WoBWorld

En jäkla bra dag, den här dagen.Inte illa alls. Jag vaknade pigg som en liten iller redan vid 6-tiden i morse. Sedan dess har jag vankat omkring i min lilla lägenhet i morgonrock och lurat på att göra än det ena än det andra. Inget har jag fått gjort. Men å andra sida, som ett senare inlägg kommer visa, så är det ju inte ens skuggan av ett problem. Varför inlägget kommer senare beror på att jag håller på att skriva det. Om någon skulle orka undra.

Så. Jag har kört en maskin disk, rullat lite cigg. Klappat katten. Funderat på att göra något men kommit övererens med mig själv att inte göra mer än bara tänka på att tänka på att tänka på att göra något. Meningen med att göra något måste vara att det ska leda till någon form av tillfredställelse, att man gjort något gott i världen, glatt någon eller gjort någon form av nytta. Nå, dessa saker står inte att finna i den lilla bubbla som är mitt hem så varför då anstränga sig? Jag vet inte så jag låter det hela vara.

Men lite har jag fått gjort. Jag har ringt lite samtal och har därigenom kunnat låta det dåliga samvetet lägga sig til vila. Gott så. Bland annat har jag pratat med någon säkerligen viktig person som undrade varför jag varit frånvarande från Motivationsenheten och jag svarade så ärligt jag kan, att jag inte såg någn som helst mening med att åka dit på morgonen för att dricka kaffe, röka och vänta på att lunch serveras för att efter denna sedan röka och dricka kaffe i vänta på att åka hem. Ingen skugga må falla över personalen på stället, de gör så gott de kan med de resurser de har. Men däremot ska den som delar ut resurserna ha en rejäl skämmkudde framför ansiktet när idén att stänga på nattid över sommarens fram. Så mycket jobb som faller så många steg tilbaka för det. Puh.... Ett elände.

Nä. Nu ska jag ducha och sedan åka in till staden för att hjälpa min åldrade mor med lite ärenden. Visst låter det fint, men det hela handlar om dåligt samvete. För när jag drar mig tillbaka så gör jag det ordentligt. Jag svara inte ens min mor på telefon. Givetvis får kära mor typpjuck och blir så orolig att håret raknar och här sitter jag och vet det. Så igår var jag där på besök och förstod att det där med att hänge sig åt total letargi kanske inte är det bästa sättet att sköta sitt behov av total ensamhet.

För ett sådant har jag. Om jag inte får ensamtid, rätt rejält med sådan med, så bryter jag ihop. Jag måste få sortera alla dessa tankar som hela tiden rusar i min hjärna. Pulsen som ligger på 120 måste få picka på och jag måste får hänge mig åt att drömma om saker som bara finns i mig och inge annan. Watching the weels liksom.

Men. Dusch var det. Och medan jag duschar ska jag fundera över hur gott det är att stå där under det varma vattnet och sedan fundera på alla de som inte sett rinnande vatten någongång förutom när en smal bäck pärlar fram. Jag vet att det inte löser något att tänka på dem. Men det gör mit djupt tacksam för vad jag har.

Ibland hittar något som är sådär bra. Ett minne från en nyårsafton fast låten inte ens spelades där. Mitt i Borås, snö som föll på rocken. En buss. Upp till kvinnans kompis som man bara inte pallade med. Som man avskydde. Som avskydde en själv. Meningslösa spel. En ny buss, ny snö på samma rock. Kallt. Kallt, kallt. Utanför den hall där Lennon en gång steg in i stannar man. In i ett hus med en lägenhet som har högt i tak och löjlig hyra. Ett kök. Den vackra kvinnan man älskar i kort kjol, strumpor och det vanliga tysta sättet.

Man försöker. Man gör sitt bästa. Man gör det lilla man kan. Klockan slår midnatt och alla är ute i snödrivorna och smäller och vi som inte smäller tittar.

Buss till centrum av den lilla stad som är vår. In på en kebabrestarurang. Jag bad henne flytta in och här sitter jag nu. Vi var lyckliga en stund. Innan vi lärde känna varandra. Nu är vi bara en lur ifrån varandra men den där nyårsaftonen driver omkring. En son, en sol, en vacker liten människa till i mitt liv. Alla jag behöver har jag.

Så. När jag satt på bussen, ner, då först. Nyår 1995. Så spann den här låten i min skalle.

Var inte orolig. Det kommer snart något du kan reta dig på. Även Stockholm Datacente* kan sitta tryggt och reta sig.

Det är ingen idé att låtsas. Min lust att göra något jobbigt är lika med noll. Vad är då något jobbigt? Tydligen det allra mesta. Jag fick faktiskt, på riktigt, anstränga mig för att ta mina mediciner i morse. Sen satt jag och tittade rakt ut i luften bra länge. Funderade på sakernas naturliga tillstånd och lite annat. Efter det var det en enda stor ansträngning att fundera på att ens överväga att tänka på att kanske möjligen om jag bara orkade resa mig upp och ta ett steg mot att duscha. Och där finner ni mig för tillfället.

Kort och gott så är jag så nervarvad att jag inte för mitt liv vet hur sjutton jag ska orka varva upp för att göra det allra minsta idag. Världen är full av saker jag kanske borde göra. Som att ringa till Motivationsenheten och berätta att jag inte känner mig det allra minsta motiverad till att ta bussen på morgonen och motivera mig. Eller att skära tobaken som ligger på min diskbänk och är lagom genomfuktad för att bli skuren. Eller att duscha eller borsta tänderna eller äta eller ens koka lite kaffe.

Missförstå mig inte. Det är inte det att jag känner mig det allra minsta deprimerad. Inte alls som förr när jag inte ens orkade vända på mig i sängen utan bara låg och stirrad på tvn utan att se vad som rörde sig på skärmen. Nä, det är lite mer som att jag bara inte förmår mig till att ta steget från sömn till vakenhet utan hellre befinner mig i gränslandet. Inte den allra minsta gnutta rastlöshet plågar mig. Så här skulle jag kunna tänka mig att ha det mest hela tiden. Totalt förnöjd och lugn i själen.

Men. Vis av erfarenhet vet jag att man lätt fastnar i det där och vips har man inte duschat på två veckor och man undrar vart fan dagarna har tagit vägen. Så jag ska väl ta den där duschen, borsta tänderna, skära tobaken, ta bussen till stan och knata omkring lite. Bara för sakens egna skull.

Som den ointresserade läsaren redan har påpekat så händer det inte mycket i mitt liv och följdaktligen mer eller mindre inget alls på bloggen. Men jag är så nöjd med det så. Jag har inget emot det alls faktiskt, även om de saker som läsaren påstår att jag gör, alltså att onanera och dricka alkohol, är mycket sparsmakat förekommande i mitt liv för tillfället. Det ena för att jag inte är sugen och det andra för att det inte är bra för mig. Gissa själva vilket som är vilket.

Nä. Jag är så nöjd med att det är som det är just nu. Solen skiner mellan molnen och jag ska nog trots allt sätta på en kanna kaffe och vara nöjd med mitt liv.

Regn. Så lagom kul. Man vaknar, funderar på att vända sig om och sova lite till men kommer på att man bara inte orkar med att sova längre. Det är dags att vakna ordentligt, dricka kaffe, röka lite och ge katten mat. Mitt i allt det där så upptäcker man att det regnar. Som om det inte räcker med att sommaren är kort och att den snart är över för i år. Det ska vara grått och tråkigt när den väl är här med.

Det är inte mycket man kan göra åt vädret. Lika lite som man kan styra livets alla kringelikrokar. Visst försöker jag ofta styra upp saker och ting men även om ekipaget håller sig på vägen så är det saker och personer som ramlar av under den vilda turen. Fast det klart, det mesta som faller av har man kanske inte bundit fast så hårt eftersom man visste att de ändå skulle falla av i vilket fall som helst.

Ibland så ser saker ut på ett sätt i tanken och på ett helt annat sätt i verkliga livet. Mycket om det jag drömde om och längtade efter när jag befann mig på motivationshemmet ser helt annorlunda ut nu när jag sitter vid mitt egna bord i mitt eget hem. Varför längtade jag så mycket efter allt det där när det visade sig vara totalt utan värde? Fan vet. Men kanske var det meningen att jag skulle längta efter något för att stå ut där de där första veckorna och nu när de dagarna är över så behövs inte det jag längtade efter?

Personer som man litade på visade sig vara... något annat. Människor pratar ofta om en sak och tänker en annan. Ibland spelar det inte så stor roll eftersom människan bakom orden inte spelar någon roll. Ibland är det inte så och man blir sårad och går sönder en smula, en stund. Men så kommer man på att varför ens bry sig om ett löfte som talades med en mun som satt strax bredvid tankar som redan var någon annanstans.

Så. Dagen får bli som dagen blir. Jag ska dammsuga lite tänkte jag, hämta två paket på posten, leka med datorn och sen tror jag att jag ska titta på ett avsnitt av "Morden i Midsomer" som jag spelat in. Så inte kan jag säga att sorg finns i mitt hjärta. Alls faktiskt. Den for och försvann när jag upptäckte att en människa kan säga att den älskar en så att det gör ont och redan ha tröstat sig med någon som den älskar på riktigt.

Nä. Nog med virrigt filosoferande. Dags för lite kaffe och en dusch. Kanske inte precis samtidigt, men i nära anslutning till varandra.

Så får det strax bli.

Ja vet inte så noga. Ärligt talat vet jag inget alls. Överhuvudtaget. Allt jag trodde har fallit isär, gång på gång de sista 20 veckorna. Från att vara i fritt fall, till att finna sig vila på en klippa med havet framför sig och livet i huvudet till att falla lika fritt igen men denna gången med havet i... åtanke?

Jag vet att jag hade trivts där jag fanns för 9 veckor sedan. Jag vet också att det hade tagit död på mig. Sen fann jag drömmar, tankar, saker som inte jag trodde var mina att finna. De föll ur mina händer de med. Men jag vet att de finns och jag vet att jag kan ta dem igen.

Alla drömmer vi. Oavsett färg eller språk eller tankeförmåga. Min katt drömmer. Hennes små tassas springer ikapp allt det hon ser medan morrhåren visslar på min mage. Själv drömmer jag om allt det jag vill ha och allt det jag är rädd för att va. Men jag drömmer. Vissa har slutat drömma. De bara agerar. På första bästa impuls. Jag smeker impulsen och vänder mig sedan om. I trygg förvissning om att det jag tänkte på finns även efter mörkret. Finns det inte kvar då så var det inget att sträcka sig efter.

Men, nu är det dags att drömma igen. Liten och stor. Alla ska vi drömma oss in i döden. Den som ingen som jag pratat med säger sig vara rädd för men som alla flyr. Vi ses i morgon. Om du lever då.

Det gör jag.

Vissa dagar är bra. En del är kass och sen har vi de här som precis har gått förbi mig. En dag när saker faller på plats och andra saker faller åt sidan. Men man själv står kvar och funderar på vad tusan som gick snett och som gick bra och varför man står kvar. Nå. Inte vet jag. Men den här onsdagen, som troligen kommer att ge noll kraft åt andra att leva har gett mig själv en massa att fundera på och en massa att må bra åt.

Så. Jag satt här och lurade på att göra något. Så jag gjorde det. Något. Inte mer, inte mindre. Bara något. Jag tog bussen till staden och vandrade omkring och mådde oförskämt. Mådde illa utanför City i centrum, köpte cigg, tog bussen till Sjöbo, eller om bussen dit tog mig. Vet inte. Jag snubblade omkring där ett tag. På min mammas gata. På min gata. Men tjusningen svalnade och jag tog första bästa buss till staden igen. Väl där så knatade jag in i Carolikyrkan. Bara satte mig en stund. Lyssnade till den svala musiken. Tittade på allt det vackra.

