WoBWorld

Hallåå eller. Jag blev visst en smula dyster igår. Det tycks drabba mig lite då och då nu för tiden. Inte ska jag dö inte. Nope. Alls. Någonsin. Enligt farbror doktorn ska det hela vara en baggis så då tror vi på honom. Eller, tja henne blir det ju i detta fallet. Det är bara jag som sitter och slår i mina böcker och blir eländig när jag läser om skiten. Men så kommer jag på att, hey, vänta, den där damen vet nog mer än jag. Det brukar vara så när folk har läst medicin i 6 år och sedan gjort praktik och sedan jobbat en massa år.

Så. Det är väl bara att ta bort eländet, kanske börja lära sig att ta hand om sig själv på ett annat sätt och vips så blir man 90. Steg ett är att sluta röka. Ja herre gud. Som om eländet inte räcker så har man gått och fått lindrig KOL. För den som inte vet vad det är så kan jag säga att det är en liten sjukdom som går ut på att lungorna sakta börjar packar ihop sina resväskor, viftar med biljetten och säger "hörru, om du inte slutar dumma dig mot mig så sticker jag". Så. Innan man slutar som ett vrak så får jag väl sluta med allt det där goda då.

Tja. I vilket fall som helst så har jag sovit som ett litet barn i natt. Fan vet varför. Men gott var det. Och jag tänker fortsätta nana. Idag tar jag vad vi kallade en "sovdag" i mitt barndomshem. Det betydde att mina föräldrar låg i sängen hela dagen, läste och slumrade och hela världen var tyst. Det var bara jag, hunden, katterna och fåglarna som var vakna. Jag själv låg även jag i sängen och läste Tintin och hade det precis hur bra som helst. Katterna hoppade upp vid fotänden, hunden, Zita, lade sig bredvid mig och där låg vi i en kammare av tystnad och ro hela dagen.

Så, en sån dag ska jag ta idag. Fast nu är jag äldre så det blir väl mest till att sova kan jag tro. Fast jag önskar att jag hade några Tintinalbum att läsa. men de ligger antingen i källaren eller så har jag skänkt bort dem till någon av mina söner. Jag vet faktiskt inte vilket. Men för tusan. Jag har lokalblaskan att läsa, en helt ny bok att börja på, tre filmer att kolla plus den där Kommisarie Lynnley filmen man fick köpa med Expressen i måndag. Jo, böckerna är bättre än filmerna. men skit samma. Jag älskar engelska deckare.

Jag har fått roliga tabletter att ta med. Man poppar två av dem där sen har man fan inte ont någonstans. Inte ens när man tänker efter och letar riktigt ordentligt. Nästan lite otäckt. den där punkten i ryggen som gjort ont i 15 år är liksom borta. Men man blir även lite rolig med. Man får små skojsiga skrattanfall mitt i allt. Typ, "hahah, vilken kul fläck i taket". Har en svag aning om att jag mycket väl skull kunna vänja mig vid de där pillren.

Tja. Så läget är inte alls så förtvivlat som jag fick det att synas igår. Som sagt. Bara en smula panik. Har jag tur så går jag ner några kilo, får en rejäl, rejäl, rejäl tankeställare över hur jag lever mitt liv och så är allt det dumma, svarta, onda borta. För det vore trevligt att äta en macka utan att kräkas upp eländet igen. Som med allt så smakar macka bättre på vägen ner än upp.

Nä. Som sagt. Just nu så ser jag fram mot den där Morrissey koncerten i juni. Jag vet, jag är tjatig. Fruktansvärt tjatig. Det ligger liksom i min klena natur. Men jag har liksom.. blivit religiös? Det blir väl så när man finner nått, någon, som helt plötsligt låser upp alla lås, sparkar upp alla dörrar och tar sig rakt in i själen. Som jag förstått det är mannen själv rejält trött på att vara dyrkad. Men för helvete. Vi pratar om en figur som varit dyrkad sedan 80-talet och ingen jävel vet fortfarande hur hans sexualitet ser ut. I en tid när vartenda sate drömmer om att knulla i Big brother så har vi en människa som står rakt under spotlighten och ingen vet vem han drömmer om på nätterna. Ett enigma. Trots att han stjälper ut sin själ på vartenda skiva. Plus att.. tja. han sjunger direkt till mig. Och till alla som är villiga att lyssna.

Jag älskar ett antal personer, förutom mina barn och mig själv då plus katten. Elvis, för att han gjorde min barndom så förbannat behaglig, fortsatte att göra mina tonår ännu behagligare och sedan dess har gett mig styrka bara genom att sjunga så förbannat bra. Plus att jag älskar att titta på honom. Herregud vad karln var snygg. Nope. Finns ingen homosexuell i mig. Alls. Men Elvis var sååååå snygg. Lennon. För att jag alltid velat vara som han. Snabb, rolig, smart. farlig. Jag har gjort mitt bästa. Och se på fan, det har nästan funkat. "The war is over" liksom. "Women is the nigger of the world". Herregud. Ja jösses.

Sinatra. Tja, vad ska jag säga. Han har lärt mig att vara man. Eller, tja, han gjorde ett gott försök i alla fall. en av livets stora sorger är att jag upptäckte det lite sent. Men vad fan. Ärligt talat. Sinatra. För helvete. Behöver jag säga mer? Egentligen?

Robbie Williams. Galen. Totalt jävla galen. Alltid på rehab eller mellan rehab. Men lyssna på texterna. Jag var på Ullevi 2006 och ärligt talat så vet jag inte om jag varit lyckligare än de där två timmarna. Hela Ullevi stod i 2 timmar, trots betalda sittplatser, Robbie ägde allt, luften vi andades, tankarna vi tänkte och de kvinnor vi kom dit med. Fantastiskt.

Men Morrissey? Jag vet inte. Det är nått annat. Det är som den saten rotar i hjärnan på mig. Letar fram skit som jag inte visste fanns där. Leker med den, joxar och donar och sedan berättar för mig precis vad det är. Som att hittat en psykolog med underkrafter. Tja. det är väl därför han har lyckats komma till ett läge som de allra flesta artister bara gör när de dött. Jag lyssnar, skrattar, gråter och blir stum. Gud vad jag längtar till juni. Gud vad arg jag är på mig själv som inte började lyssna för 20 år sedan.

Nä go vänner. Nu ska jag ta en kopp kaffe, dricka den med gott humör, och sedan lägga mig i sängen med hemska magknipskänslor och kanske avsluta det hela med att kräkas en smula. Jo, jag vet. En del tänker bara på att roa sig. en så ser mitt liv ut. Ett enda stort jäkla party som aldrig tar slut.