WoBWorld

Det är nu nästan exakt 10 år som jag har glidit neråt. Eller 11 eller vad det kan vara. Jag gick från att vara ett arsle i allmänhet till att bli ett svin i synnerhet. Visserligen vet jag nu att lite av allt det där berodde på den sortens antidepressiva som jag då åt men det spelar liksom ingen roll. jag stod på toppen av livet. Nästan färdigutbildad sjuksköterksa, tre underbara barn, en oerhört vacker och snäll kvinna och jag betedde mig som nått som jag inte kan stå för.

Så klart lämnade hon mig. Självfallet. Gudskelov för henne. Hon förtjänade så mycket bättre. Själv tappade jag all som helst respekt för mig själv och tappade sakta men oerhört säkert greppet om livet. Ångesten växte, depressionen växte. Jag jobbade, drack och isolerade mig så gott jag kunde. Helt enkelt för att jag inte stod ut med mig själv.

Sedan dess har mycket hänt. Jag har väl glidit så långt ner man kan komma utan att räknas som totalt utslagen. Jag lever mitt liv med katten, läser, lyssnar till musik och slåss varje dag, varje sekund med lusten att bara dricka tills jag slocknar. Men sakta så har jag börjat bygga upp en självkänsla igen. Jag börjar känna mig själv igen. Jag har börjat förstå att jag har vissa talanger, saker att vara stolt över. Det är inte på något sätt så att jag är speciellt förtjust i mig själv. Inte än. Jag vill så gärna vara nått annat än det jag är. Men jag har börjat förstå vad jag är, vem jag är och vad jag kan.

Jag har slutat jamsa med allt och alla för att sedan explodera helt utan anledning. Inte alltid. Inte än. Men jag är på väg. Jag, WoB, Bror Jonas Harald Carlzon har förstått att jag är värd nått. Mer än jag själv bjudit mig på de sista 10 åren.

Jag har så många att be om ursäkt. Så många att säga förlåt till. Mina barn. Min mor. Mina vänner. Mina före detta livskamrater. Mig själv. Kalla det 40-års kris eller vad fan du vill. Men en kris är kanske inte så jäkla illa. Kanske är det precis det som driver människan frammåt. Som gör oss en smula bättre idag än igår och ännu bättre i morgon? Jag hoppas det i alla fall.

Jag har ändå haft en så ofattbar tur i livet. Jag har underbara barn. Självständiga, kloka, begåvade. Jag har inte många vänner, men de jag har är löjligt bra människor som oftast är ärliga mot mig och säger precis som det är när jag trampar över gränserna. Vilket jag tycks göra precis hela tiden. Min mor ställer upp på mig trots att jag sviker henne gång på gång. Jag har en viss begåvning. Till och med vissa begåvningar. Jag kan njuta av det goda i livet. Jag är hyggligt intelligent och förutom en tråkig övervikt så ser jag hygglig ut. Jag har slösat och levt om och ändå har jag tak över huvudet och förbannat bra stöd från samhället. Jag har hjärtat kvar.

Fan vet hur det gått till. Men jag är egentligen en förbannat lycklig olycklig människa. Det kunde gått så mycket snedare. Så mycket vindare. Så mycket mer åt helvete. Jag är en slarver, suput och horkarl. Men jag är jag och jag börjar få frid i den tanken och kan även se att de fel och brister jag dras med kan jag faktiskt göra nått åt. Jag har mer makt över mig själv än jag tror. Den eviga jakten på status, pengar och kvinnor har jag lagt bakom mig.

Det enda jag behöver i livet är mitt skrivande, mitt läsande, musiken, att få ha goda konversationer med mina barn och tak över huvudet. Mer behöver jag inte. Kan jag sedan få mer är det bara en bonus. Jag är så skuldsatt att jag aldirg mer kommer få pengar över att köpa ens ett kylskåp, men så vad då?

Låter jag förvirrad? Jo jag vet. Men jag befinner mig i en brytningstid. Helt klart. Terapin jag gått i de senaste 6 åren har börjat nå mig. Jag har kämpat emot så länge. Intellektualiserat det hela. Men nu börjar jag känna den. Tankarna börjar gro i mig. Jag vill leva värdigt. Och tro mig, man kan leva värdigt även som en slarver, suput och horkarl. Så länge man slutar såra de som finns nära en.

Jag vet inte om jag någonsin kan sluta dricka. Troligen inte. Men jag kan och ska sluta dricka okontrollerat. Jag lever och har levt efter mina drifter och de är så många. Så många så många. Fast jag tror att man inte ska kämpa emot sina drifter. De finns där av en anledning. Men däremot behöver man inte låta dem kontrollera och förstöra livet för en själv eller för dem man älskar eller som älskar en.

Det är dags att jag börjar älska mig själv igen. För ärligt talat. Jag är rätt så trevlig, när jag inte är ett svin. Och jag är förbannat trött på att vara ett svin.

Ärligt talat. Jag börjar bli helt ok med att vara med mig själv.