Men. Jag funderade på, varför är all den där prakten och den värdsliga musiken så viktig? Om nu religion är så förbannat viktig, så varför måste guds boning vara så prålig? Varfrör måste hans tomrum fyllas av musik och inga tankar? Fan vet. Men hade fan vetat så hade han gjort något åt det. Fast det har han nog redan gjort. Så vi tittar på allt det vackra, stumma inför allt det gamla, drömmarna som finns inpräntade i bänkarna. Där jag satt kunde jag just se ut genom ett vackert gammalt fönster mot en ännu vackrare byggnad som lös som guld i diset. Jag tänkte på hur många som suttit precis där jag satt och som drömt om allt det som finns utanför.

Nä. Nog har kyrkan gått bort sig. Inte kan innanmätet vara det viktiga för att mätta utanförskapet?

Nå. Väl utanför så strosade jag till det nya Mecca, McDonalds. Satte mig för att äta ett gott mål hjärtinfarkt. Medans jag satt där och mumsade så hörde jag röster. De sade "titta, där sitter han, nu jävlar, ring, ring, ring". Eftersom jag bara är en smula dum så fattade jag att det handlade om mig visst gjorde det så. En av alla de där förbannade ungjäklarna jag bett hålla käften på bussen dansade omkring utanför dörren, segerviss. Han pekade på mig, dansade tungt kring sina vänner. Tugga, tugga. Mumsa, mumsa. Inte bry sig.

Men. Allt var uppätet och jag tänkte att jag väl får ta tag i det här. Så, Jag samlar ihop allt det som är mitt, går ut. Tittar på mannen, pojken, som dansar och gapar. Lite för glad för sitt eget bästa. Jag går mot busstorget. Sakta. För inte tänker jag ge mig för att den där lilla mannen har ringt ihop sina polare. Nog är jag en smula skitskraj där jag går men inte fan, aldrig, att jag ger mig.

Nja. Väl vid busstorget är alla borta.

Bussen hem blir den vanliga pinan på en torsdagskväll. En massa 14-15 åringar som är för fulla för att förstå att de är för fulla. Precis som jag kan vara ibland, men då vet jag att jag är för full. De skriker, gapar, hojtar, och vips, en flicka, hon gråter, hulkar, vinglar i sina höga skor och helst vill man ringa någon som kan ta hand om henne, nått socialt eller nått. Men det är som det är. Alkohol är gott så länge man slipper möta den.

Väl hemma? Tja, lite mer att äta. Damen som för 2 veckor sedan skällde på en för att man inte älskade henne tillräckligt mycket är lycklig för att hon fått ett frieri och man tänker "gudskelov" så att man slipper ta ansvar för henne mer. Lite som ett torrt skinn som druckit alldeles för mycket rödvin och tänkt lite för mycket om sig självt. Men nu kliver den före detta mannen fram och vips är jag fri på riktigt och slipper låtsas bry mig.

Så. En märklig dag. Done, netherless one... done....

Jaherreje. Man läser i bladet idag att någon, vem som helst, fan ta den vem det än är, kan få vaccinet mot den jättefarliga svininfluensan FÖRE DIG! Vem du än är. Hua och eländes bedrövelsen. För visst borde du få den allra först? Så klart borde du.

Inte för att du förtjänar det mest utan för att du... eh.. ja. Nått mest. Men framför allt för att du ska ha den först.

Att du sen är varje människa som läser och som råkar vara en "du" är en annan sak.

För den är ju jättefarlig. Man kan ju dö. Lite som man kan av alla influensor visserligen, men de säljer inte så mycket vaccin eller tidningar eller får dig att vilja vara först att vara i den där kön till det där vaccinet som kommer om två till tre månader och som vi än så länge inte vet funkar på människor.

Ja jösses.

Mm. Man (jag) sitter och funderar på vart man (jag) är i livet. Men det vet man (jag) ju kommer man (jag) på.

Efter 6 veckors intensivkurs i mannen som är jag så har man (jag) kommit fram till att jag är en enda stor konflikt. Detta visste jag ju redan innan jag satte mig för att röka och föll in i tanker. Min samtalspartner på Motivationshemmet konkretiserar det hela som att "du (jag) är mitt emellan att vara socialt anpassad och anarkist". Nå, kanske hade jag själv valt ordet rebell själv, men tanken är ju rätt.

Så jag har spenderat mina sista 20 år att vara socialt accepterad och mått skit av det. Eftersom jag helt enkelt inte tycker om samhället vi lever i, med all rasism, pengalism, fuckyouallism, homofobi och alla andra ismer som vi färgas av varje sekund i vår levda tid. Även när vi sover. Jag pallar inte det. Så jag har läckt lite, genom att bära slips men inte knäppa översta knappen. Lite som Lennon gjorde 1963. Fast tvärtom eftersom ingen jävel nu för tiden kan knyta en slips ordentligt och därför har jag knäppt översta knappen mycket noga. För att inte se ut som någon jäkla bonnläpp på börsen.

Men där i ligger knuten. Jag måste känna mig som de där nutida Piraterna just nu känner sig. Ni vet, säga en sak och göra en helt annan. Nu har de sålt sin fria tanke, frågar de Gröna i Europaparlamentet vad de ska tycka och inte fan ger de bort sin tid gratis även om de tycker att andra ska göra det. Så klart inte. Medan de allra enklaste av deras efterföljare säger åt kulturbärare att "skaffa sig ett riktigt jobb" för att ha råd att skapa, så bär dessa deras valnamn upp en god lön på sitt goda arbete för att skapa bättre kultur. Fan vet hur det funkar och återigen, jag fattar inte och jag orkar inte och jag orkar fan inte bry mig. Hellre ärliga ord om att man älskar pengar och att gratis är gott än dimmiga ord som säger absolut inget.

Så. Nu ska jag klä på mig. Sätta mig på bussen och glömma alla konflikter i mig. Reta mig på allt som är folkligt och vara en del av det. Klä mig snyggt och inte tänka på att jag är influerad av alla andra. Lyssna till något som sätter sig i skallen och irritera mig på att det inte säger något.

Men jag har Brylcreeme i håret, just för att ingen annan har det. Jag dricker kaffe just för att alla andra dricker Latté och även om Latté är godare så vägrar jag. Möjligen att jag dricker kaffe med mjölk som råkar vara samma sak. Men då kallar jag det kaffe med mjölk.

Vad kallar du det?

Det var väldigt vad tiden rusar på allt medan jag försöker hinna ikapp både mail och telefon. Tänk vad eftersökt man är bara för att man är sig själv. Eller vad jag nu är. Så jag hamrar på tangenter och knappar och har däremellan hunnit med att steka dödsbringande bacon och ännu farligare ägg. Bara för att reta de som inte står ut med att ha ätit en pizza ens. Jösses, de kommer bli jättegamla och ha så få goda minne av livet. En smula fet och ännu mer självgod säger jag detta medan jag skrattar i mjugg och magen hoppar och hoppet vägrar bege sig åt andra hållet.

Till min oerhörda förvåning fann jag att alla mina blogginlägg hamnade på FB. Hur detta gick till var mig ett mysterium. Tills jag fann i minnet ett vagt sådant att jag en gång ställde in nått om att min blogg skulle hamna just på FB. Så förvåningen ranna av mig och kvar var bara en fånig känsla av att "så vill jag ju inte ha det".

Så länge allt läses på bloggen så kan jag ju kolla vem som läser. OJ, säger du då. Hur går det till? Är det inte farligt och mot lagen och allt som vi håller för trevligt bemötande på nätet? Nope, säger jag då. Så klart jag håller koll på vilka som läser. Eller i alla fall vart de kommer från, vad de har för OS och vilken webbläsare de har för att inte tala om IP-adress. Men det vet ju varje smart människa. Eller? Nja, inte mina goda vänner i N-Köping. Alla dessa olika namn och folk och kön som läser och framför allt kommenterar. Tänk. En och samma IP-adress men så olika människor. Inte illa. Fast nu har det varit jättetyst ett bra tag så fram med dig/er.

Men som sagt. Kanske skulle man börja om på en ny blogg? Ärligt talat så är jag en smula trött på alla dessa begränsningar som Blogg.se har. Jag skulle gärna vilja ha andra saker att leka med ett tag. Men vad ska man välja? Blogger? Nja, jag tycker de flesta klagar på det där stället. Fan vet. Men något måste hända i mitt liv och varför inte en ny bloggadress. Inte så att jag kommer gömma mig, även om det är lockande vissa dagar. Bara för att slippa bli stannad på staden där varierande människor av variernade ålder eller kön säger "meh, du är ju WoB". Jo, säger man och funderar på att hoppa i Viskan. Men inte då. Nä. varför skulle jag gömma mig på nätet när jag inte gör det på bussen? Så inget av det.

Men nått nytt att leka med. Ett nytt gränssnitt. Bara för sakens skull.

Tips, någon?

Usch och fy och eländes elände och en smula bedrövelse med. Steg 4 i raketen har just briserat och just nu funderar jag på hur tusan jag ska bli av med all den energi jag har i kroppen utan att göra något riktigt dumt. Kanske skulle man helt enkelt ta något av de lugnade medel jag har tillgång till och försöka tagga ner lite? Nä. Inte då.

Jag har nu i en timma lurat på att ta nästa buss till La stada för att bara gå omkring och hånle och alla glada människor medan jag tänker buttra tankar och förpassar dem alla till att brinna i livets lågor. Men ärligt talat. Orka. Troligen skulle det hela generera ett antal mycket sura inlägg här på bloggen och inte ens jag själv orkar med sådant nu. Inte medan regnet skvalar ner med full styrka på mitt takfönster och katten spinner och jamar på mig för att jag ska förstå att hon behöver en smula kel för att överleva dagen.

Nä. När man inte kan annat än att ta till dumheter ska man absolut inte göra just det. Men. Det är ju nu jag är sådär fruktansvärt oorineterad nu för tiden. För vad gör man då? Lockelsen i alkohol eller skabrösa uttanlanden liksom flagnar likt dåligt pålagd färg på en södervägg och kvar står jag i en känsla av att de gamla knepen ju inte var så roliga i längden och att jag borde göra något annat.

Fan. För första gången i livet så står jag framför en skuggig känsla av att jag borde ge mig ut för att springa eller nått. För att komma i balans igen. En drog är lik den andra liksom men springande ger ju en smula mindre påverkan på levern eller det sociala livet. Förutom då att ett riktigt dåligt hjärta eller ett sprucket kärl djupt inne i skallen kan uppträda i lika delar hos drinkaren eller den springande.

Nä. Kanske ska jag ta den där duschen fast ta ett kallt alternativ. Man vill ju gärna uppvisa en smula bättre tankeförmåga efter de senaste månadernas oupphörliga tänkande. Så jag gör väl så. Kall eller varm, har inte bestämt mig än. När icke längre vårvärme i händer, öron och hjärna står att finna, eller att man kan skrika fula ord och göra någon en smula ilsk så att man vet att man finns, så får jag väl göra något annat då.

Dusch får det bli.

Nope. Jag är inte alls i form. På något sätt. Livet går ju som bekant lite upp och ner och just nu går det lite ner. Inte farligt mycket på något sätt, men den där välbekanta rastlösheten maler inom mig och driver mig till att irra omkring över hela kartan men samtidgt undvika alla ställen och personer jag borde vara hos. Det hela är väl lika dumt som det brukar men ta mig tusan hur jag ska göra för att inte göra så lite då och då.

