WoBWorld

Det var då själva tusan att varje steg frammåt betyder ett halvt tillbaka. Nä, inte som förr när varje steg var ett steg tillbaka punkt. Men ändå.

Igår var jag på topp, barnen var här och jag mådde som en prins redo att snart ta över mitt konungarike. Jag somnade lycklig och sov så gott så gott.

Det var annat ljud i skällan när jag vaknade. Jag som skulle in till stan för att klippa mig och sedan gå till terapin fastnade i det där märkliga tillståndet när jag inte får något gjort. Allt blir liksom tomt och tyst och stilla i mig och jag bara vänder mig in i mig själv.

Så jag vände mig och fortsatte sova. Inga telefonsamtal där jag bokade om eller nått sådant. Bara stängde av. När jag sedan vaknade igen så var det likadant. Jag bara orkade inte med tanken på att jag misslyckats igen utan gorde ingenting åt sakernas tillstånd.

Jag är medveten om att det låter svårt att förstå ett sådant beteende. Jag förstår det inte själv. Men det är som om all energi tar slut och jag drabbas av total letargi. Drar ner alla persienner och gömmer telefonen någonstans där jag inte behöver vara medveten om att den finns.

Jag har lurat lite på vad det där beror på och kommer på att det var så jag fungerade på arbetet det allra sista innnan jag brakade ihop totalt. Som om jag bara stänger av allt.

Troligen, om jag får spekulera kring det hela, så beror det på någon skyddsmekanism mot stress. För jag blir nog väldigt stressad av väldigt lite fortfarande. Det räckte liksom med att jag skulle göra två saker på samma dag så vips sloknade systemet.

Så, det är väl bara att plocka upp sig själv igen och ta nya tag tänker jag. Jag tänker banne mig inte ge mig. Men kanske ska jag försöka undvika att hamna i situationer som idag där jag känner att det blir för mycket. Det hade ju inte varit så svårt att boka om frisörbesöket menar jag.

Nä. Nu ska jag brygga lite kaffe och försöka komma ikapp mig själv.