Morgonstånd har guld i mund
Jag är en enkel man, med svåra behov. Men nu måste jag tala ut. Jag måste dela med mig, jag måste erkänna denna svåra skuld och det ok som plågar mig. Jag är morgontrött. Jo, jag vet. Visst är de skämmigt. Det är så att tanken svindlar och jag vågar knappt tänka tanken att jag nyss har gått ut med detta. Men någon gång måste man lyfta på locket till själens allra mörkaste skrymslen.
När klockan ringer på morgonen är det för mina döva öron. Den kan stå där och hoppa bäst den vill. Det berör mig inte det allra minsta. Jag snarkar och sover så gott att hela jag verkar var som sprungen ur sjusovarmyten. För tillfället har jag i mitt hem hela tre väckarklockor. Fast jag vet inte riktig varför. Det känns lika meningslöst varje kväll när jag pliktskydligt ställer de på en lämplig tid. För jag vet ju redan när jag irriterat fingrar på diverse knappar och inställningar att det där gör jag helt i onödan.
Så faller natten. Jag somnar, precis så som människan plägar göra när mörkret smyger tätt intill huden. Snarkningar följer. Oroliga armar viftar (jag har blivit beskriven som en veritabel väderkvarn där jag sover) hår ruffsas till. Allt medan solen tar sina första trevande steg över himlavalvet.
Klocka ett ringer.
Inget händer förutom att katten blir irriterad och trampar in i vardagsrummet och hoppar upp på bokhyllan.
Klocka två faller in i melodin.
Inget händer. Förutom att katten nu tar sin tillflykt till köket.
Klocka tre gäspar och börjar studsa och hoppa och låta. Kort och gott så gör även den sitt jobb.
Inget händer. Katten har nu ingenstans att ta vägen så den stackaren lägger sig i köksfönstret och låtsas att den inte bryr sig.
I sovrummet ligger jag. Sover. Gott. Djupt. Lite som ett barn som sover i sin arma moders famn. Långt in bland drömmar om vackra kvinnor och obegränsad tillgång till vatten och svalkande vin.
Nu börjar grannarna fundera på vad sjutton som händer där uppe hos Carlzon egentligen. Ska det verkligen låta så mycket? Tänk om det brinner. Kanske karln är död. Eller skadad. Eller full.
Det är någonstans där jag brukar vakna. Inte för att klockor dallrar eller katten desperat försöker väcka mig med tassen. Men för att jag behöver pinka. Så jag stapplar upp. Tar sikte mot toaletten och hasar ner på porslinstronen och blir sedan sittande där i en kvart eller nått innan jag fått upp tillräckligt mycket blod i hjärnan så att jag vågar resa på mig och gå ut i köket för att dricka en kopp av gårdagens kalla kaffe och röka en cigarett.
Bilden visar nu en katt som sitter på golvet vid sin matskål och tittar på husse med hopp i blicken om att kanske bli serverad en smula läckert torrfoder. En man sitter vid spisen på en stol och sölar i sig kallt kaffe och drar i sig blå rök för allt han orkar.
Allt är stilla och världen håller andan. Jag brukar i det läget må tämligen bra. Helt ok. Men sen vaknar jag till och det är nu jag börjar känna efter. Vanligtvis finner jag då att jag har ont. Precis överallt. Huvudet dunkar i glad sambatakt. Ryggen molar. I ena benet så sticker det och i det andra surrar det. Banne mig om jag inte har ont i höger stortå med. Dessutom är jag snuvig och börjar frukta svininfluensa eller cancer eller kanske en släng av polio. Ett enda stort elände. Det är inte alls läge för att sjunga gospel om man säger.
Vid det laget har jag även slängt en blick ut genom fönstret och funnit att vädret bjuder på regn, snö, drivis och kyla om det är sommar och disig sol, 13 grader varmt och samma eviga regn om det är julafton. Man suckar djupt, beklagar sig stilla för sig själv över livets ständiga orättvisor och reser sig med sjungande huvud och vattnet i knäna skvalpar under de få stege ut i vardagsrummet.
På min vägg har jag förutom tapeter och nån lampa en fager dam, inramad. Bilden härstammar från någonstans kring 1970 och damen i fråga är säkert en 68 år vid detta laget. Men inte på den där bilden. Där är hon ständigt ung och sitter med det mörka håret draperat kring de yppiga brösten och de vackra benen draperade i ett par gröna nylonstrumpor. Visst, jag vet. Tacky. Men jag är ungkarl för tusan. Jag har vad jag vill på mina väggar och jag har valt att ha den där damen där. Så det så.
I vilket fall som helst. Jag brukar stilla vila min blick på hennes fylliga mun och tänka för mig själv att livet har ju en del att erbjuda. Men än så länge kan jag bara betrakta det fenomenet lite på avstånd. Efter att ha studerat dagens nyheter på datorn så sätter jag på lite musik.
Det är någonstans där jag brukar komma på att klockan är 10.30. Jag skulle varit ur säng klockan 07.00, på bussen 08.22 och på någon otroligt viktigt möte klockan 09.10. Man suckar djupt. Funderar på att ringa och berätta att man inte kommer men bestämmer att de andra säkert har märkt att man inte är närvarande vid detta laget.
Det tar mig alltid några timmar att bli folk. Eller vad jag nu blir. Men för att göra en onödigt lång historia en smula nödigare så är morgonstund inte något jag uppskattar. Alls. Ge mig en natttimma och jag är som en bock bland tusen honor. Glad, yster och alldeles jättevaken. Men morgonen? Nä. Inget för mig.