Det är lite som om jag bara pallar att uppföra mig som folk till en viss gräns och sedan så måste jag gå under jorden och samla ihop mig igen. Så nu är jag relativt nyuppstigen ur sängen efter en 18-timmars tupplur. Kaffe har druckits och katten har fått mat. Efter det har jag tagit tag i min rädsla för yttervärlden och har kikat lite på mobilen (jodå, många missade samtal och några sms som ramlat in) och mailen (en väldig massa mail som jag undvikt de senaste dagarna).

Inte har jag kommit iväg på något som jag skulle komma iväg på inte. Men det är väl som det är med det där. Som jag redan tidigare konstaterat så är det svårt att bryta gamla vanor och dessutom byta ut dem mot nya.

Den där eviga rastlösheten får mig att hela tiden söka... nått som jag inte vet vart det finns. Märkligt det hela. Det brukar följa samma mönster varje gång. Allt mer ökad isolering och kurragömmalek med världen, en obändlig lust att provocera med alla till buds stående medel, även de allra plumpaste och billigaste. Några dagar där jag totalt gömmer mig för alla och sedan så mycket sömn som möjligt. Efter det så trappar jag upp en morgon , dricker mitt kaffe och bestämmer mig för att leken är över för den här gången. Givetvis ett beteende som inte funkar så bra i dagens märkliga samhälle.

Jaja. Nu så ska jag nog dammsuga lite, dricka lite mer kaffe, ramla in och ur duschen och sedan tror jag att jag ska in till staden för att strosa lite i den allt för regniga sommarkvällen.

Jomen. Så får det allt bli.

Jag vil bara sova.. Til detta. Till detta.

Jag vet inte. Jag hade en klar tanke förut. Då. I köket, när jag rökade en billig cigarett och tittade på katten som fick ett för mig billigt tuppjuck ner från bordet till ett staket som bara finns i mig.

Jag ville säga dit nått. Knulla. Visst är det underbart att säga Knulla. För det är ju egentligen bara en radda bokstäver. K.N.U.L.L.A. Gör det ont? Vill du sova? Vill du dö? Fan vet. Knulla. Knulla knulla knulla. Jag vet bara att jag knullar alldeles för lite. Och när jag gör det så bryr jag mig för mycket.

Knulla.

Känns det för Danskt?

Snälla.

Väx up.

Jag har inte knullat alls i natt och ska med bussen i morgon och du bryr dig om ett ord. Men så stäm mig igen då. Det har andra gjort och det slutar allid med att de får gå ur salen medan BT-journalister går hem utan att bli bättre en sekund.

Knolla.

Knûlla


ZAGREB

Jag funderar. Internet ska vara så fullt av liv men inte ser jag skuggan av det. Alls. En och annan nyhet faller in. Nån tycker att dens grodfarm är det värsta som finns. Eller det egna... nått. Men jag sitter här. Inget som lockar. Inte alls. Inte som ingången till Dakota buildning. Det finns folk som har råd och tid och lust att åka dit. Jag måste dit. I ingången. Varför? Goola Dakota Building så vet du. Googla Gracelland så vet du. Dit måste jag. Lukta på den sista lukten. Smaka....

Så. Du är där och jag sover eller runkar eller nått. Kanske äter jag. Kanske dör jag just nu. Precis nu. Just nu.

Ahhh


Ahhh

Ahh

Ah

Jag damsuger hela världen. På damer. Så klart. Vad ska jag annars suga? Karlar? Nägudbevars. Det får damerna sköta. Eller andra som gillar det där. Men jag är en smula... nått. Så jag vill sugas. Mer än suga.

Texter, bilder, tankar, känslor, köns, skor. Allt. Smaker, dofter. Inte annat. Inga sura. Inget starkt. Men en smula krydda.

Så. Innan jag röker mer. En cigarett. Innan jag knu...
 

Innan.

Ja du.

En vän som liksom inte är en vän utan bara någon som var ett namn på en skolgård och sedan ett namn bland folk man kände och sedan ett namn på den där listan man har på Facebook, har fått mig att komma på Humprey Bogart. Alltså. Vill vi inte alla vara Bogie? Jag vill det. Du vill det med fast du tvekar. Din kvinna vill att du ska vara det. Din kvinna vill vara det. Och jag skriver det tydligt. För den där mannen är mer det är den eller honom. En man som, trots att alla andra fick magsjuka på inspelningen av Afrikas drottning, var frisk eftersom han inte drack vatten utan bara whiskey. Ärligt talat. Vill du inte vara sån? Tja, synd för dig då.

Ja vill det. Så jag dricker allt jag finner som inte är vatten. Men jag blir troligen den allra första att dö av svininfluensan i Borås. För jag är inte sån. Inte det. Inget alls. Men jag vill bli. Nått. bli DET. Flyga helikopter över din grav och damma upp öknen. Ge dig smaken av mig i din kvinna och spela på din halvsträngade gitarr.

Nåja. Boogie. Är. Död.

För han söp och rökade sig ihjäl och det spelade ingen roll att hans RatPack togs över av Sinatra för Sinatra tog över Packet och frun och livet. Nu är Boobie en tavla och inget mer förutom en massa underbara filmer som bara jag och några till kommer ihåg.

Men vissla. Du vet väl hur man visslar? Man för ihop läpparna och "BLOW"

Porno. Porrfilm. Kommer du ihåg? Då när porrfilm var något fint. Innan alla satans anala brutala inbrott och smutiga tjacknaglar. Då när du inte såg sådant. Då. När kvinnan var som du ville att de skulle vara, när männen var feta, håriga och hade Stalinmustach och dessutom kunde säga saker som. Hej.

Bultande byxor och ouppmärksam min.

Ärligt talat. Vi satt, en massa blivande, eller ännu värre, i lumoen män, och låtsades att vi inte var kåta just för att vi tittade på bilder som vi tittade just för att göra oss kåta. Hur skruvat är inte det?

Tittar jag inte på porr nu? När alla damer är så rakade att en tolvåring vore avundjuk. Nu när kukarna är tvättade och polerade och alla har muskler, även på ställen man inte vill se muskler?

Så klart jag gör. Jämlikhet och allt det där. Jag har hört att kvinnor i Minsk tittar på porr. Eller i alla fall en kvinna. Hon vill se vad hennes utvandrade dotter gör. Så jag tittar. Fråga inte mer. Helt inte alls.

Men jag gör helst. Mer än alst. Då och då. När Minsk glesnar från mitt minne.

She is electric, can I be elecric too???

Porr.

Sluta nu.

Lägg av.

Funderad bara, av ren nyfikenhet, vad som händer om man sätter en sådan rubrik.

Det är sommar och regn och jag lyssnar till Oasis. (What's the Story) Morning Glory. Vips är jag tillbaka till Juli 1995. Då där jag nyss funnit den allra vackraste kvinnan i livet, hon som jag älskat så länge och drömt om ännu längre. Då när jag och Ola var vänner och fortfarande delade drömmar och cigg och en och annan öl.

Så jag gick där. Nere på Sjöbo sommarstad, precis före grinden som leder ut från parkeringen, dansade mellan vattenpölarna. Tunna skor, en skjorta, kanske en t-shirt. Varma byxor. En feberhet tanke om att... något. Jag visste nog inte så gärna. Men det gör man inte gärna. Då innan underväggen hade brakat ner. Långt innan internet var något annat än en vag aning om att bilder på Lennon fanns i en dator som satt fast i väggen. Då när jag hade tjockt hår och smala lår.

Men precis, där. Mitt i språnget. Eller ska vi säga spränget. En vass, raspig, enträgen röst. Den sade att jag kanske skulle vara den som räddade någon. I mina hörlurar som var faststätta i min bärbara, tunga, cd-spelare. Rösten sjöng om en undervägg. Rösten sjöng om morgonens stora skönhet. Om revolution från sängen. Man skulle gå ut och det var sommar.

Mitt i det steget stannade jag. Frös. Som en svartvit bild från 1893 med all den skönhet som fanns då i en bild.

Jag kan fortfarande känna doften av vattenvåt grus, sommargrönt gräs och min egen kokande hjärna. Utan alkohol, utan desperation. Bara kärlek till livet.

Så. Det är rätt skönt att höra den där musiken igen.

FÖr mig liksom

Det där modet att springa omkring med byxorna halva vägen ner till knäna blir allt mer fånigt, speciellt som det nu har spridit sig till vuxna karlar. Att ett par byxor inte ska sitta under armhålorna som de gör på alla män strax över 350 år kan vi alla vara ense om. Men varför måste de sitta så förbannat långt ner att man de facto (gillar uttrycket som ni ser) kan skåda färska spår av kontakt mellan hud och varmt bussäte? Ni vet, en strimma mörkt? Jo, kom an nu, ni har sett det.

Men ok. Ungdomar är unga och inte mer med det. De gör allt för att för att låtsas som att de aldrig har tänkt en enda tanke i hela sina arma liv och de flesta lyckas utomordentligt med saken. De flesta ungdomar här ute i avkrokarna av Fiskafors låter som om de alla har doppat sig väldigt djupt i Viskan och tagit ett par fyra fem djupa andetag där under. Lite lagom korkade liksom. Lite som Frank Anderssons korkade kusin. Men det ska vara så.

Fast då undrar jag ändå varför vuxna män över, låt oss säga, 23 går omkring och ser ut som om de nyss har vaknat i ett buskage på 23dje året av sin permanenta semester som nerksitna alkoholister? Vad är det för fel på skärp? Vad ÄR det för fel på skärp?

Men. Smittan har spridit sig till damer med. Jag vill inte ens veta vad som döljer sig strax nedanför den där tunna strängen av tyg som gömmer sig nedanför byxlinningen på alla dessa glada kvinnor. String var jättekul. 2001. Nu är det väldigt otäckt när man ser ett par sådana bliga upp ovanför byxorna och man dessutom kan läsa på tvättlappen att de bara bör tvättas i... aldrig liksom.

Nä. Fan. Dra upp byxorna. Skärp er. Låt bajshänget skötas av oss riktiga alkoholister.

Hur känns det? Du, där uppe. Att vara djupt inne i någon. Innanför kött, muskler, blodådror och bortom tiden. För där är du ju om du följt min lilla blogg sedan jag började skribbla någon gång 2005. Visst har Expressenbloggen fuckat upp totalt men ändå. Men jag är inte samma som då och jag är inte samma som sen.

Sen kommer jag fortfarande vara kvar. När blogg har blivit Twitter som troligen blir Fitter. För nu för tiden är det inte viktigt vad du skriver, men det viktiga är att du skriver. Oavsett vad eller varför eller något som helst rimligt antagande.

När jag böjade skriva, inte på blogg utan bara i huvudet och sedan på papper, ville jag säga något. Egentligen vad som helst. För att finnas, för att leva, för att spränga de eländiga bojor som fanns då på 1970-talet och som sade att man skulle gilla Gyllene jävla Tider eller Noice eller möjligen vara lite tokig och gilla det samma som brorsan vilket brukade vara Black Sabbath. Alla hade gel i håret och alla var på disco och vi som inte var där? Tja, vi satt och spann sagor i skallen eller rökade bakom kyrkan eller pillade på grannflickans goda medan dom på disco drömde om att pilla på något. Eller att bli pillade på.

