I telefonen 75 minuter
Jag har suttit i telefon i en timma med kvinnan jag älskar. Men hon vet inte längre om hon älskar mig och det kan jag förstå. Jag har varit precis ett sådant svin som jag absolut inte vill vara och en person som jag föraktar.
Det hela började igår när jag gladde mig åt att vi kanske skulle in till stan för att vara på plats på den sista Sommartorsdagen. I mitt huvud var bilden kristallklar, jag kunde redan känna dofterna och höra sorlet från alla människor. I förrgår så hade vi pratat om att åka in och hoppet glödde i mitt bröst. Men så kommer kallduchen, hon ville inte. Inte alls. Jag tjatade eftersom hon en gång förklarat för mig att jag ska dra ut henne i världen. Så tjat, tjat, tjat. Till slut blev hon så klart förbannad och lite knölig.
Konversationen böljade fram och tillbaka och vi pratade totalt förbi varandra. Jag ville åka in själv för att sedan komma tillbaka men hon ville inte att jag skulle återvända om jag åkte. Surare och surare blev jag eftersom alla mina förhoppningar kom på skam. Den grundläggande känslan var väl att hon förstörde mina glada planer. Fast det visste jag nog inte då. Jag kände bara en allt mer uppflammande ilska.
Sen bestämde jag att jag skulle stanna. Sådär bara. För jag ville ju vara med henne. Så jag lade mig för att försöka vila bort allt det arga. Lugna ner mig helt enkelt. Då fick jag höra att jag inte fick ligga i hennes säng. Det var så jag hörde det men inte riktigt så hon menade. Hon ville ju bara att jag inte skulle somna så att vi inte kunde umgås.
Nu tände jag till, en massa undertryckta känslor och irritationer som flöt upp mot himlen och ut i blodet. Allt från att kassakön på ICA gick så förbannat segt i förra veckan till sorgen som jag kände när hon, kvinnan, gjorde slut förra gången och direkt gick till en annan man. En massa exploderade och jag blev elak. Det finns inget annat ord för det hela.
Den där elakheten är något jag brottas med att bli av med. Jag är tämligen begåvad i att pricka in just de ömma punkter som jag vet sårar mest. Jag kallade henne sjuk, en jävla fitta, värdelös och en massa annat skit som ingen ska behöva höra från någon.
Och sedan gick jag i tanken att aldrig mer återvända. Att ta första steget bort innan hon hann. Men. Det finns ett problem i det där. Jag älskar henne nämligen. Hon ger mig en ro som få kan göra. Hon klagar över att ja sover för mycket och det är nog sant. Precis som jag gjorde när jag bodde hos min mor innan jag fick den här lägenheten. En sorts trygghet som gör att jag sover så underbart gott och som gör mig trött hela tiden. Men hur kul är det med en partner som sover bort dagarna och nätterna? Inte alls.
Vi pratade om gårdagen och kom fram till att vi har så mycket som skiljer oss åt i hur vi vill leva vår vardag. Hon vill ha lugn och ro i hemmet med små utflykter i världen medan jag själv är en rastlös person som helst vill vara på väg någonstans hela tiden och som älskar att vara bland många människor.
Kanske kan vi jämka ihop våra världar utan att behöva göra våld på någon av oss. Jag hoppas det. Men just nu så är jag helt klart införstådd i att hon troligen är förlorad för mig. Jag har gjort något så fel och plumpt och elakt som att kalla en kvinna jävla fitta. Det går helt emot mina egna värderingar och jag skäms som en hund.
Jag trodde faktiskt att de dagar när jag blir så där elak var över och att jag fått ordning på mitt temperament. Men jag måste arbeta mer med det där märker jag. För när man sårar de man älskar så är man ju så urbota korkad och förstör bara för sig själv och det hela slutar med att man blir mycket ensam.
Och det vill jag inte vara. Men jag är inte säker på själv vad jag vill ha ut av ett förhållanden. Jag vill ha närhet och ömhet och kärlek och omtanke och en samtalspartner som kan föra en djup och god konversation. Någon att titta på tv med, eller bara läsa tillsammans. Ta promenader. Gå på teater, bio. Men jag vill även få utrymme för mig själv. Gå på fotboll, gå mina stadsvandringar i ensamhet och bara filura. Ensamtid är oerhört viktig för mig.
Men det betyder ju inte att jag inte älskar kvinnan. Men jag tror djupt och ärligt på att man måste ge varandra utrymme. Likväl som närhet.
Jaja. Jag vet just nu ingenting och det känns inte bra alls. Men det är just nu inte så mycket jag kan göra åt det hela. Skämmas och försöka undvika, fel, bara undvika att falla i den djupa elakfällan.
Det hela började igår när jag gladde mig åt att vi kanske skulle in till stan för att vara på plats på den sista Sommartorsdagen. I mitt huvud var bilden kristallklar, jag kunde redan känna dofterna och höra sorlet från alla människor. I förrgår så hade vi pratat om att åka in och hoppet glödde i mitt bröst. Men så kommer kallduchen, hon ville inte. Inte alls. Jag tjatade eftersom hon en gång förklarat för mig att jag ska dra ut henne i världen. Så tjat, tjat, tjat. Till slut blev hon så klart förbannad och lite knölig.