Men. Nu har jag i alla fall druckit tre koppar kaffe. Rökt några cigg och banne mig om jag inte kommer att överleva även den här morgonen.
När klockan ringer på morgonen är det för mina döva öron. Den kan stå där och hoppa bäst den vill. Det berör mig inte det allra minsta. Jag snarkar och sover så gott att hela jag verkar var som sprungen ur sjusovarmyten. För tillfället har jag i mitt hem hela tre väckarklockor. Fast jag vet inte riktig varför. Det känns lika meningslöst varje kväll när jag pliktskydligt ställer de på en lämplig tid. För jag vet ju redan när jag irriterat fingrar på diverse knappar och inställningar att det där gör jag helt i onödan.
Så faller natten. Jag somnar, precis så som människan plägar göra när mörkret smyger tätt intill huden. Snarkningar följer. Oroliga armar viftar (jag har blivit beskriven som en veritabel väderkvarn där jag sover) hår ruffsas till. Allt medan solen tar sina första trevande steg över himlavalvet.
Klocka ett ringer.
Inget händer förutom att katten blir irriterad och trampar in i vardagsrummet och hoppar upp på bokhyllan.
Klocka två faller in i melodin.
Inget händer. Förutom att katten nu tar sin tillflykt till köket.
Klocka tre gäspar och börjar studsa och hoppa och låta. Kort och gott så gör även den sitt jobb.
Inget händer. Katten har nu ingenstans att ta vägen så den stackaren lägger sig i köksfönstret och låtsas att den inte bryr sig.
I sovrummet ligger jag. Sover. Gott. Djupt. Lite som ett barn som sover i sin arma moders famn. Långt in bland drömmar om vackra kvinnor och obegränsad tillgång till vatten och svalkande vin.
Nu börjar grannarna fundera på vad sjutton som händer där uppe hos Carlzon egentligen. Ska det verkligen låta så mycket? Tänk om det brinner. Kanske karln är död. Eller skadad. Eller full.
Det är någonstans där jag brukar vakna. Inte för att klockor dallrar eller katten desperat försöker väcka mig med tassen. Men för att jag behöver pinka. Så jag stapplar upp. Tar sikte mot toaletten och hasar ner på porslinstronen och blir sedan sittande där i en kvart eller nått innan jag fått upp tillräckligt mycket blod i hjärnan så att jag vågar resa på mig och gå ut i köket för att dricka en kopp av gårdagens kalla kaffe och röka en cigarett.
Bilden visar nu en katt som sitter på golvet vid sin matskål och tittar på husse med hopp i blicken om att kanske bli serverad en smula läckert torrfoder. En man sitter vid spisen på en stol och sölar i sig kallt kaffe och drar i sig blå rök för allt han orkar.
Allt är stilla och världen håller andan. Jag brukar i det läget må tämligen bra. Helt ok. Men sen vaknar jag till och det är nu jag börjar känna efter. Vanligtvis finner jag då att jag har ont. Precis överallt. Huvudet dunkar i glad sambatakt. Ryggen molar. I ena benet så sticker det och i det andra surrar det. Banne mig om jag inte har ont i höger stortå med. Dessutom är jag snuvig och börjar frukta svininfluensa eller cancer eller kanske en släng av polio. Ett enda stort elände. Det är inte alls läge för att sjunga gospel om man säger.
Vid det laget har jag även slängt en blick ut genom fönstret och funnit att vädret bjuder på regn, snö, drivis och kyla om det är sommar och disig sol, 13 grader varmt och samma eviga regn om det är julafton. Man suckar djupt, beklagar sig stilla för sig själv över livets ständiga orättvisor och reser sig med sjungande huvud och vattnet i knäna skvalpar under de få stege ut i vardagsrummet.
På min vägg har jag förutom tapeter och nån lampa en fager dam, inramad. Bilden härstammar från någonstans kring 1970 och damen i fråga är säkert en 68 år vid detta laget. Men inte på den där bilden. Där är hon ständigt ung och sitter med det mörka håret draperat kring de yppiga brösten och de vackra benen draperade i ett par gröna nylonstrumpor. Visst, jag vet. Tacky. Men jag är ungkarl för tusan. Jag har vad jag vill på mina väggar och jag har valt att ha den där damen där. Så det så.
I vilket fall som helst. Jag brukar stilla vila min blick på hennes fylliga mun och tänka för mig själv att livet har ju en del att erbjuda. Men än så länge kan jag bara betrakta det fenomenet lite på avstånd. Efter att ha studerat dagens nyheter på datorn så sätter jag på lite musik.
Det är någonstans där jag brukar komma på att klockan är 10.30. Jag skulle varit ur säng klockan 07.00, på bussen 08.22 och på någon otroligt viktigt möte klockan 09.10. Man suckar djupt. Funderar på att ringa och berätta att man inte kommer men bestämmer att de andra säkert har märkt att man inte är närvarande vid detta laget.
Det tar mig alltid några timmar att bli folk. Eller vad jag nu blir. Men för att göra en onödigt lång historia en smula nödigare så är morgonstund inte något jag uppskattar. Alls. Ge mig en natttimma och jag är som en bock bland tusen honor. Glad, yster och alldeles jättevaken. Men morgonen? Nä. Inget för mig.
Men. Nu har jag i alla fall druckit tre koppar kaffe. Rökt några cigg och banne mig om jag inte kommer att överleva även den här morgonen.
Kommentarer
Trackback