WoBWorld

Just nu skulle jag behöva en öl. Fel. Jag skulle vilja ta till en öl som en livlina. Jag skulle veta att just den är den som jag behöver.

Alla tankar är otroligt intensiva just, just nu. De tumlar omkring och trängs med varandra för att komma till tals. Kaos och oordning i det som jag betecknar som varande jag. Det är inte det att jag är nedstämd eller ledsen, även om jag har en stor klump i halsen som jag hela tiden försöker svälja ned. Men alla färger lyser lite klarare, alla ljud är starkare och jag hittar inte lugnet i mig som jag skulle behöva för att få ordning på allt.

Hur i hela fridens namn kan man vara stressad när det inte finns något att vara stressad över? Men käkarna låser sig nästan i sin kamp för att hålla livet på plats. Axlarna höjer sig tills de kan titta ner på mina öron. Det känns som att titta i en kikare bak och fram. Hjärtat hamrar och andningen är hård och ytlig. Alla försök att lugna ned sig är fruktlösa.

När man har blivit en etikett är det svårt att finna sig själv. Det är väl endast i barndomen man är en person. Ett namn och en själ och en kropp som virvlar över stenarna och stubbarna i skogen på jakt efter en smula nöje bland trädkojor och gungor på en lekplats. Sedan försvinner man allt mer in bland titlar och status.

När jag gick i skolan var jag "den konstiga". Jag ville ha det så. Jag sökte det. Att vara unik i en värld full av exakta kopior. Jag gick åt vänster när man bad mig att gå åt höger, stannade vid grönt ljus och rusade när det röda slogs på. Sedan har jag varit "den roliga", "den tokiga", "den studerande", "sjuksköterskan", "enhetsanvarig" och nu är jag "Alkisen".

Som om man kunde reducera en person till ett enda ord. Hur mycket man än kämpar för att slita sig loss från alla dessa ord och bokstäver så fastnar man ständigt i att förringas till en etikett. ALKIS!. Det vet man ju direkt vad det är för en person. Var och en kan på blotta ljudet av epitetet skapa omedelbara bilder i huvudet av hur en sådan person är. Man jämför sig själv med den där figuren och känner med en gång att ALKISEN är en person som är lat, som tar den lätta vägen, som fester och har det kul livet igenom istället för att "ta sig i kragen" som man själv gör.

När du som just nu läser jämför dig med mig och finner mig fel så förringar du ju dig själv samtidigt som du förringar mig. För en själ, en människa är ju triljarder olika delar. En del känner mig som djup. En del som bara yta och ingen tanke. En del ser mig när jag går på gatan och tänker att "fan vad han är kort". Varje gång jag dyker upp i någon annan människas liv förväntar de sig något. Att jag ska vara på ett visst sätt.

Men jag värar. Jag är fan så mycket mer än bara en etikett. Om jag finner nöje i ditt sällskap när du skrattar gör jag allt för att du ska skratta. Jag har lätt till skratt och jag har lätt att finna det absurda i livet. De oväntade kommentarerna som folk, människor måste skratta åt. Fast de inte vill. Men det här bloggen handlar inte om det. Den här bloggen handlar om mina tankar och min vardag och min kamp för att bli en fri själ i en fri kropp.

Jag lever inte på gatan. Jag skiter inte ner mig eller går omkring med pissefläckar på byxorna. Jag har aldrig, säger aldrig, varit i fyllecell. Jag lovar. Inte en enda gång. Jag omger mig inte med missbrukare. Jag går ytterst sällan på fest. Jag undviker sprit för jag vet att jag blir elak av det. Jag håller mig till folköl, någon enstaka starköl och kanske lite vin någon gång. Mitt mål med mitt drickande är inte, INTE, det samma som normalkoncumentens. Alltså att slappana av, ha kul, att våga dansa. Allt det där kan jag göra utan alkohol.

Men när jag får de där stunderna som faller över mig när jag är så rädd, så rädd att jag ska svälja tungan, få ett krampanfall, dö, bli galen eller bara fastna i ångesten så använder jag alkohl för att stävja det hela. Det fungerade utmärkt i många år utan att ställa till några problem. Men allt som åren gått så har det spårat ur. Men det har gått så smygande att jag inte hängt med helt enkelt.

Jag frågar mig alla dessa frågor hela tiden. Millioner och åter trilljarder frågor hela tiden. Men ska man liksom koka ner alla frågor, koncentrera dem och slutligen finna en kärna så återstår bara en enda fråga. "Hur ska jag göra för att må så bra som möjligt". Nej, jag ser inget själviskt i det. Egentligen är det väl samma frågor vi alla brottas med. För vem vill leva ett liv där man mår dåligt hela tiden? Varför gör så många det?