Men sen fanns det där. Blocket och jag skrev. Skrev och skrev. Ibland ägnade jag mig åt flickors skrev men det mesta skrev jag bara. Långt innan någon annan som inte hade något att skreva om skrev. Papper efter papper, penna efter penna. Worddokument efter likadant.

När man sen kunde skriva på nätet lät det kul och vem fan kunde veta då att man skulle fortsätta skriva om absolut inget och allt fortfarande efter 5 år? Inte jag i alla fall. Men så är det. Så jag går lätt att spåra 5 år tillbaka. Då när jag hade en djup depression utan att fatta det, en ekonomisk kris framför mig och en Twitter, eller var det en Fitter, framför mig.

Nä. Nog om det. Men ibland tycker jag inget. Ibland tycker jag en massa. Håll med mig eller inte. Läs eller inte. Ärligt talat så bryr jag mig inte. Ville jag ha läsare på bloggen så skulle jag skriva om politik eller sex. De gånger jag gjort det så har läsarnsifforna hoppat höjdhopp. Men jag gör inte det så ofta. Utan det blir en massa svammel.

Men du som kommit så här långt?

Tack!!

Jomen. Då har man varit i staden av alla städer, Borås. Inte för att jag är utanför Borås just nu heller., Tydligen. Men det där med att vara i en kommundel är liksom inte samma som att vara i smeten. Så, jag tog bussen. En tråkig resa som vanligt. Regn och solsken i en salig blandning, dofter av andras otvättade stjärtar och en känsla av att man troligen sitter i PissStures stol.

Väl i staden så vandrade jag sakta fram. Lite för att jag ville och lite för att jag inte orkade annat och en smula för att jag tyckte det passade sig. Men inte var det mer att titta på idag än igår så jag satte mig snart på en annan buss och åkte till Knalleland där jag ramlade in på en noga utvald frisörsalong. Där fick jag både jättevarmt kaffe, en praktikant, tvättat mitt hår, och dessutom, hej och hå, klippt det samma för en billig summa.

Eftersom hon var elev så var hon vansinnigt trevlig, tog god tid på sig och var allra mest troligt född någon gång på den här tiden framför 1990-talet. Så när hon frågade hur jag ville ha håret och jag svarade "tänk Kennedy 1960, fast på ett ägghuvud och med tunt hår" så fick jag till svar en tom blick i spegeln och sedan svarade hon " vänta, jag ska hämta lite bilder". Men jo då. Det blev precis som jag ville ha det. Så nu ser jag ut som jag vill och är dessutom inte så bedrövligt mycket fattigare än som man brukar vara när man ramlar ut från frisören.

Förresten, bara på tal om. Har ni tänkt på att alla kvinnor ägnar all sin tid efter ett besök hos "frissan" att få håret att se precis ut som det gjorde när de kom ut därifrån, medan vi män ägnar de allra första sekunderna åt att se ut som om vi absolut aldrig varit hos en frisör i hela våra liv? Bara en tanke.

Nja. Sedan gick jag omkring lite och tittade in på McDonalds där jag beställde nått som troligen ger mig en brakinfarkt i morgon vid 05.04-tiden. Detta åt jag medan de frenetiskt spelade Garry Glitter. Eller, fan vet vem det  var men det var någon sån där artist som gillade barn i alla fall. Undrar förresten varför inte Gary har någon sån där populär klubb på Facebook? Ni vet, "I love Gary" eller nått där alla kan betyga sin kärlek och berätta hur mycket han betytt för dem. Ah, ja visst det ja, han är inte död än. Ahhh.

Förresten, på tal om inget. Glöm inte att Thomas Quick inte hade någon barndom. Det var därför han gjorde för ett tag sedan sade att han gjorde de där sakerna som han nu säger att han inte gjorde. På tal om Garry Glitter alltså.

Nåja. Det spelades och dansades och jublades och alla ville vara lite utanför väggen men jag smaskade i godan ro och brydde mig inte så det bedrövligt mycket om det hela. Visst är barn roliga, men de gör sig bäst på håll eller på ett inbetalningskort till Riksrevisionsverket.

När jag väl hade ätit och mumsat så tog jag helt enkelt bussen hem. Så mycket svårare behöver inte livet vara. Så nu sitter jag här. Nyfriserad och glad och väntar på att dagen ska ta slut så att jag kan få åka in till stan igen. Förresten så kommer visst Morden i Midomer på tv om jag fattat allt rätt och är det så så lever vi i den bästa i alla världar.

SVENSKARNA RATAR BLOMKÅL. Jo men. Så står det minsan på min Goolgereader. Så om ni missat detta. Nu vet ni.

SVENSKARNA RATAR BLOMKÅL. Jo men. Så står det minsan på min Goolgereader. Så om ni missat detta. Nu vet ni.

Jag funderar på att engagera mig i något. Ett tag funderade jag på att bry mig om djur. Men sen kom jag på att jag tycker djur är gott så den idén föll. Kommunist kanske man skulle bli? Nä, fan, jag gillar ju att ha pengar. Eller om man skulle bli en sådan där pretantiös regnskogsmänniska. Lite som Sting? Nej för tusan. Inte som Sting, då får hellre regnskogen brinna eller bli skrivbord.

Så vad ska man göra då? För att mätta det dåliga samvetet. Ge pengar till hemlösa? Nja. Alltså, det var ju fortfarande det där med att jag gillar pengar. Alltså mina pengar. Andras pengar orkar jag inte bry mig om alls om jag ska vara ärlig. Fast det där med jämstäldhet verkar bra. Förutom då att jag är vit, man, hetero och i medelåldern. Som sådan så är jag en smula rädd om de små priviliegier som universum gett mig och det vore ju rent av korkat att ägna sig åt att ge andra samma möjligheter på bekostnad av mina egna.

Så vad återstår när man tagit bort allt det där? Bevara Sverige svenskt? Men, Sverige är väl svenskt? Nä, det föll bort med. Plus att jag inte vill framstå som oerhört korkat. Lite självbevarelsedrift har man väl ändå.

Kvar bli, när jag en efter en gått igenom alla de där sakerna som man borde eller ville eller kunde, jag ska engagera mig för mig själv. Jajamen. Och ta mig tusan (jo jag vet, man ska inte börja en mening med &, fast nu ville jag göra det så därmed tyst om den saken) så ligger inte det även helt i tiden. Just nu så ska jag enligt alla mallar för livet bry mig om mig. Efter mig kommer mig och efter det så kommer kanske mina barn. Fast inte förrän på tredje eller fjärde plats. Mig. Bara mig.

Så. Från och med idag ska jag börja bry mig bara om mig. Förresten. På tal om inget annat. Vad kostar du mig? Alltså, ni vet förr i tiden, då när tv var svartvit och allt, när man tänker närmare på saker och ting, allt i världen var svartvitt, så frågade man ju, "vad kan jag göra för dig". Sen blev det, "vad tjänar du" och nu är den ständigt närvarande frågan "vad kostar du mig?". Problemet med svininfluensan är inte att folk blir sjuka, mår kass eller kanske till och med dör. Problemet är att det kostar samhället en massa pengar, ställer arbetsgivare i problemet att hitta folk som kan fortsätta skriva kod eller tillverka plastbitar till mobiler eller det finaste av all, sälja plastbitar. Att en stackare hamnat i respirator är inte ett problem som rör honom eller hans oroliga förstörda anhöriga. Tydligen är problemet att den där repsiratorn kostar pengar att driva.

Ja herre je. När jag tänker närmare på saken så tänker banne mig inte falla i den fällan. Att börja tänka så alltså. Eller snarare att sluta tänka. Även om jag just nu använder det allra mest självcentrerade forum som finns på jorden, bloggen, så tänker jag inte bli sådan att jag ens i en sekund tänker att det är synd att en influensa kostar pengar. Nope och inte.

För man undrar ju en smula över om inte världen fått dårpippi.

Det är då banne mig inte mycket man förstår av den här världen vi lever i. Nä, nu pratar jag inte om det alldeles uppenbara som att det finns krig och svält och eländes elände medan folk på allvar kan vara oroliga för att de ska bli utan löneökning nästa är när de redan tjänar alldeles lagom mycket för att livnära sig, sina barn och en stor Afrikansk by varje månad. Nä, andra saker. Ni vet, de där små sakerna som blir stora rubriker i tidningarna.

Som att folk faktisktk, på riktigt, blir arga för att någon tar kort på dem på stranden och sedan lägger ut det hela på nätet. Alltså, jag fattar om någon blir sur när de blivit fotade med teleskopobjektiv på en övergiven strandremsa. För att inte tala om hur förbannad folk skulle bli om någon tog kort på dem i smyg i hemmet eller så. Men på stranden? Bland alla andra? Vad är problemet? Skäms de för att de bär badkläder? Nå men gör inte det då.

För visst är det knepigt att det där med att hamna på ett fotografi är lika laddat som det var på den gamla goda tiden när bilderna var korninga och svartvita och människor stor uppradade med tom blick och allvarlig min och väntade på att fotografen skulle krypa ut ur det svarta skynket och säga att det var klart? För att inte tala om oviljan att hamna på "nätet". Hua för att hamna på InterNet. Visserligen bär man med sig nunan varje dag på både buss och i ICA-kön. Men på INTERNET? Nej för tusan. Livsfarligt.

Märkligt tycker jag.

Vad har jag missat?

Det var värstans vad det ska vara knepigt att hålla någon sorts vettig profil på livet då. Det där med att gå upp på morgonen brukar starta lika pretantiöst varje kväll när jag ställer alla klockor på ringning och lägger mig troviss att jag kommer att ramla ur sängen pigg och glad dagen efter. Men det slutar lika eländigt varje förmiddag när jag upptäcker att alla klockor ringt med att jag inte kommit in i salen efter rasten för det.

Men men och det ena med det andra. Nu är jag i alla fall uppe och funderar allvarligt på att banne mig och det ena med det andra och det tredje och en släng fjärde med. Ute skiner solen för tillfället även om regnet hela tiden ligger på lur och retas. Så hur sjutton man ska klä sig när man väl kommer ut är då jag inte man nog att svara på. En luftig regnjacka kanske?

I vilket fall som helt så tänkte jag ta mig in till staden för att måhånda klippa mig och strosa runt lite i största allmänhet. Bara för att komma ut lite och skaka av mig alla dystra tankar på höst och mörker och kyla. Jo, för jag har sådana. Redan. Fast vi är mitt i sommaren. Hur man än räknar den. Precis i mitten och jag förstår inte varför jag har börjat gruva mig för vintern redan. Men häromdagen när jag satt på bussen så kunde jag nästan känna snöglopet i ansiktet medans jag funderade på vilken skillnad det är mellan att stiga av bussen klockan 16 en julidag och en februaridag.

Än så länge är det ljust och någorlunda varmt och hyggligt torrt och framför allt en massa glada människor överallt. Så kanske ska jag tagga ner de där buttra tankarna och inrikta mig lite mer på det som de facot är och förbliver för ett tag till. Så in i duschen, ner till tvättstugan för att kolla om det inte finns någon liten tvättid till mig och mina kläder och sedan banne mig. Då ska det springas ner för trapporna med glada små ben och sol i sinne.

Man får spela så gott man kan även om en sträng brustit.

Äsch. Det är en såndär dag. Det var ungefär det första jag tänkte när jag vaknade sent omsider, lagom till att resten av världen satte sig till lunch. Men, för tusan böfhlar, inte ska det ställa till det så vansinngt med tanke på att det är lördag och allt. Men nog är min lilla värld i perfekt samklang med världen där utanför mina fönster, lite grå och regning sådär. En dag att bara finnas till på liksom.

