Att älska sönder kärleken
Ni, du får inte tro att jag inte älskar. Men även om man älskar sönder sig i en annan person så finns det saker som bara är onåbara. Vi har letat efter något som kan fylla hålet i bröstet och tittat varandra djupt i ögonen och slukat varandras kroppar men hålen är likt förbannat kvar och ingen vet varför.
Jag är en rädd människa. Det erkänner jag helt klart. Jag är full av fobier och rädslor som ingen ens kan tänka sig finns. Svälja tungan. Få ett getingstick och vara allergisk. Sätta i halsen. Höjder. Hissar, torg. Allt du kan tänka dig.
Men samtidigt så älskar jag att vara en del av något som är större än mig. Att sitta på Borås stora torg och bara tyst titta på människor och byggnader och höra, för mig själv hur min farfarsfar bjuder på en kviga precis där på torget för många många år sedan. Eller fundera hur min far körde runt torget i en ny bil på 1940-talet.
Jag älskar att upptäcka, att finna, att berikas. Ett träd som är vackert eller en byggnad som har en löjligt snygg dörr. Allt det där vill jag vara mitt i. Jag måste vara mitt i det. I två år isolerade jag mig totalt. Jag och katten. Det var nödvändigt då men nu vill jag leva. Att sitta hemma och dricka rödvin och röka cigaretter och prata om absolut ingenting eller att gräla om saker som inte betyder precis intet är inget jag är redo för. Vissa vill ha det. Men jag vill att saker händer. Två lägen. På eller av. Om inget händer så sover jag, naturligt eller genom sömntabletter. Men helst så vill jag att varje dag ska vara ett äventyr. Inga måsten, bara en massa villen.
Så det var väl dömt att misslyckas. Kan jag tro. Har jag tur så kommer vi att bli vänner, men jag tvivlar. Så det blev några totalt undebara vårveckor och inte så mycket mer. Men jag kan inte glömma hennes leende. Förresten, varför ska jag glömma det? Det minnet gör mig varm i hjärtat så det behåller jag.
Jaja. Nog om det. På måndag är det hårt arbete igen som gäller. Rannsaka sig själv, gräva djup i skallen och finna en massa svar på frågor som jag inte ens visste fanns. Jag längtar redan. Tyvärr är jag totalt självcentrerad så jag skulle mycket väl kunna tänka mig att gå i terapi resten av livet. För det enda sättet som jag kan göra något bra här i livet är genom att bli en bättre människa så att jag orkar med att hjälpa de som behöver hjälp. Lät det snyftigt? Jo, kanske. Men jag vill verkligen göra gott.
Min före detta kvinna, hon jag älskar så mycket så att det gör ont i hela kroppen, sade idag att jag är född i fel tid. Troligen är det så. Vilken tid jag skulle leva i är höljt i dunkel. Troligen i framtiden "when all is well". Jag vet att jag är full av fel, tyvärr du kära läsare som just nu sitter och retar upp dig på min blogg och funderar på att skicka någon kommentar om att jag är ful, fet, försupen, lat, händelselös och allt vad du nu kan tänka dig. För det är nu till helgen de brukar ramla in, de där kommentarerna. När en box Foot of Africa ligger gott i magen och folk äntligen vågar säga vad de vill. Fast det har fortfarande gått mig totalt förbi varför de läser något de inte gillar. Som jag sade förut, lite som att slå huvudet i väggen gång på gång och sen klaga på att väggen är hård och att det är därför som det gör så ont.
Men jag är som jag är. En del är jag nöjd med, en massa vill jag ändra. Fel, jag vill inte ändra något, men jag vill utvecklas. Bli en bättre människa. en människa som inte kallar en kvinna för fitta. En människa som skänker bort 20 spänn till någon som tigger. En människa som är öppen, redo för livet, som inte bjuder på motstånd om andra människor vill leva sina liv på ett annorlunda sätt än det som är gängse.
Men. Det tar tid kan jag tro.
Jag är en rädd människa. Det erkänner jag helt klart. Jag är full av fobier och rädslor som ingen ens kan tänka sig finns. Svälja tungan. Få ett getingstick och vara allergisk. Sätta i halsen. Höjder. Hissar, torg. Allt du kan tänka dig.
Men samtidigt så älskar jag att vara en del av något som är större än mig. Att sitta på Borås stora torg och bara tyst titta på människor och byggnader och höra, för mig själv hur min farfarsfar bjuder på en kviga precis där på torget för många många år sedan. Eller fundera hur min far körde runt torget i en ny bil på 1940-talet.
Jag älskar att upptäcka, att finna, att berikas. Ett träd som är vackert eller en byggnad som har en löjligt snygg dörr. Allt det där vill jag vara mitt i. Jag måste vara mitt i det. I två år isolerade jag mig totalt. Jag och katten. Det var nödvändigt då men nu vill jag leva. Att sitta hemma och dricka rödvin och röka cigaretter och prata om absolut ingenting eller att gräla om saker som inte betyder precis intet är inget jag är redo för. Vissa vill ha det. Men jag vill att saker händer. Två lägen. På eller av. Om inget händer så sover jag, naturligt eller genom sömntabletter. Men helst så vill jag att varje dag ska vara ett äventyr. Inga måsten, bara en massa villen.
Så det var väl dömt att misslyckas. Kan jag tro. Har jag tur så kommer vi att bli vänner, men jag tvivlar. Så det blev några totalt undebara vårveckor och inte så mycket mer. Men jag kan inte glömma hennes leende. Förresten, varför ska jag glömma det? Det minnet gör mig varm i hjärtat så det behåller jag.
Jaja. Nog om det. På måndag är det hårt arbete igen som gäller. Rannsaka sig själv, gräva djup i skallen och finna en massa svar på frågor som jag inte ens visste fanns. Jag längtar redan. Tyvärr är jag totalt självcentrerad så jag skulle mycket väl kunna tänka mig att gå i terapi resten av livet. För det enda sättet som jag kan göra något bra här i livet är genom att bli en bättre människa så att jag orkar med att hjälpa de som behöver hjälp. Lät det snyftigt? Jo, kanske. Men jag vill verkligen göra gott.
Min före detta kvinna, hon jag älskar så mycket så att det gör ont i hela kroppen, sade idag att jag är född i fel tid. Troligen är det så. Vilken tid jag skulle leva i är höljt i dunkel. Troligen i framtiden "when all is well". Jag vet att jag är full av fel, tyvärr du kära läsare som just nu sitter och retar upp dig på min blogg och funderar på att skicka någon kommentar om att jag är ful, fet, försupen, lat, händelselös och allt vad du nu kan tänka dig. För det är nu till helgen de brukar ramla in, de där kommentarerna. När en box Foot of Africa ligger gott i magen och folk äntligen vågar säga vad de vill. Fast det har fortfarande gått mig totalt förbi varför de läser något de inte gillar. Som jag sade förut, lite som att slå huvudet i väggen gång på gång och sen klaga på att väggen är hård och att det är därför som det gör så ont.
Men jag är som jag är. En del är jag nöjd med, en massa vill jag ändra. Fel, jag vill inte ändra något, men jag vill utvecklas. Bli en bättre människa. en människa som inte kallar en kvinna för fitta. En människa som skänker bort 20 spänn till någon som tigger. En människa som är öppen, redo för livet, som inte bjuder på motstånd om andra människor vill leva sina liv på ett annorlunda sätt än det som är gängse.
Men. Det tar tid kan jag tro.
Kommentarer
Trackback