Det är ju den där känslan av att må dåligt, att inte räcka till, att vara för svag eller för liten eller för fel som skapar missbruk och avund och hat. Nu pratar jag inte bara om de vanliga missbrukarna. Vi som dricker för mycket alkohol eller använder tabletter eller pipor eller pulver. De som äter för mycket eller för lite. Utan alla oss, de, som drivs genom sina liv på jakt efter något annat. Något de inte har. mer pengar, större bil, nytt kök, större hus, vackrare partner, fler partners, ännu en plakett att ställa i bokhyllan, högre lön, mer fritid.

Jag vet absolut inget som helst om dig. Du vet en gnutta om mig. Men jag är relativt, säger inte helt, säker på att även du känner dig olyckligt lottad ibland. Att det fattas något. Att livet borde vara större än såhär. Det behöver inte betyda att du har  något stort hål att mätta eller en svart sorg att döva. Bara den där känslan av att livet är allt för kort för att man ska hinna med allt.

För, det gör man ju inte. Vill man jaga pengar och karriär så kommer man att vara tvungen att vara frånvarande förälder. Det räcker inte att åka till Aspen på vinterlovet och att köpa en skarp cykel till jul. Men, vill du vara en deltagande, medverkande förälder så får du till stora delar nöja dig med att de feta pengarna och jobben går till någon annan.

Nu vet inte jag. Detta är bara något jag klurat över. Men kan det inte vara så att det är precis där som felet ligger. Tron på att vi kan få behålla hela kakan och även äta upp den till allra minsta lilla smula. Någon, fan vet vem egentligen för jag har faktiskt aldrig hört någon lova allt det där, har sagt åt oss att det går alldeles utmärkt. Så vi äter av den där kakan och ser allt mer till vår förtvivlan att den ju bara blir mindre och mindre för varje bett. Och det vi då går omkring hela tiden och saknar är allt det som vi redan fått. För kakan har ju inte försvunnit, den har bara bytt plats. Men det enda vi stirrar oss blinda på är hålet som våra tuggor skapat och vi ignorerar smaken i munnen och mättheten i magen.

Så vi jagar, jagar, jagar, jagar. mer, mer, mer. Det är endast när döden slår ned bland oss som vi stannar upp i tre sekunder. "kan detta hända även mig"? Jovars. Det KOMMER hända.

Det är, för att använda en något krånglig liknelse, som att vi tror att vi hela tiden ritar livets gångar med blyerts, lätt att sudda bort om det blir fel. Men egentligen så karvas vägen in i vår hud, djupt ner i vår hud, av en skicklig tattuerare. När vi sedan vill ändra våra val så är det för sent.

Valen är så viktiga. Jag har misslyckats med så många viktiga val. Dessa val har som ringar på vattnet spridit sig genom mina vänner, min familj, de kvinnor som valt att älska mig en stund. De har påverkat min arbetsplats och de har påverkat en del som läser mig blogg.

Märkväl. Jag säger inte att alla mina val har varit fel. En förvånadsvärd mängd har varit både kloka och korrekta. Men så klart har jag tagit fel väg allt för många gånger när det varit väldigt viktiga värden, känslor och liv som står på spel. Om jag väljer att dricka 3 st folköl 3,5% så lär jag mig själv att det där funkar utmärkt mot ångest. Nu har jag valet att försöka finna andra vägar att lindra eller undanröja min ångest. Men jag har tyvärr valt det lätta, oerhört snabba varianten.

Det började med några öl till helgen. Fortsatte med någon eller några efter jobbet. Hey, det är ju bra folköl. Lite som var gemene man tar en burk till maten. Men en folköl 3,5% 50cl innehåller 4,5 cl ren 40% sprit. Vem skulle ta en 4a GT efter jobbet varje dag? Men mitt problem var att jag hade valt att döva min ångest med den/de där ölen. Jag sköt upp ångesten några timmar, hade jag tur över natten.

Allt medan jag drack, lite, lite varje dag ökade toleransen. Lite blev mer. Men det var ju bara folköl. Alla klagade över mig och skrattade åt mig när jag kom på festen med mina folköl. Men mitt mål var ju inte att bli full, det var att bli ångestfri.