Så, jag har fyllt dagen med att röka, dricka kaffe och bara vara. Men nu har jag bara varit så mycket att det är dags att vara lite mer. Så en duch och en bussfärd står framför mig i tankevärlden. Sen får vi se vad det blir av det hela. Fast om jag inte tar mig utanför lägenheten i dag så blir det inget cigarettbolmande till kvällen eftersom min tändare är tom och jag har bara två tändstickor kvar. Det var efter ett idogt letande som jag fann de där tändstickorna i går kväll. När tändaren lade av så fann jag mig utan eldon och en viss nervositet infann sig eftersom jag inte kan tänka mig att inte röka mina tusen cigaretter om dagen.

Men efter att jag vänt upp och ner på hela lägenheten så fann jag en ask tändstickor i en låda. Den där asken kom i min ägo i samband med mitt äktenskap. Den låg nämligen i hotellrummet som vi hade att disponera vår första natt som make och makarinna. Asken sparades som ett litet minne tillsammans med nån tvålbit och vad det nu var. Och nu kom tändstickorna äntligen till användning. Jag visste väl att jag skulle ha någon nytta av det där äktenskapet till slut.

Ute faller regnet och här inne dansar dammråttorna på golvet. Min kära livskamrat Chips, katten, fäller som den värsta skogshuggare och jag dammsuger frenetiskt varje dag för att finna att det är lika hårigt dagen efter igen. Men jag ger mig inte och ska nu dra fram dammusugaren och göra lite nytta innan den där duschen.

Vad allt ska man inte hitta på.

Ok. Så vi är överrens om att jag är en snuskgubbe. Men jag är rätt nöjd med det. Det gör att jag kan sitta hemma och drömma. Och när jag väl kommer ut i världen så finns de där. Alla de där benen. Gud ben.  Jag har upptäckt de snyggaste ben men inte kan man bry sig om dem. Inte då. Man får låtsats att de inte finns., Man får blunda och hoppas att man ser rätt när man öppnar ögonen igen. Borde funka eller????

Men just nu? Frank Sinatra sjunger. Så ärligt talat. Ser jag ut sm någon som bryr sig?






Eller?

Ibland så vet man inte. Ofta vet man inte alls. Men just nu vet jag absolut ingenting alls. Så jag är en smula bredvid. Jag ser alla färger lite mer än du gör just nu. Inga piller, inga drömmar, bara en smula... du vet. Så jag dricker vatten för att jag inte vill svämmas över. Vatten och inget annat. Men jag drömmer om att inte fastna i tiden med kulor i ryggen. Jo, jag vet, jag börjar bli otäck. Men alla dessa ben.

Frank Sinatra spelar på Spotify och jag är nöjd. Så klart att jag fått vara mig för en stund. Det är värt mer än de flesta förstår. Mr. Pryl på Motivationsenheten satte sig med mig, pratade med mig som om jag vore en vanlig människa och jag njöt av varje sekund. Hur ska man förklara det? Att man njuter, älskar, att vara sig själv, den där som man har långt inne i sig själv, utan Maffia som vaktar gränserna.  Jag har tur. Jag är förnöjd. Smaka på det ordet.

Jaja. Jag gick där i staden. ensam. Efter att ha varit hos mor min. En lång historia, men ju längre vi glider isär ju närmare kommer vi. "I can onley give Yive you love thats longs for ever" liksom.

Men hela staden var full av damer. Vackra damer. Så jag önskade att jag var en smula yngre eller rikare eller smalare. Eller inte så jäkla fel. men Damen som snart ska gifta sig sade alla rätta saker och nu är jag nöjd. I morgon är en annan dag och i morgon ska jag finna de perfekta benen. Eller.....


Den jag letar efter...

Du vet. Du är 6 år. Du sitter framför det där påskriset som mor har dragit in. Eller om du har en svag far så har han gjort det och låtsats det vara roligt. Pinne på pinne med knoppande blader och gula, röda och blå fjädrar. Så du sitter där. Tyst. Vid ett  bord. Inget som du säger spelar roll och dina slag är blott i tomma luften.

Där satt jag ikväll. Ett beslut som jag gjrgjordel för en kväll. Di Leva spelade på torget, jag tittade en stund och blev mätt på hans goda budskap. Så jag stegade mot McDonalds, i ren protest. Efter mycket om och men så hamnade jag bredvid en söt dam som senare förenades med ett svin till karl som tryckte ner henne. Men jag medlade fred genom att upptäcka en lite naggande god stolthet för staden. Kul kul.

På väg till bussen blev jag påmind om min köttsliga sida. Ben, ben, ben överallt. Unga ben. Snygga ben. Jag blundade och drömde om ett par stayups och höga klackar runt halsen. Bussen hem blev bra. Snack , drama och elände. Utanför bussen fortsatte samma sak men jag gick upp till mig pånyttfödd. ben, ben. Tja. Livet är inte över än eller????

Ännu en dag har tagit sin start alldeles för sen här i mitt lilla hem. Natten har varit full av god sömn även om jag drömde lite otäckt mellan åt. Bland annat var min äldsta son inblandad i någon olycka av något slag och det hela gick bra förutom att han blev alldeles randig över hela kroppen, lite som en zebra. Mycket märkligt det hela. Fan vet hur det gick till det hela. Sen drömde jag om salig far och vi hade ett våldsamt gräl som slutade med att jag tog "makten" över honom och efter det kom vi vansinnigt väl överens Så jag har haft fullt upp hela natten.

Eftersom jag tog full dos av mina sömntabletter igår kväll för att verkligen kunna sova så har jag inte hört mina två väckarklockor alls utan sov så gott till 12-tiden. Inte helt lyckat med tanke på att jag planerat att ta mig till Motivationsenheten på morgonen. Men men. Det är som det är med det där.

Igår kväll fick jag finbesök av min före detta fästmö. Vi satt på balkongen och drack kaffe och måhända att jag var ett utrtist sällskap eftersom jag inte så så mycket, men jag fann det ytterst trivsamt att bara sitta och bliga på måsarna, sörpla kaffe och röka i trevligt sällskap. När hon och hunden troppat av så lade jag mig för att sova och vips återvänder vi till början på berättelsen.

Så nu sitter jag återigen och dricker kaffe, kollar runt på nätet och trivs rätt så bra med livet måste jag erkänna. Trots allt som vägrar falla på plats. Men det gör det i sinom tid känner jag. Just nu så tar jag lite timeout från livet och bara är. Lyssnar till Lennon och funderar på att ta tåget till Knalleland för att strosa runt i affärerna och drömma om att köpa saker som jag inte har råd med. Allt det andra får vänta lite.

Kanske börjar jag städa köket idag. Kanske gör jag det inte. Visserligen behövs det sannerligen. Köksfläkten är en saga med allt flott som har fastnat på huven och hörnan där jag har mina kaffekokare, jo jag har två, min vattenkokare och tekokaren är än så länge mer eller mindre outforskad. Där bak kan vad som helst gömma sig är jag rädd för. Så det där får jag väl ta tag i. Någon gång.

Nä. Innan jag tar några stora beslut så ska jag dricka lite mer kaffe och känna in dagen. Först då så kan jag bestämma inriktningen på dagen.

Nä nu får det allt bli lite fart på mig. Sitta här och fundera löser inte rastlösheten i min kropp. Igår blev jag en smula nere efter att ha först pratat med min yngsta son över msn och sedan med hans ömma moder över telefonen. Saken jag ville diskutera var att både jag och sonen vill att han ska kunna sova över här hos mig någon gång snart. Det är ändå 3 år sedan sist. Men inte gick det inte. Nope. Rakt av. Hon använde sitt vanliga anfall med att beskylla mig för att "inte vara i balans" vilket kan betyda att jag är allt från full till ledsen. Jo, sade jag, jag är "ur balans" eller snarare förbannad över att hon tycker sig ha sådan makt att hon kan hindra grabben att träffa sin pappa annat än små stunder då och då. Vad är det som gör henne så mycket bättre än mig? Varför får jag inte ens förfrågan om att komma på utvecklingssamtal? Bara en sån sak.

Min teori är att hon helt enkelt vill leva sitt liv med "sin" familj och helst låtsas att jag inte finns. Tänk vad bekvämt för henne. Att bara bortse från sin sons fader. Alla rön som säger att ett barn behöver sin far förkastar hon och sätter sig på höga hästar där hon och endast hon kan bestämma vad som är bäst för barnet. Helt märligt sätt att tänka på som jag inte förstår alls. Hon använder samma grej varje gång saken kommer på tal. "Du låter inte nykter". Nähä? Hur ska jag göra för att få männskan att förstå att jag ärnykter när hon redan har utsett sig till enfaldig (sic) domare över hela frågan?

Jag funderar nu på att faktiskt dra saken till sin spets och vända mig till myndigheterna. Trots att jag inte är den bästa förebeilden så är jag medveten om detta och kan diskutera saken med min son som är 13 år i år och snart kommer att revoltera mot sin moder och då vore det bäst för henne om hon inte mjuknar upp lite och klipper navelsträngen lite. Annars kan det sluta illa är jag rädd för. Ju mer man har att revoltera mot ju hårdare tar man i.

Jaja. Det där får jag fundera lite mer på, men en lösning måste komma till stånd på det hela. Varken jag eller min son har någon anledning till att ta den där skiten mer.

I vilket fall som helst så fick jag svårt att sova i natt och försov mig kraftigt. Men jag får väl bara säga som det är i morgon på Motivationsenheten och kanske rådfråga dem vad jag kan göra i saken och jag lurar även på att ta upp det hela med min socialsekreterare.

Så nu sitter jag och har druckit lite kaffe, lyssnar till Motörhead för att skaka av mig lite ilska och fundera på att ta en lång promenad för att tömma skallen lite. Det är sådana här saker som gör mig uppskakad och jag har ingen som helst lust att känna så. Så. En cigg, in i duschen och sedan på med kläder och ut i friska luften.

Nobody loves you when you're down and out
Nobody sees you when you're on cloud nine
Everybody's hustlin' for a buck and a dime
I'll scratch your back and you scratch mine

I've been across to the other side
I've shown you everything, I got nothing to hide
And still you ask me do I love you, what it is, what it is
All I can tell you is it's all show biz
All I can tell you is it's all show biz

Nobody loves you when you're down and out
Nobody knows you when you're on cloud nine
Everybody's hustlin' for a buck and a dime
I'll scratch your back and you knife mine

I've been across the water now so many times
I've seen the one eyed witchdoctor leading the blind
And still you ask me do I love you, what you say, what you say
Everytime I put my finger on it, it slips away
Everytime I put my finger on it, it slips away

Well I get up in the morning and I'm looking in the mirror to see, ooo wee!
Then I'm lying in the darkness and I know I can't get to sleep, ooo wee!

Nobody loves you when you're old and grey
Nobody needs you when you're upside down
Everybody's hollerin' 'bout their own birthday
Everybody loves you when you're six foot in the ground

Tja. Då har man varit en sväng i staden Borås. Besöket på Motivationsenheten gick bra. Eller vad man nu ska säga. Ärligt talat känns det rätt meningslöst att gå dit eftersom det inte händer något som helst förutom att vi äter och pratar lite. Dessutom är det väldigt glest med inskrivna som kommer dit. Jag har ju själv skippat det hela några gånger just eftersom det känns bara tråkigt att åka dit för att röka och dricka kaffe.

