Tänk vad folk kan komma på
Dom är för roliga en del. Nu har man minsan kommit på, genom studier, att människor som lider av så kallad förväntansångest har en ökad risk för att bli deprimerade. Jojo. Det hade jag kunnat berätta för dem så slapp de lägga ut en massa pengar på forskning.
Förväntansångest är alltså "rädsla för rädsla". När man går omkring hela dagarna och är vettskrämd för att få ett ångestanfall. Det är egentligen den som är det värsta med att ha paniksyndrom. Det är den där rädslan som dränerar kropp och själt på kraft och styrka. Själva anfallen är vidriga, men ångesten för ångest är det som gör att man inte fungerar som man borde.
Det som är mest irriterande med att ha en psykisk sjukdom är folkets dom över en. Eftersom jag inte tillhör de skvatt galna, de som tuggar fradga och pratar med sig själva, de som egenligen knappast finns men som människor tänker på när de tänker kring psykisk ohälsa, så är det ibland helt hopplöst att göra sig förstådd.
Ta bara det här med min sjukskrivning. Vi lever ju i nen tid när inte ens de som är uppenbart genomsjuka, alltså de som har en diagnos folk kan förstå, som cancer eller bruten rygg eller influensa, får bli sjukskrivna ifred. Hur ska då människor förstå varför jag inte jobbar i mitt anletes svett? Jag kan ju åka till stan och gå omkring, jag kan umgås med mina vänner, jag kan springa, skutta, hoppa och sjunga. Varför är jag då sjukskriven?
Nu har jag tur eller vad det nu är. Läkaren och handläggaren på Försäkringskassan förstår att jag faktiskt är sjuk och inte kan arbeta för tillfället. För jag vet ju aldrig när det slår till. Ångesten, depressionen, panikattackerna. Det beror helt på dagsformen. Vissa dagar klarar jag ju inte ens att göra lite mat åt mig själv utan ligger i sängen skräckslagen över livet.
Men nog är det märkligt att det är först när man pratar om cancerpatienter som folk blir upprörda över att den patientgruppen tvingas till arbetsförmedlingen trots sin sjukdom. Vi andra ses fortfarande som ytterst suspekta människor.
Märkligt.
Läs även andra bloggares åsikter om ångest, depression, försäkringskassan, vetenskapliga studier
Förväntansångest är alltså "rädsla för rädsla". När man går omkring hela dagarna och är vettskrämd för att få ett ångestanfall. Det är egentligen den som är det värsta med att ha paniksyndrom. Det är den där rädslan som dränerar kropp och själt på kraft och styrka. Själva anfallen är vidriga, men ångesten för ångest är det som gör att man inte fungerar som man borde.
Det som är mest irriterande med att ha en psykisk sjukdom är folkets dom över en. Eftersom jag inte tillhör de skvatt galna, de som tuggar fradga och pratar med sig själva, de som egenligen knappast finns men som människor tänker på när de tänker kring psykisk ohälsa, så är det ibland helt hopplöst att göra sig förstådd.
Ta bara det här med min sjukskrivning. Vi lever ju i nen tid när inte ens de som är uppenbart genomsjuka, alltså de som har en diagnos folk kan förstå, som cancer eller bruten rygg eller influensa, får bli sjukskrivna ifred. Hur ska då människor förstå varför jag inte jobbar i mitt anletes svett? Jag kan ju åka till stan och gå omkring, jag kan umgås med mina vänner, jag kan springa, skutta, hoppa och sjunga. Varför är jag då sjukskriven?
Nu har jag tur eller vad det nu är. Läkaren och handläggaren på Försäkringskassan förstår att jag faktiskt är sjuk och inte kan arbeta för tillfället. För jag vet ju aldrig när det slår till. Ångesten, depressionen, panikattackerna. Det beror helt på dagsformen. Vissa dagar klarar jag ju inte ens att göra lite mat åt mig själv utan ligger i sängen skräckslagen över livet.
Men nog är det märkligt att det är först när man pratar om cancerpatienter som folk blir upprörda över att den patientgruppen tvingas till arbetsförmedlingen trots sin sjukdom. Vi andra ses fortfarande som ytterst suspekta människor.
Märkligt.
Läs även andra bloggares åsikter om ångest, depression, försäkringskassan, vetenskapliga studier
Kommentarer
Postat av: Anna
Ja, du har tur som har en förstående läkare
Postat av: WoB
Jo det är ju så. Eller snarare kanske det är så att min egna läkare var duktig på att skriva läkarintyg så att försäkringskassan förstod problematiken. Vilket som helst så är jag, speciellt i dessa tider, djupt ödmjuk över att inte ha övergivits totalt av samhället bara för att vi har en regering och ett folk som röstat dit den som inte vill betala för de som inte arbetar, oavsett varför de inte kan arbeta.
Trackback