Men allt detta valde jag. Givetvis inser jag nu att jag borde gått raka vägen till en teurepeut och tagit tag i min ångest. Men jag valde att inte våga eftersom jag visste att det skulle göra väldigt ont att dra upp alla dessa känslor. Så. Ännu ett val. På med locket och upp med burken.

Att bli alkoholist är inget man bestämmer sig för att bli. Du hör ytterst sällan en 12 årig kille eller tjej säga "jag vill bli alkis när jag blir stor". Att man blir det beror på att man väljer fel gång på gång och på att man ju är så säker på att man inte är "en sån".

År lades till år. Konsumtionen ökade. Knappt märkbart. Absolut inte märkbart för mig. Men andra såg. Jag valde att inte lyssna till dem. Sen en dag, efter att man har löst ett problem med samma medel och det har funkat varje gång så är det svårt att bryta mönstret. Varför ska jag sluta dricka när jag mår bra av det och det inte ställer till  några problem. Givetvis väljer man då att inte se det faktum att det gör det visst. Det ställer till en massa problem runt omkring en. Men man väljer att blunda. Allt för att slippa den där ångesten som gör att man ligger naken i en släckt toalett och hulkar, griper efter mörkret och bara har en enda tanke i skallen, "inte svälja tungan, inte svälja tungan, inte svälja tungan".

Att tänka rationellt fungerar sällan mot ångest. Inte i stunden. Det är en lång process att ändra kedjen tanke, känsla, handling. Det tar år av övning att programera om hjärnan och dess neuroner, receptorer och transmittorsubstanser. Det går. Det är jag övertygad om eftersom jag själv har upplevt en betydande lindring i min ångest och därmed även lindring av min depression och därigenom följer möjligheten att bryta mönstret hur jag löser min ångest.

 

Men just då, när du ligger där, under ett täcke i ett mörkt rum och magen krampar, käkarna låser sig, muskler rycker och hoppar, hjärtat skenar och svetten väter ner lakanen och du bara har den där tanken som du låser dig vid och som du är så rädd aldrig ska försvinna. Då kan man inte tänka rationellt. I det ögonblicket är faran överhängande att man ska svälja tungan. Det är lika troligt som att man ska slå sig om man hoppar från ett fönster på åttonde våning. Det känns så alltså. Man tänker alla de där tankarna om att man inte kan svälja tungan bara sådär, men kroppen är övertygad om att det kan man visst och nu ska man dö.

Jag har inte kunnat äta bland andra människor på många år. Halsen snör ihop sig, maten växer i munnen och tunga, läppar och ansikte domnar. Så jag åt i skrubbar och konferensrum på jobbet. Om jag ens åt alls. Aldrig på restaurang. Inte nykter alltså. Aldrig med familjen. Alltid efter att de andra ätit färdigt.

I många många år kunde jag inte, vågade jag inte tänka ordet tunga. Det blev en tvångstanke.

Då var det lätt att ta till alkohol för att kunna krypa upp ur täcket och ge sig ut i världen. Att inte kunna åka buss, gå på bio, teater, äta på restaurang, gå i affärer, gå ut med soporna, tvätta, ge sig ut från sovrummet och slutligen ens komma ur sängen eftersom sängen var den enda trygga platsen på hela jorden.

Men. Två folköl och allt det där var borta. Jag åkte buss, åt på McDonalds eller Thai Silk. Gick på bio och älskade teater.

Om det bara hade räckt med de där två en gång om dagen då och då så vore allt väl. Men toleransen ökade. Baksmällorna blev bakfyllor som blev återställare som blev en ENORM ångest som måste dövas på nytt. Hjulet snurrade på och allt jag ville var att leva ett liv som alla andra. Att inte behöva fly ut från affären eftersom kön var för lång.

Me. Det var då det. Nu är det annat. Jag är tämligen ångesfri. För tillfället i alla fall. Känner mig relativt stark fast väldigt tvivlande på så mycket. Förbannad över alla förslösade år. Arg på det genetiska arvet som gett mig den här vekheten. Samtidigt tacksam över samma genetiska arv som gett mig styrkan att överleva i alla lägen. Att aldrig ge upp. Att alltid hoppas på något bättre, värdigare.

Nu har jag i alla fall ätit och allt har lugnat ned sig. Längtan efter en öl är borta och jag har vunnit ännu en seger där jag visat för mig själv att jag klara sådan tillfällen utan alkohol.

Men tungan är spänd och ständigt i kontakt med mina framtänder, pressar frammåt, uppåt. Så att jag hela tiden känner vart den är.

Man vet ju aldrig.