WoBWorld

Har nyss vaknat. Efter några dygns totalt raseri mot min egna själ och allt det som jag försökt bygga upp under det senaste året så kunde jag äntligen sova. Sova efter att ha legat med dunkande hjärta och flimmrande bilder framför ögonen. Så dumt, så onödigt. Så kul det var ett tag. Kul som i frånvaro av känslor. Men de försvinner ju inte. De bara ställer sig på kö och bankar på dörren när de tycker att de stått där ute i kylan för länge.

Så lägger vi den historien till handligarna. Det kanske låter lättvindigt och det kanske det är. Men jag har lärt mig att jag inte längre har något att lära från alla de där fallen. Det jag måste lära mig nu är att inte falla från början. Jag vet varför jag faller, jag vet att det gör ont och jag vet hur jag ska resa mig igen. Dags att öva balansen?

Men det är gott att vakna och vara trött. Att längta efter kaffe och en cigarett. Men jag drömde så förbannat konstigt. Då innan jag vaknade och längtade. Jag bodde äntligen i det där vita huset på kullen. Det som jag drömmer om lite titt som tätt. Det huset där jag sprang omkring i som barn. Ektrappan. Den enorma öppna spisen. Alla tusen olika rum.

Men den som bodde där var inte jag. Det var någon med oanade krafter. Någon med en familj, en katt och en hund. Goda, för att inte tala snuskiga inkomster. Jag var en hjälte. Ända tills jag skulle ställa klockradion och inte visste hur det skulle gå till. Bokstäver som ändrade plats. Knappar som flöt omkring på den svarta plastradion.

Någonstans där vaknade jag. Lika ensam, lika fattig som vanligt. Men i vakna livet så vet jag hur jag ska ställa in tiden. Gott så.

Så nu sitter jag här igen då. Återigen. Funderar på att ta mig ut i allt det som kallas omvärlden för att köpa kattmat och cigg och julmust. Klurar på vad i hela fridens namn jag ska köpa för julklappar och hur det ska gå till. Men allt är helt ok.

Helt ok för att vara december. Helt ok för att vara mitt liv. Helt ok, för en som nyss har rest sig upp.

Helt ok.