Konversationen böljade fram och tillbaka och vi pratade totalt förbi varandra. Jag ville åka in själv för att sedan komma tillbaka men hon ville inte att jag skulle återvända om jag åkte. Surare och surare blev jag eftersom alla mina förhoppningar kom på skam. Den grundläggande känslan var väl att hon förstörde mina glada planer. Fast det visste jag nog inte då. Jag kände bara en allt mer uppflammande ilska.
Sen bestämde jag att jag skulle stanna. Sådär bara. För jag ville ju vara med henne. Så jag lade mig för att försöka vila bort allt det arga. Lugna ner mig helt enkelt. Då fick jag höra att jag inte fick ligga i hennes säng. Det var så jag hörde det men inte riktigt så hon menade. Hon ville ju bara att jag inte skulle somna så att vi inte kunde umgås.
Nu tände jag till, en massa undertryckta känslor och irritationer som flöt upp mot himlen och ut i blodet. Allt från att kassakön på ICA gick så förbannat segt i förra veckan till sorgen som jag kände när hon, kvinnan, gjorde slut förra gången och direkt gick till en annan man. En massa exploderade och jag blev elak. Det finns inget annat ord för det hela.
Den där elakheten är något jag brottas med att bli av med. Jag är tämligen begåvad i att pricka in just de ömma punkter som jag vet sårar mest. Jag kallade henne sjuk, en jävla fitta, värdelös och en massa annat skit som ingen ska behöva höra från någon.
Och sedan gick jag i tanken att aldrig mer återvända. Att ta första steget bort innan hon hann. Men. Det finns ett problem i det där. Jag älskar henne nämligen. Hon ger mig en ro som få kan göra. Hon klagar över att ja sover för mycket och det är nog sant. Precis som jag gjorde när jag bodde hos min mor innan jag fick den här lägenheten. En sorts trygghet som gör att jag sover så underbart gott och som gör mig trött hela tiden. Men hur kul är det med en partner som sover bort dagarna och nätterna? Inte alls.
Vi pratade om gårdagen och kom fram till att vi har så mycket som skiljer oss åt i hur vi vill leva vår vardag. Hon vill ha lugn och ro i hemmet med små utflykter i världen medan jag själv är en rastlös person som helst vill vara på väg någonstans hela tiden och som älskar att vara bland många människor.
Kanske kan vi jämka ihop våra världar utan att behöva göra våld på någon av oss. Jag hoppas det. Men just nu så är jag helt klart införstådd i att hon troligen är förlorad för mig. Jag har gjort något så fel och plumpt och elakt som att kalla en kvinna jävla fitta. Det går helt emot mina egna värderingar och jag skäms som en hund.
Jag trodde faktiskt att de dagar när jag blir så där elak var över och att jag fått ordning på mitt temperament. Men jag måste arbeta mer med det där märker jag. För när man sårar de man älskar så är man ju så urbota korkad och förstör bara för sig själv och det hela slutar med att man blir mycket ensam.
Och det vill jag inte vara. Men jag är inte säker på själv vad jag vill ha ut av ett förhållanden. Jag vill ha närhet och ömhet och kärlek och omtanke och en samtalspartner som kan föra en djup och god konversation. Någon att titta på tv med, eller bara läsa tillsammans. Ta promenader. Gå på teater, bio. Men jag vill även få utrymme för mig själv. Gå på fotboll, gå mina stadsvandringar i ensamhet och bara filura. Ensamtid är oerhört viktig för mig.
Men det betyder ju inte att jag inte älskar kvinnan. Men jag tror djupt och ärligt på att man måste ge varandra utrymme. Likväl som närhet.
Jaja. Jag vet just nu ingenting och det känns inte bra alls. Men det är just nu inte så mycket jag kan göra åt det hela. Skämmas och försöka undvika, fel, bara undvika att falla i den djupa elakfällan.
Kommentarer
Postat av: Ann
Så himla intressant att läsa hur du som kille tänker runt förhållanden och bråk. Har själv ett så bråkigt förhållande bakom mig, tänk om han hade resonerat runt sitt sätt att vara som du gör. Det är väl enda sättet att kunna förändra sig, att man överhuvudtaget funderar över vad man gör och ställa sig utanför sig själv! Att det ska vara så svårt att vara människa och att vara i ett förhållande!
Postat av: WoB
Jo det är väl så att man måste se på sig själv lite utifrån då och då. Men tro för all del inte att jag alltid gör det. Men jag försöker.
Postat av: teesalu
Detta är sååå intressant, eftersom jag själv lärt känna dej sis så där några veckor. Kärlek är stort, större äe många tror. Min son sa det en dag och äntligen gar han fattat. Men det finns skillnader, stora, små och futtiga. Men att man kan känna kärlek är det viktigaste. Då har man nått att leva för!!
Trackback