En enda lång jävla klagosång
Nä kära vänner, ovänner och ni stackare som råkade ramla in på bloggen av rent misstag. Jag vet fan inte hur jag ska reda ut det hela. Livet. Det börjar bli sådär obehagligt för stort igen. Så att varje minut blir en kamp för att se nästa minut. Jag vet inte alls hur jag ska reda ut allt. Huvuddet exploderar av stjärnfall varje gång jag försöker tänka en vettig tanke. Jag har ont precis jävla överallt. Att andas gör ont. Att inte andas misstänker jag gör en smula ondare så jag försöker väl dra mina 60 andetag i minuten.
Jag fullkomligt hatar mig själv. Skäms över allt jag är och varit och kommer bli. Det finns ingen som helst stolthet i min kropp längre. Jag vill bara köpa tillräckligt mycket sprit för att somna och sedan inte vakna förrän det är vår ute. Eller inte vakna alls. Fast det måste man ju. Herregud. Någon jävel måste det ju finnas som är elak som en grävling och gråter mest hela sin vakna tid. Så jag fortsätter väl att vakna kan jag tro. Klockan 4 på morgonen med bultande hjärta och ångest och depression och ett sug efter cigg, kaffe och en liten, liten liter eller två vodka.
Så. Jag letar de små guldkornen i livet. Mina barn så klart, men det är väl liksom självklart. Men att gråta som ett barn och gå ut i köket för att röka och mötas av en liten katt som hoppar upp i famnen. Att se att det finns folk på min gamla arbetsplats som lyckas. Att känna stolthet över att jag trots alla mina brister och eländen faktistk är en satans bra sjuksköterska. Att höra att folk uppskattar min humor. (Ja jag vet, det låter totalt omöjligt men jag kan faktiskt vara en smula småskoj om jag vill). Att vakna upp och känna doften av nyklippt gräs genom sommaröppna fönster. Det finns där. Så klart. Allt det där.
Men just nu har jag vansinnigt svårt att finna det i hjärtat. Så jag gråter väl lite mer, försöker göra upp med mitt liv och klockan 20.00 ska jag titta på Mia och Klara på tv och förstå att det finns människor som faktistk tänker i det här landet. Fast fan tro det ibland.
Jag fullkomligt hatar mig själv. Skäms över allt jag är och varit och kommer bli. Det finns ingen som helst stolthet i min kropp längre. Jag vill bara köpa tillräckligt mycket sprit för att somna och sedan inte vakna förrän det är vår ute. Eller inte vakna alls. Fast det måste man ju. Herregud. Någon jävel måste det ju finnas som är elak som en grävling och gråter mest hela sin vakna tid. Så jag fortsätter väl att vakna kan jag tro. Klockan 4 på morgonen med bultande hjärta och ångest och depression och ett sug efter cigg, kaffe och en liten, liten liter eller två vodka.
Så. Jag letar de små guldkornen i livet. Mina barn så klart, men det är väl liksom självklart. Men att gråta som ett barn och gå ut i köket för att röka och mötas av en liten katt som hoppar upp i famnen. Att se att det finns folk på min gamla arbetsplats som lyckas. Att känna stolthet över att jag trots alla mina brister och eländen faktistk är en satans bra sjuksköterska. Att höra att folk uppskattar min humor. (Ja jag vet, det låter totalt omöjligt men jag kan faktiskt vara en smula småskoj om jag vill). Att vakna upp och känna doften av nyklippt gräs genom sommaröppna fönster. Det finns där. Så klart. Allt det där.
Men just nu har jag vansinnigt svårt att finna det i hjärtat. Så jag gråter väl lite mer, försöker göra upp med mitt liv och klockan 20.00 ska jag titta på Mia och Klara på tv och förstå att det finns människor som faktistk tänker i det här landet. Fast fan tro det ibland.
Kommentarer
Trackback