Gudskelov så mår inte jag så dåligt av det hela, men jag vet att det finns personer som mår väldigt dåligt av den här kommunens nödlösning, att bara vara öppet dagtid, 6 timmar, på sommaren. En del skulle behöva en helt annan trygghet i där de fick vara på plats dygnet runt. Men men. Besparingstider och det ena med det andra. Men det var i alla fall trevligt att prata med lite bra folk en stund. För det finns det gott om på Motivationsenheten, gott folk. Både bland personal och bland inskrivna.

I morgon har jag samtal klockan 11 så då får jag vara på plats. Jag behöver nog lite terapi just nu för jag misstänker att jag har bunkrat upp en massa känslor som jag bara inte får kontakt med. Det här med att kärleken som var så vacker för bara några veckor sedan sprack. Det borde kännas något tycker jag. Men det känns ingenting. Inte ett skvatt. Nada, som man sade på 80-talet. Märkligt. Så det vore bra med lite konstruktivt tankearbete och varför inte i morgon?

Nu ska jag snart in till staden igen. Efter Motivationshemmet fick jag skjuts av personal in till stadskärnan där jag flanerade och drömde lite. Men drömarna avbröts av ett ihållande hällregn som blötte upp hela mig in till skelettet. Så det var skönt att sätta sig på bussen hem. Men jag fick bytt batteri i en av mina många klockor så nu vet jag tiden bara genom att titta på armen. Inte illa det inte. Dessutom så fick jag köpt både tvättmedel och diskmedel och mjölk. Så på det hela taget var det en bra resa.

Men nu, som sagt, ska jag in till staden igen. Regnet har bytts mot sol och jag vill knata lite mer i staden. Fast nu blir det nog Knalleland. Gott att bara ha något att göra. Sitta hemma och bli rastlös är jag trött på så då får jag göra något å det.

Nä. Nu ska jag kamma till mig och sedan bär det ut till bussen. På återseende.

Tänk vad lite god sömn kan göra gott för själen. Jag har sovit så gott så gott att man nästan kan fundera över hur det är ens möjligt i den katastrof som jag kallar säng. Men nog sov jag som ett barn. Nu sitter jag och försöker samla kraft nog att ramla in i duschen för att förebereda mig inför resan in till staden och Motivationsenheten.

Nä. Det får allt bli en kopp kaffe till känner jag. Borde kunna pigga upp en smula.

Jo. Så får det bli.

Det är en salig söndag. En trivselns och långsamhetens dag. Jag har försökt att hålla ner tempot mest hela dagen och har väl lycktas rätt så bra. Städat, så nu är snart hela lägenheten färdig förutom sovrummet och gästrummet. Plus den där olycksaliga garderoben med alla tomburkar med då. Men den behöver jag allt lite hjälp med. Blotta tanken på att röja bort alla de där burkarna på egen hand får det att svindla för ögonen. Nä, här behövs en rejäl bil och svarta sopsäckar.

Sen ska jag finlira i köket lite till. Torka luckor och tvätta av kakel. Men anars så. Sovrummet låter jag vara charmigt stökigt. Inte smutsigt men måhånda stökigt. Det är min lilla fristad liksom. Sen har jag pillat med datorn. Min vana trogen uppdaterat en hel del program, rensat bort en massa filer som jag inte behöver mer. Jag funderar på att kontakta före detta frun eftersom hon ha några skivor med kort som jag skulle vilja ha eller i alla fall göra en kopia på. Men det får nog vänta. Orka diskutera med henne liksom.

Nä. Så jag tar det lugnt. Putsar lite här, pustas lite där. Dammsuger. Förresten, på tal om dammsugaren. När jag skulle å sta til att börja dammsuga upptäckte jag att påsen inte bara var full utan överfull. Glatt traskade jag till skåpet där nya påsar skall finnan och fann... intet. Inte en endaste lilla påse så långt ögoat nådde. Vad göra? Nå, som den handlingskrafitga man jag är så började jag målmedvete att tömma påsen, Katthårstuss för katthåstuss. Efter ett bra tag stod jag med en nästan tom påse och en full soppåse med gammalt hund och katthår och lite annat obehagligt.

Sen var det bara att dammsuga och nu gick det som en dans. Och en liten peng hade jag sparat med. Något som värmer mitt snåla hjärta. Varför köpa nya påsar hela tiden när man enkelt kan tömma eländet i en soppåse?

Men mycket mer har inte hänt. Elfsborg spelade mit Helsingborg borta och fick stryk med 3-2. Det är ju inte någo som känns så bra men det är som det rä med et där. Inte mycket att göra åt liksom.

På tal om Elfsborg. Jag var i staden häromdagen på jakt efter cigg och mjölk. Vem finner jag framör mig i kön till kassan och inte Ischizaki med sällskap. Jag lurar på vad jag ska säga för kvickt och spirituellt som samtidigt kan ge en liten klapp på ryggen sådär från en supporter. Allt detta utan att vara påträngande. Just som jag funderat klart så märkte jag att den store fotbllsspelarens sällskap hela tiden höll sig på så mycket avstånd från mig hon kunde. När jag tittade bakåt i kön såg jag att de bakom mig även de höll ett gott avstånd från mig.

Det var då det slog mig. Den där sura doften som jag märkt i affären kom från... mig. Kul. Inte alls. Snart räknade jag ut att katteländet hade pinkat på mina byxor under natten då jag slängt dem på golvet. På väg till staden hade jag bråttom så jagslängdepå mig gårdagens byxor och vips, där stod jag nu bakom en av Elfsborgs viktigaste spelare och luktade gammal kattgubbe. Sällan har man fått en sån hård knut i magen och mina öron började, helt utan mitt tillstånd, blossa i den allra rödaste färg.

Det var en liten snabb WoB som snubblade ur affären och bort till busstorget där jag ställde mig i motvind och räknade till en trilljard innan bussen kom. Jag satte mig längst fram och höll blicken stenhårt ut genom fönstren. Det var en lisa för själen att hoppa av vid min busshållplats och fort ta mig in i min lägenhet.

Jag hoppas Ischizakis skada inte går att spåra tillbaka till mig och mina pissbyxor.

Jaja. Nu ska jag in i duschen och sedan ska jag nog lägga mig för att läsa. Finns inget på tv, när det nu gör det, och jag har nyss ätit så jag är lite pömmig. Nu är här rent och pryligt och jag börjar landa lite efter de sensaste månaderns händelser. Men det tar nog en viss tid till innan allt kommit på plats i huvudet kan jag tro. Det är i alla fall vad jag själv känner och även vad min terepeut säger så jag liter på att det är så.

Så. Ha det underbart tills nästa gång.

Här blir det inte mycket gjort. Men det ska det ju inte heller. Lördagen har jag vikt åt att bara vara. Så jag är. Jag funderar på att städa och det får räcka med det. Att jag funderar alltså. Lite skit i hörnen har ingen dött av. Sägs det.

Dagen har jag ägnat åt det sedvanliga. Alltså pilla med datorn. Fasen vet varför men jag har pippi på att trimma burken hela tiden. Rensa register, städa hårddisken, lägga till och ta bort program. Backa up. Så jag blir sittaden framför notebooken och pillrar med den magiska saken.

Men nu ska jag nog vila lite tror jag. Man ska ju inte slita ut sig. Det kan vara farligt.

Har jag hört.

Jag har varit i stora staden minsan. Jodå. Medelst buss transporterade jag hela min kropp och en del av min själ in till stadens busstorg där jag ramlade av med mina sneekers tätt mot den våta stenbeläggningen och blicken fast mot himlen. Jag valde att gå mitt i staden, den gata som borde vara paradgata men som är för liten, för trång och för ful för att bli det. Upp mot stora torget med de tronande husen och fortsatt förbi Bengans gatukök som heter något helt annat nu för tiden. Upp på hötorget och vidare över Allégatan in på City.

Där irrade jag runt på jakt efter knäckebröd och sylt. Vad annars ska en enkel man leva av? Ett paket cigg och en dosa snus och en papperspåse att packa det hela i och vips var jag ute på gatan igen. Drömde mig bort medan jag vandrade längs med stråket. Tittade på klockor i skyltfönster och kom på att jag inte har råd med en klocka för 39000. Fan, jag har inte råd med en sådan klocka ens om jag vore trilljadär. Så dumt när man kan få en hygglig klocka på Claes Olsson för 349. Håller den tiden så är det ju liksom det som är grejen eller?



Förbi fyllona på den där krogen som finns i varje stad, där de serverar fast du snytt spytt ner hela toaletten. De sitter där och låtsas vara något annat än de är och jag går förbi och låtsas att jag förstår dem. Ner till busstorget igen. Över, förbi, till den lilla parken som knappt är mer än en gräsplätt med lite blommor. Jag bryter så gott jag kan mot lagen och pinkar bland buskarna och känner mig så där femton igen. Sätter mig på en bänk, tänder och cigg och funderar på att skita i allt och bara slå mig ner där, sova på bänken, ta bussen till EKO i morgon och köpa ett tält som jag kan slå upp mitt bland de blomstrande färgerna. Men min buss kommer och ögonblicket är borta.

På bussen så härskar busschauffören som spelar högt på sin lilla radio och jag sluter ögonen och tänker på hur dumt det vore om han krockade nu. För visst vill jag inte dö? Asfalt och grönt långt gräs vindlar förbi och sen kommer backen, backen som betyder att jag strax är hemma.

Så nu sitter jag här igen. Väntar på frälsning och väntar mig intet.

Inte så illa.

Inte illa alls.

En lugn puls flyter i min själ. Inget att göra óch det får vara bra så. Jag vaknade av väckarklockan vid 6 i morse men bestämde mig rätt fort för att det inte fanns en enda liten anledning till att gå upp eftersom det var mulet och regnigt ute, katten spann bredvid mig och det är fredag. Så, jag låg kvar, räknade regndropparna som föll mot mitt takfönster, klappade Chips och njöt av livet.

Något mer spännande har inte hänt på hela dagen. Jag har läst tidningen, svarat på lite mail, funderat på att göra något att äta men inte kommit fram till vad det skulle kunna tänkas vara. Suttit vid datorn och pillat lite, rökt någon cigarett och klappat katten igen. Just så sitter jag här igen och jag lurar på att masa mig in i duschen. Jag får se vad det blir av det hela. Inga tåg att passa i dag och låtom världen vila från strid och blodspillan.

Egentligen skulle jag behöva köpa både tvättmedel, diskmedel och något att äta men fan vet om jag orkar ens tänka på saken mer. Jag ska ju ändå inte tvätta idag och disken kan vänta. Det enda är ju det där med mat. Pengarna tryter en smula och skafferiet är pinsamt tomt. Mjölken jag hade hemma visade sig vara sur när jag hällde upp den i morgonkaffet så kanske man skulle ge sig ut och leta upp en ko i någon hage.

Just nu så känner jag mig lite avtrubbad. Lite off så att säga. Jag är så trött så trött men det är inget som stör precis. Jag har hela helgen på mig att vila och ta det lugnt utan att behöva tänka på något alls. Så det blir väl att jag gör det kan jag tro. De senaste månaderna har varit fulla med intryck och händelser och jag känner att jag gör helt rätt som ligger lågt nu när jag har chansen. En sak i taget och allt det där.

Nä. Nu ska jag nog masa mig ut i köket för att röka en liten cigarett och fundera på om jag ska göra något annat spännande som att titta ut genom fönstret eller så.

Ja inte flyter livet på som det borde just nu. Nope. Inte alls. Jag somande igår kväll efter att petat i mig mina sömnmediciner och sov som ett barn utan mardrömmar eller annat elände ända tills 12 eller nått sånt. Ännu en dag utan att jag kommit upp till livet som var planerat. Men men. Nu är jag lite på spår igen i alla fall. Inte är det mycket men man får se det lilla i det stora.

