gräsbeväxta grusplanen, samma måltidsdryck, samma samma samma. Men inte en enda sak är likadan. Andra medboende, och alla de gamla vanliga ansiktena bärs av människor som var och en har varit ute på sig egna resa under sommaren. De har lärt sig saker de inte visste innan eller förvissat sig om att det som de trodde sig veta var vad de visste. Eller så har de kanske lärt sig att de inget vet? Jag vet då rakt inte.

Sen finns det andra skillnader. Jag själv har gått ner ytterligare i vikt. Ingen ring glänser på mitt vänstra ringfinger. Fri som fågeln men höjdrädd. Så jag står där, på toppen av berget, synar mina vingar i sömmarna. Flaxar lite försiktigt. Stilla stilla andetag. Ett hjärta som pickar som om det skulle sprängas. Torr i munnen och full av tankar om ond bråd död och jord som faller från en skovel ner på ett lock jag aldrig mer kommer att se öppnas.

Man kan se ett dis långt bort i fjärran. Känna regnet mot vingtopparna. Men hur ska jag veta att vingarna håller om jag inte provar dem? Så det är väl bara att ta fan i hand och hoppa ut, rakt ner och flaxa för glatta livet. Antingen faller man som en sten och det vore ju dumt. Eller så stiger man i luften, mot molnen och vidare vart tusan man vill.

Vi hade en diskussion igår. Eller, vi hade en massa. Men en sak vi pratade om var döden. Eller, ingen sade det men det var nog det vi pratade om. Jag gjorde det i alla fall. Men tänk om man råkar vara odödlig. Vad förbannad man skulle bli om man upptäckte att man helt plötsligt en dag var 200 år gammal och inget har hänt. Att man spenderat 180 år av en evighet med att vara vettskrämd. Så dumt.

Nja. Jag känner att detta blir platt och splittrat. Tankarna far omkring och försöker komma ut först genom fingrarna så att de vinner en plats på skärmen. Det blir så när man känner sig en smula stressad av att skriva under tidpress. Fast det ligger något vettigt i det med. Att lära sig komprimera, koncentrera, konvektera tankarna som faller som text. Inte slösa med vare sig min egen tid eller läsarens.

Fast å andra sidan, detta har jag sagt förut så många gånger, om någon läser detta och anser att det är slöseri med dens tid så förstår jag inte varför människan läser det. Vid detta laget borde texten har försvunnit långt från den personens aktiva minne.

Jag fick en fråga idag om vad jag skriver om och varför. Hm. Det var visst två frågor. Sen tillkom en till, hur mycket jag lämnar ut om mig själv?

Svaren är enkla. Inget, för min egen skull, så mycket jag själv vill. Varför då skriva publikt, på en blogg? För att jag inte fick tillräckligt många leksaker när jag var liten? Njae. Jag vill väl kanske att någon där ute ska känna igen sig. Hur det är att vara missbrukare. Eller ha ångest eller depression. Ensam eller kattägare eller mopedist eller Elvisfan eller vad tusan som helst.

Får jag sedan lite respons på det jag skrivit så blir det ju som ett sorts samtal. Sen får man ju bjuda en del på det där som de så gärna skulle vilja säga men inte vågar göra öga mot öga med en annan människa. Att man är en jävla äcklig, lat alkis som är självupptagen, ful och dessutom har den dåliga smaken att ha en skrot i ansiktet. Jag ger eder en bit av mig, men bara en bit. En hel del av det som är jag kommer inte fram här och det är inte heller meningen. Men nog är det lite synd om dessa personer som tror sig veta vem jag är, som tror sig känna mig genom att läsa det jag väljer att skriva.

Nog om dem. Nu väntar vi till fredag kväll sen kommer de väl och hackar en smula. De brukar göra det på fredag eller lördag kväll av någon anledning:-)

Nu har jag skrivit av mig lite i alla fall. Av det hela blev det nästan inget alls att spara. Men nu finns det här och det är gott nog för mig.