WoBWorld

Så gick livet än en gång sönder. Trasades mellan tidens kvarnhjul. Kvar har jag resterna av det som en gång var min framtid och söndriga minnen av vad jag varit. Ännu en gång står jag naken och huttrar i tillvarons permafrost. Strax innan löver spricker ut och gräset reser sig. Medan luften fylls av iskalla små, små iskulor så finner jag mig vara där alla förväntar sig att finna mig. Nere på botten, strax innan raset av jord på mitt lock.

Dricker mig berusad på det jag minns av livets sötma, din sälta och smaken av dyr cognac. Som en bokhylla tom på blad brusar jag bredvid dig och allt det du finns för. Nikotin, sätter sina spår. Gult är dess färg, vitt är dess smak och svart är dess sjukdom. Jag fyller mina lungor, vartenda por i min kropp med röken från meningslösa cigarrer. Ett spöke i en andevärld, strax bortom dig men ändå inuti dig.

Inget kvar har jag att spara. Inget att uppvisa. inga kloka ord att skriva i mitt testamente till er att begrunda. Inga penningar att sprida. Likt bensin brinner min själ, för att få vara jag och ingen kopia. Jag går i döden för att bli unik, ensam, totalt ensam och övergiven. För detta har jag kämpat i en livstid. Att låta min ande flyga fritt, utan begränsningar. Likt alkohol dunstar och röken från billiga cigaretter bleknar och försvinner en klar höstdag