Kvinnan, damen, min kärlek, har efter många om och men, om ni bara visste hur många om och men, kommit fram till att jag inte kan ge henne det hon vill ha och det är nog sant. Så dagen började med att jag ringde till henne och fick reda på att förlovningen är upplsagen och vips är man singel igen. Den här gången tänker jag inte tjata eller fråga eller göra något överhuvudtaget åt det. Saker är som de är och kanske var det meningen att vi skulle få en svindladen sekund i livet och sedan gå vidare. Jag vet inte just nu. Men det är som sagt inte mycket att göra åt det hela förutom att svälja sorgen och se frammåt. Jag har inte råd att gräva ner mig i tankar och längtan just nu.

Så. Just nu hänger hela mitt liv på hur jag väljer att se på sakernas tillstånd. Det slog mig när jag satt vid diskbänken och rökade att mitt liv ser ut precis som det gjorde i början på mars. Sova, skriva, läsa, ensam. En katt och en man och inget mer. En dov sorg i bröstet och rädsla för livet.

Men som sagt så hänger allt på hur jag väljer att se på det hela och jag väljer att se på min dag som en morgon och inte som en kväll. För egentligen är inget som det var i början på mars. Jag vet nu hur det känns att vara älskad. Jag vet nu att mina största problem beror på att jag, hela jag, är en enda stor konflikt och jag vet även hur jag ska göra för att lösa dem. Jag vet att flykt inte löser något och att jag måste ta tag i och acceptera vissa saker.

Så visst har det hänt saker sedan i mars. Stora saker. Enorma saker och jag är trots allt på väg mot något stort och spännande. Bara för att jag just nu känner mig blå så betyder det inte att det alltid kommer vara så.

Därför ska jag städa lite här i lägenheten, duscha och hoppa på bussen in till staden. Där ska jag bara promenera runt lite i största allmänhet, titta på människor och inte fundera speciellt mycket på något alls. Handla lite mjölk och cigg och sedan åka hem igen. Inte så avancerat men livsbejakande liksom.

Kanske kommer jag gråta när natten kommer. Troligen kommer jag att göra det. Det vore märkligt annars. Jag har trots allt förlorat mycket av det som höll mig uppe när jag låg i min säng den där första veckan på Motivationsenheten och ångesten rev i bröstet. Jag har förlorat många planer på hur framtiden ska se ut och måste nu rita upp nya tankar och planer för hur resten av sommaren och hösten och vintern och våren och alla andra år ska se ut. Jag har förlorat en vän.

Men kanske ska det vara så här. Troligen ska det vara precis så här, just nu. Vi behövde varandra en liten stund men sedan föll allt isär och visade sig vara en dröm. En vacker dyr dröm men ändå en dröm. Man ska inte sörja drömmar för nästa natt kommer en ny.

Nä. Lite mer kaffe, en cigg och sen är det dags att fortsätta leva.

Nä. Det här går inte. Jag somnade vid 6 på morgonen och har sovit som en sten sedan dess. Missat hela dagen har jag gjort. Mardrömmar precis hela tiden. Det här barkar åt pipan och nu får jag ta mig i en rejäl krage och försöka vända på det här. Så nu har jag tagit min medicin och ska försöka få i mig nått att äta, om jag nu har något hemma och sedan ska jag ringa till kvinnan och efter det så ska jag återigen försöka sova bort kvällen och natten så att jag kommer i någon form av fas igen.

Jag är mer än förvånad över hur fort man faller tillbaka till gamla mönster när man slappnar av det allra minsta. Jag är inte det allra minsta stolt över mig själv just nu och ärligt talat så har jag förbannat svårt att se något som helst positivt med att jag fallit tillbaka till det här. De senaste gångerna jag fallit en smula så har det ledit mig mot någon gott. Det här har jag svårt så svårt att se hur det ska bli något som lär mig något positivt.

Eller. Kanske inte. Jag har ytterligare befäst tanken på att rutiner och fasta vanor är viktigt. Att regelbundna måltider är viktiga. Att en god sömn är bra för hälsan.

Så helt fel är det kanske inte. Men det känns ruttet det gör det.

Nu visar de Michael Jacsons minnesgudstjänst. En cirkus. Det känns inte värdigt på något sätt. Men det är väl kanske det enda sättet att begrava en såpass känd person. För vad man än tycker om hans artisteri eller livslevnad så var han oneklinge en enormt stor mediapersonlighet. Det där med att nå alla sina drömmar verkar vara totalt livsfarligt om man inte är en enormt stark människa.

Så. Jag har de en smula bättre än Herr Jacson. Jag lever, jag har kvar min framtid, jag andas och är inte ensam. Så nu är det som sagt dags att växla tillbaka till rätt spår även fast jag är utanför Motivationsenhetens trygght och lilla värld. Det bara ska gå.

Vad i hela fridens namn är det som händer? Dagen har varit mer eller mindre händelselös. Ett besök på Motivationsenheten där då inte mycket hände. Det mest spännande var väl att vi åt men sen blev det inte så mycket mer. Sen en tur till kvinnan som var trött och slut. Tillbaka till staden, handla lite cigg, bussen hem. Lite tv och läsande på kvällen.

Inget att uppröras av.

Men. Som av ett trollslag är den tillbaka igen. Frånvaron av sömn. Det är lögn att somna. Jag vänder och vrider på mig och borde vara hur trött som helst eftersom jag bara sov en tre och en halv timma förra natten. Men inte då. Jag som somnat före midnatt mer eller mindre varje natt i 6 veckor på Motivationsenheten kan fan inte somna. Dags att plocka fram sömntabletterna igen. Så jäkla tröstlöst. Det är som om det sitter i väggarna.

Det gör mig en smula bekymrad eftersom jag märkt hur mycket bättre man mår när man sover väl. Och sen var det ju så att mina problem med att sova var en av anledningarna till att jag började själmedicinera med alkohol. Fortsätter det så här så minskar ju chansen till ett vettigt liv dramatiskt.

Nä. Ingen idé att börja måla fan på väggen. Bara att återvända till bädden och försöka sova igen. Inte för att jag är det allra minsta trött, men ändå. Fortsätter det så här så kommer snart de där dagarna med en märkligt uppskruvad känsla och den enorma tröttheten som inte får någon bot genom sömn. Så det är bara att lägga sig och hoppas på det bästa.

Äsch. Nu är det sådär igen. Sådär att jag inte får tummen ur. Jag vaknade lite sent, vid kvart över 7 efter att ha somnat först vid 4-tiden i morse. Redan där så spårade det hela ur. Tanken var ju att jag skulle med morgonbussen till staden för att prata med min arbetsledare på Fixartjänst om det där med att bara arbeta 2 dagar i veckan. Så nu sitter jag och försöker dra in mig själv i duschen så att jag kan ta bussen till Motivationsenheten. Att det ska vara så eländing lätt att ramla in i gamla mönster.

Men men. Det är bara att ta sig i kragen och börja med att göra det jag ska göra. Så, Nu har jag inte tid att sitta här och svamla. Dags att rulla igång.

En lite märklig dag. Eller egentligen en helt vanlig dag. Det beror helt på hur man väljer att se på det hela. Jag vaknade lite sent efter att ha varit uppe ända till ett i natt. Jomen. Oerhört sent för mig i dessa dagar. Efter lite kaffe och en rejäl frukost så vände jag min näsa mot mitt hem. Bussen från Svaneholm tar bara några minuter så det var inte så att jag led på resan precis. Väl hemma så donade jag runt lite innan jag åkte till motivationsenheten för att plocka ut mina saker från mitt rum.

Det var det där som var det märkliga. Det som varit mitt hem i 6 veckor kom plats i några väskor och påsar. Gitarren tog jag med ochdet enda jag har kvar att göra i morgon är att tvätta mina sängkläder och ta med mig lite jackor och kavajer och skjortor hem. Sedan är äventyret över. Det är ju inte så att jag inte kommer att återkomma. Jag ska ju vara där 5 dagar i veckan på dagtid och jag har en del terapi inplanerad. Men ändå. Regnet smattrade mot fönstren i matsalen och allt kändes mycket märkligt.

Men nu sitter jag i mitt hem, min lilla lya, diskmaskinen surrar och allt är väl på jorden. Nu ska jag bara ta en dusch och sedan ska jag försöka sova lite. Upp med tuppen i morgon för att sätta mig på bussen in till stan och Fixartjänst där jag ska prata med min arbetsledare om att jag bara ska arbeta 2 dagar i veckan nu till att börja med. Sedan är det Motivationsenheten och fasen vet vad som händer där. Efter det åker jag hem igen. Till katten och allt det där som jag har här. Har jag tur kommer kvinnan på besök och jag ska försöka få med henne på Elfsborgsmatchen i morgon. Det vore en passande början på "det fria livet" igen.

Nä. Som sagt. Lite mat i magen och sedan duscha och sedan sova. Inte helt fel.

Det blev en lite annorlunda fredagskväll än jag tänkt mig. Jag åkte in till staden för att handla lite frukost och cigg och allt var väl i världen. Trots att det hade åskat tidigare så var det fortfarande rasande varmt och stadens uteserveringar var fulla av avslappande människor som åt och drack och trivdes.

Väl på busstorget så ställde jag mig vackert och väntade på bussen hem. Bredivd mig på en bänk satt två killar, 15 och 16 år fick jag senare reda på. De satt och kastade burkar i Viskan och hojtade högt om att negrer var dumma, ja rent av att blånegrer är dumma, blattar är dumma, så jävla dumma. Efter ett tag så orkade jag bara inte höra sådana jäkla dumheter och eftersom resten av torget inte verkade bry sig så stolpade jag fram till grabbarna och satte mig bredvid dem på bänken. Jag var rasande förbannad men lade band på mig och frågade dem om de verkligen var så dumma som de lät. Nä, blev det lite fåraktiga svaret.

Min lilla diskussion med pojkarna gick ut på att jag frågade dem om de trodde att deras föräldrar skulle bli stolta om de hörde sina små änglar hålla på på detta sättet och på det svarade de att: nä det skulle de inte bli. På frågan om de själva kände sig stolta blev svaret fortfarande nej. När jag sedan frågade varför de håll på på det där fruktansvärt osnygga sättet så svarade de att det visste de inte.

Nå. Nu frågade jag dem varför de gjorde något som de inte visste varför de gjorde. "Vet inte" blev svaret. Jag svarade på detta, mycket pedagogiskt, att det var ett ytterligt tecken på dumhet, plumphet och rent förbannat dålig smak att göra elaka saker utan att veta varför och jag frågade dem om de ville ge intryck av att vara riktigt korkade. Nä, det ville de ju inte bli.

Sen kom vi in lite på den enkla sanningen att det kan vara rätt så farligt för en liten 15 årig kille som knappt fått hår på pungen att reta upp vuxna män som kanske har deltagit ikrig och sett en massa elände och som kanske inte riktigt tycker om att bli kallade blånegrer eller blattar eller dumma. Nu blev pojkarna vita i ansiktet när jag frågade dem om de skulle tycka det vara bekvämt med en kniv i magen.

