WoBWorld

Det här är verkligen ingen bra dag. Alls. Bakfull så det sjunger i öronen på mig och skallen är full av vitt brus. Och så denna gråten. Hela jävla tiden så ramlar det ner salt helvetesvatten ner för kinderna. Jag försöker verkligen att sluta vara en sån jävla pussy men det bara funkar inte. Helvete vad jag tycker synd om mig själv. Helt gigantiska proportioner. Två steg från att bli religiös liksom.

Fast helst skulle jag vilja slå någon på käften. Alltså, inte så där smått utan så att skallen sprack på den jäveln. Vem det skulle vara har jag ingen aning om men bara nån. Funderar på att gå ut på en promenad och hoppas på att nån sate tittar på mig.

Så klart så gör jag inget sådant. Troligen skulle det bara sluta med att jag själv fick en satans massa stryk och det är ju inte lika upplivande.

Men, det här livet jag levt senaste halvåret måste få ett slut. Botten är inte så jävla kul som den verkar när man börja klättra ner. Dags att städa upp i livet. Helvete, dags att städa upp i lägenheten till att börja med. Dags att sluta sova i kläderna och det vore trevligt med en morgon när jag faktiskt fattar varför jag vaknar. Måste bli ett slut på 48-timmars dygn och sen sova så att jag inte vet vilken veckodag det är. Måste bli ett slut på allt som förtär mig, som slukar mig, som förstör mig.

Hur jag ska göra? Har fan i mig ingen som helst jävla aning. Det är därför jag gråter. Jag vill ut, ut ur det här fängelset jag har skapat i mig själv. Det rena helvetet jag lever i. Jag vill ut. Ut. Ut. Jag har gjort allt, sett allt, varit överallt. Men jag vill åka till Memphis och Graceland och se Elvis grav, jag vill se Lenons grav, Cashs grav, Sinatras grav. Herregud. Världen är full av gravar men dem vill jag se. Så fan att jag tänker ge upp. Helvete heller. Men som sagt. Hur ska det gå till?

Jag har sårat, förstört, begravt och ställt till det precis överallt. Jag känner mig oerhört lite behövd. Jag har kommit på att man behöver det. Bli behövd. Men det finns inte en sate som behöver mig. Absolut inte jag själv. Vad fan ska jag med mig till liksom. Fast det klart. Katten skulle nog sakna mig.

Och så gråter vi lite till. Jävla fitta till karl. Men jag gör som jag brukar göra när det gör ont. Dricker en smula alkohol, letar Picassomålningar på nätet, läser om kloka män som sagt kloka saker, tittar på vackra kvinnor och drömmer om att en dag bli hel nog att kunna erbjuda en sådan nått, lyssnar till musik, musik, musik, musik. Läsa vill jag men jag fixar inte det nu för tiden. För mycket skräp i skallen.

Dagar går, jag kämpar på och en dag så ska jag se tillbaka på allt detta och tänka "vad i hela jävla fridens namn höll du på med"? I alla fall om jag får bestämma en smula.