WoBWorld

Jag har fått en ny kompis. En röd en. Med svarta prickar på ryggen. En nyckelpiga helt enkelt. Varje gång jag sätter mig på trappan utanför för att röka en smula så dyker den där lilla gynnaren upp och knatar fram bland grågrus och grästovor.

Nu inser jag givetvis att det inte är samma nyckelpiga utan snarast lite olika som dyker upp lite titt som tätt och inte bara när jag sitter där. Men i vilket fall som helst så känns det helt ok att träffa den.

Det var många år sedan jag såg en nyckepiga. Det var många år sedan jag såg något alls. Visst kunde jag urskilja att det var sommar ute, eller att snön föll. Så klart var det inte så svårt att se flugorna i köket eller änderna i Viskan. Men det är en viss skillnad på att se och uppleva.

Mina sneekers är kritvita igen efter en tur i tvättmaskinen tillsammans med min kära väska som jag drar med mig överallt. Skor och väska är rena som en jungfru medan jag fortfarande är en snuskgubbe. Så kanske borde jag ta och resa mig upp och gå ner i källaren där duschen finns och tvaga bort all synd och skam som jag alla dagar och alla nätter bär på.

För det är sådana tider nu. I vintras svävade jag en stund i tomma intet, drömde om att vakna upp en sommarmorgon och vara tillfreds. Nå. Där är jag nu även om jag har mycket kvar att arbeta med. Ett helt liv att korrigera minut för minut. Men där jag tidigare föll och tumlade ner för branta raviner har jag nu säkrat mig i en kraftig lina och ligger på en brant, trygg och rädd.

Man förändras inte så fort. Det som andra kräver att man ska skala bort och kasta iväg sitter fast med kraftiga stygn i själen och man får klippa loss tråd för tråd, försiktigt för varje fiber som brister gör så ont så ont.

En vän, en av de få, en som jag verkligen respekterar har brutit kontakten för att... jag vet faktiskt inte. Alltså, jag förstår argumenten men de är ju fel liksom.

Ett stort, stort fel jag gjort genom åren är att hela tiden hålla masken. Låtsats som att allt är ok när hela själen rockar och rullar och rummen krymper och hjärtat slår. Då har jag skrattat och lekt att jag är någon helt annan. Det är den personen som folk har sett. Så när jag då säger att jag mår dåligt så förstår de inte vad jag menar.

Det finns bara en enda person som jag kan påminna mig som jag släppt alla masker inför. Min före detta fru. Men att göra det kostade mig så mycket att jag sedan dess har bitit ihop, gömt mig, isolerat mig och de få gånger jag kommit ut ur min ökengrotta så har jag dragit på mig den där masken och spelat ett spel. The show must go on liksom.

Så min vän, för jag räknar honom fortfarande som än vän, värderar mina handligar efter en mall, efter ett facit som är fel. Det är inte hans slutsatser som det är fel på. Absolut inte, det är en mycket klok man. Men källmaterialet, alltså de signaler jag gett om hur mitt liv ser ut, är förvridet och skadat av mitt skådespel.

Han frågade mig vad som skulle få mig att vakna upp och förstå. Vilken väckarklocka som jag behövde. Jag ville svara att jag är klarvaken. Men jag orkade inte. Hur ska man orka att backa bandet, radera allt man sagt och gjort och alla signaler man sänt ut för att sedan lägga tillbaka allt igen fast helt enligt sanningen?

Det där spelet har kostat mig mer än grundproblemet har. Jag borde ha varit öppen om mina ångestproblem för länge, länge sedan. Sagt som det var istället för att låtsas som om jag är en av de få riktigt lyckliga människorna i världen.

Flera som jag träffat de senaste åren och som frågar vart jag tagit vägen blir förvirrade och förvånade när jag berättar att jag är sjukskriven sedan flera år på grund av ångest och depression. "Du kan väl inte vara deprimerad", fick jag till svar en gång för bara några veckor sedan. Egentligen ville jag bara falla på knä och gråta rakt ut där i Knalleland. Inte var att jag var ledsen men för att jag blir förtvivlad när jag inser hur framgångsrikt jag har burit min mask.

För visst har jag hoppats och trott att människor ska förstå att jag inte mått så bra. Men tydligen har det gått dem förbi totalt. Även en av mina bästa vänner har sett något som jag ville visa. Kanske är det så att en del vill tro att det finns någon som de ser mig, en som alltid är glad och alltid mår bra som som tar livet med en klackspark. Det är kanske jobbigt att se någon lida och inte kunna göra något åt de. Så man väljer vad man vill se och jag väljer vad jag vill visa.

Reslutatet blir att de blir besvikna på mig och jag blir besviken på dem för att de inte förstår. I det specifika fallet så hade min vän saken klar för sig. Att jag var full och att jag var galen och att jag fan får skärpa mig. Men jag var inte speciellt full, däremot så genomförde jag ännu ett av de där smaklösa skämten som jag ibland kan få för mig utan att riktigt förstå att det är en smula elakt eller dumt eller bara fel.

Men vännens slutsats var klar. Carlzon är ett hopplöst fall och det finns inget att göra åt det.

Så. Jag tänker inte bära någon mask mer. Och det har jag inte gjort sedan länge här på bloggen och i verkliga livet så slängde jag min mask någon vecka in på min tid här på Motivationsenheten. Jag förstod att jag bara skadade mig själv genom att inte berätta att det gör ONT att leva. För mig precis som för vem som helst. Livets smärta hör till tillvaron. Precis som glädje och sorg och kåthet och förälskelse och kärlek och hat och alla de där känslorna som tumlar runt i oss arma varelser.

Jag har lärt mig, genom en hård, hård väg, att stolthet och agg bara skadar en själv. Varje gång jag varit arg så mår jag dåligt efteråt. Det blir en bitter smak i munnen och ett sus i skallen. Varje gång jag varit styvnackad och dumstolt så har det smärtat mig.

Det är som när anonyma människor här på bloggen kallar mig ful, dum, äcklig och en jävla börda för samhället. Mitt svar har varit att fara ut mot dem. Men vad löser det? Att låtsas att det inte gör ont eller att jag blir ledsen om någon kallar mig ett arsle är ju bara dumt. Det betyder ju inte att jag inte tänker försvara mig, det betyder inte att jag inte inser att vrede ibland kan vara rättmätig eller att man måste vara stolt över vissa saker.

Men när man använder dessa känslor som en formel som ska lösa allt blir det så fel så fel.

Men jag kommer så klart fortfaraden att bli förbannad när jag ser saker jag tycker är totalt fel. För det måste man bli. Försöka förändra eller försöka förstå.

Men. Bara för att jag vet allt detta nu så betyder det ju inte att jag kommer att leva efter dem från och med idag och till döden. Att förstå problemet betyder ju inte att man löst det. Men väl att man KAN lösa det. Så jag får fortsätta försöka förändras lite dag för dag.

Man gör så gott man kan liksom