Jag lämnade de små änglarna tysta och skamsna och fanimig om det inte var bättre än att blåskälla på dem som jag troligen hade gjort för 6 veckor sedan. Men någon måste fan prata om värderingar, annars har vi en ny generation inskränkta männiksor som hatar invandrare och homosexuella och kvinnor och allt som inte är precis som de själva är och allt detta utan att veta varför eller kunna argumentera kring det hela. Jag tänker inte deltaga i allt detta dumma som sker dagligen runt mig utan att kräva att alla dessa åsikter kan försvaras på ett vettigt sätt och det har jag svårt att man kan.

En person som jag tillbringat några dagar är av finsk härkomst men sitter ändå och säger att det är bra att människor dör i bombattacker när det sägs så på radion. Det är bra för att de är araber eller judar. Tydligen. Nästa gång han säger så så ska jag helt enkelt fråga honom om han verkligen tycker det är bra att kvinnor, barn och oskyldiga män dör bara för att de är födda i ett annat land. Dessutom ska jag påpeka för honom att han då rakt inte själv är av svensk härkomst och att han kanske borde komma ihåg hur man pratade om finnar på 70-talet här i staden. Finnjävlar som bara söp och hade kniv.

Jag tänker helt enkelt följa mitt samvete, sluta skratta pliktskyldigt åt rasisitiska eller kvinnofientliga skämt. Sådant får mig bara att känna självförakt. Bara för att många tycker något är det inte rätt liksom. Ett männoskoliv kan inte väga olika andra på grund av färg eller härkomst eller sexuell läggning eller kön eller ens åsikter. Så länge man kan visa varför man har de åsikter man har utan att förfalla till "jag vet inte" eller "det bara är så".

Nå. Nog om det. Sedan åkte jag till min dam. Vi har haft det många upp och ner de sista veckorna men igår pratade vi rätt ordentligtn om våran framtid och kom väl fram till en del viktiga saker. Natten slutade i harmoni och jag somnade gott efter att ha motionerat lite.

Så. Nu sitter jag hemma i min lägenhet, har tagit med mig hunden och ska åka in till stan för att köpa lite potatis och annat och sedan bär det iväg till damen igen. Jag vet inte än om jag sover över där eller åker hem. Det får jag se. Men ja ser fram mot kvällen helt klart.

Livet mina vänner är underbart.

Hå hå vad varmt det är. Jättevarmt ju. Men det gör inte så mycket här i min lilla lya eftersom det är svalt och skönt här då solen inte ligger på förutom på morgonen och förmiddagen och inte ens då blir det speciellt varmt. På nätterna så är det riktigt gott om man jämför med det lilla rummet på Motivatonsenheten där det är bastuvarmt på nätterna. Så jag föredrar att sova hemma just därför. Men det spelar ingen stor roll vart jag föredrar att sova eftersom enheten gör över till sommarverksamhet på måndag och det bara är öppet på dagtid mellan 09.00-15.00.

Så idag ska jag in för att hämta det mesta av mina saker. Dags att flytta hem så att säga. De allra flesta har redan flytt fältet och kommer bara på dagarna. Så kvällarna är nog rätt så tråkiga där nu kan jag tänka.

I vilket fall som helst så har jag det bra hemma. Jag känner att jag verkligen behöver några dagar i stillhet och ensamhet efter att ha varit bland folk dygnet runt i 6 veckor. Det är skönt att vakna och ta en kopp kaffe i lugn och ro, klappa katten och bara vara. Det känns lite som att jag befinner mig lite i ett tomrum för tillfället. Mellan projekt så att säga. I 6 veckor så har jag varit dedikerad åt tanken på att växa som individ och lära känna mig själv och mycket har hänt. Otroligt mycket har hänt rent av. En hel massa dörrar som jag bankat på i 20 år har öppnats och jag närmar mig sakta kärnan i mina problem. Men än är jag bara nära utan att se målet tydligt.

Så jag fortsätter att fundera och vrida och vända på mina känslor och tankar. En sak jag har kommit fram till är att jag känner mig vilsen och frustrerad i den värld vi lever i. Mina värderingar funkar inget vidare i en tid när alla ställer varandra frågan "vad kostar du mig"? Det där med att ha ett öppet sinne, att vara trogen sina ideal och att försöka leva utan att förfalla till att döma andra människor är ju liksom inte så inne för tillfället.

Samtidigt som man ska vara en stark individ och se till sitt eget bästa ska man vara som alla andra. Hur fan funkar det? Eller, det gör det ju inte, inte som jag förstår det i alla fall. Pirater pratar sig varma om att den personliga integriteten är viktig och att man ska omvärdera upphovsrätt och patent samtidigt som de skor sig bra på sina uppdrag som politiker eller säljare av teknik. De säger en sak och gör en annan och det är väl rätt så talande för samhället idag?

Så, jag måste finna min plats i världen utan att köpslå för mycket med mina värderingar och banne mig om jag förstår hur det ska gå till. Men det är bara en sak som jag måste komma tillrätta med. Alla dessa konflikter som jag har inom mig måste jag lära mig att åtminstone förstå för att orka hålla ångan uppe och undvika all den ångest som de skapar i mig.

Men idag skiner solen, kaffet smakar gott och jag har det förbaskat bra så just nu känns det inte som att det är läge att bråka med mig själv. Idag är det läge för att nuta av livet. För en stund i alla fall.

Nä. Hur var det jag sade nu häromdagen? Att jag ska leva mitt liv efter mina egna val? Jovars. Jag somnade precis som sig bör i går natt. Lite sent men ändå. Sömnen har varit god, katten har legat bredvid mig hela tiden och surrat lite då och då. När klockan ringde och klockradion gick på så var det inte så svårt att hoppa ur sängen och bege sig till köket för att hämta en kopp kaffe. Men. Det var ju det där med att jag ska styra över mitt liv själv.

Jag har de sista dagarna känt en inre stress och den där välbekanta känslan av att vara fången i andras förväntningar och den allt för välkända känslan av att jag måste vara "duktig". Jag är trots allt sjukskriven 100% men förväntas arbeta 50% efter att ha gått hemma i 5 år. Så dumt att tro att jag skulle fixa det utan att det skulle ställa till det i skallen. Jag har återigen försökt springa innan jag kan gå.

Det är inte det att arbetet på Fixartjänst är jobbigt eller tråkigt. Snarare är det dunderkul att känna att man hjälper människor med tjänster som de behöver och som inte samhället i övrigt ställer upp på att göra. Om man inte har en massa pengar det vill säga och kan köpa hjälpen. Men, och det är ett stort men. Jag pallar helt enkelt inte att jobba halvdagar 5 dagar i veckan. Inte än. Det blir kaos i skallen och jag känner mig allt mer stressad. Den där gamla välkända stressen som jag kände när jag arbetade förra gången och som slutade i en enda stor katastrof.

Så. Vad ska jag göra åt detta nu då? Jo. Mina tankar går så här. Jag ska kontakta min socialsekreterare och diskutera det hela och mitt förslag är att jag börjar med att arbete 2 dagar i veckan, typ tisdag och torsdag och sedan går upp i tid till tre dagar i veckan innan jag slutligen jobbar 5 dagar i veckan. Att ta det i etapper liksom. Det finns ju faktiskt en anledning till att jag är sjukskriven och det vore korkat att inte lyssna till kroppen nu när jag är på gång att komma tillbaka på banan. Ett steg i taget helt enkelt.

Jag ser inte att någon skulle kunna proterstera kring detta eftersom jag inte får något betalt av kommunen utan arbetar ideellt med bara min sjukersättning. Så. Istället för att som vanligt köra på och bara strunta i mardrömarna och känslan av en liten motor som surrar i koppen så ska jag styra upp det hela själv, ta kontroll över min situation.

Först så kändes det oerhört surt när jag började tänka i de här banorna. Att jag inte klarar mer. Men nu när jag bestämt mig så känns det snarare som ett stort steg framåt. Jag har för en gångs skull inte blundat för ett problem och låtit andra ta besluten för mig utan tar tag i det hela och gör saker på ett sätt som jag vill göra det på. Hurra för mig liksom.

Så. Nu ska jag dricka lite mer kaffe på min solvarma balkong, skicka iväg ett mail till min socsekreterare och ringa till Fixartjänst och säga att jag inte kommer i den här veckan. Sen ska jag städa lite här hemma, åka in till Motivationsenheten och äta och gå på lite terapi, sedan åker jag nog hem igen. Men det beror på hur jag mår efter samtalet, det brukar ju väcka en hel del saker inom mig så kanske ska jag stanna kvar på enheten och bara tänka och känna och så att säga stanna i processen.

Målmedveten? Jag? Jo, för en gång skull. Min lust att dansa efter andras idéer är uttömd och jag vill bli frisk igen och et blir jag inte om jag undertrycker min egna vilja. Svårt att lära sig men befriande att göra.

Usch vilken eländig dag. Allt, säger allt, som kan gå fel har gått fel. Alla gamla mönster har upprepat sig och här sitter man och önskar att daghelvetet kunde börja om från början så att ma kunde få rätsida på saker och ting. Men tiden vill då rakt inte gå bakåt förutom när man har vansinningt tråkigt. Och det har jag inte. Bara eländigt.

Jag har inte fått något gjort. Överhuvudtaget. Förutom att jag suttit med Windows 7 och pillat med alla program som ska in. Fasen vet varför egentligen. Mest bara för att det är kul. Ingen städning och inget insättande av rent linne i garderober. Bara en full tvättkorg med ren tvätt och en stor hög med smutsig tvätt på sovrumsgolvet som väntar på att bli tvättad. Tvätten alltså, inte golvet.

Nä. Lite cornflakes och sedan bädda rent i sängen och efter det ska jag försöka sova bort tiden så att jag kan starta på en ny dag med nya utmaningar och allt sånt. Tanken är att jag ska till Fixartjänst i morgon och sedan tillbaka till Motivationsenheten där det vankas samtal på eftermiddagen. Lite gestaltterapi om jag fattat saker rätt. Ska bli spännande. Men det gäller ju att komma upp på morgonen först. Så jag ska ställa väckarklockan som jag faktist kom på att jag har och hoppas att det väcker mig vid 6-tiden på morgonen. Fan vet.

Nä. Som sagt. Dags att försöka samla kraft att hoppa in i framtiden igen och inte fastna i dagens misslyckanden. Var sak har sin tid och i morgon, då jäklar....

Äsch vilket bakslag. Jag somnade igår kväll när jag bara skulle vila lite innan Morden i Midsomer och sedan dess har jag sovit. Försovit mig? Jomen. Minst sagt. Natten och morgonen har dessutom varit full av mardrömmar och när jag nu vaknade så känner jag mig helt och fullt obehagligt till mods. Det har varit drömmar om död och elände och hela jag är spänd som en fiolsträng. Inte har jag ringt till arbetet för att förklara vad som hänt, inte har jag ringt till Motivationsenheten för att berätta varför jag inte kommit, inte har jag plockat upp tvätten från tvättstugan. Inget har jag fått gjort och jag mår riktigt eländigt.

Ett stort fall tillbaka till gamla dagar men det är väl bara att plocka ihop sig igen och försöka få lite ordning på saker och ting. Man kan väl inte begära att saker och ting ska ordna sig på en kvart. Men det känns lite ruttet att jag ska falla så hårt när allt har funkat så bra de sista veckorna. Fast det kanske är så här det ska vara. Det går inte fort att skapa nya vanor och regler för livet. Och den här enorma tröttheten jag känner hela tiden gör väl sitt för att sömnen ska vara både djup och oroligt kan jag tro.

Så nu ska jag sätta på lite kaffe, hämta upp tvätten, ringa till Motivationsenheten och försöka äta nått och sedan är det dags att börja om igen, igen.

Dessutom är det varmt ute. Det är inte så illa det inte.