WoBWorld

Förlåt. Jag glömde en liten husgud. Robbie Williams. Jo, jag hade samma känsla 1999 när jag fann honom som med Elvis och Lennon. Men... skillnaden var att jag blev kär i HUR han sjöng, inte I vad han sjöng. Williams är tokig. Det är allom bevittnat. Totalt tokig. Spritt språngande galen enligt alla som mött honom. Jag håller med. För den där galenskapen lyser igenom allt han gör. Fan, jag såg honom på Ullevi sommaren 06 och ingens som var där kunde sitta ner. För han ägde stället. Han ägde världen. Han ägde universum. Han ägde mig. Såklart. Men han kan inte annat. Han är troligen galen. Totalt knäckt av sin egen storhet. Som vi alla är.

Men. Han är stor för HUR han sjunger. Hur han finns. För att han vänder vänster hand upp och inte ner. Precis som Sinatra. Som kunde sjunga vad som helst och ge dig känslan av att vara på toppen av världen oavsett hur du mår.

Men Elvis och Lennon och tydligen Morr.. Morri... Morry.. what ever. De sjunger precis likadant. Men det menar liksom vad de sjunger. Deras ord når hjärtat. Inte sagt att Sinatra inte menade vad han sjöng. Inte så. Men det finns en annan dimension.

Så. Jag är såååå kär igen och jag gråååååter och gråter. "And when I die I want to go to hell"