När tankarna är surriga

Regn. Så lagom kul. Man vaknar, funderar på att vända sig om och sova lite till men kommer på att man bara inte orkar med att sova längre. Det är dags att vakna ordentligt, dricka kaffe, röka lite och ge katten mat. Mitt i allt det där så upptäcker man att det regnar. Som om det inte räcker med att sommaren är kort och att den snart är över för i år. Det ska vara grått och tråkigt när den väl är här med.

Det är inte mycket man kan göra åt vädret. Lika lite som man kan styra livets alla kringelikrokar. Visst försöker jag ofta styra upp saker och ting men även om ekipaget håller sig på vägen så är det saker och personer som ramlar av under den vilda turen. Fast det klart, det mesta som faller av har man kanske inte bundit fast så hårt eftersom man visste att de ändå skulle falla av i vilket fall som helst.

Ibland så ser saker ut på ett sätt i tanken och på ett helt annat sätt i verkliga livet. Mycket om det jag drömde om och längtade efter när jag befann mig på motivationshemmet ser helt annorlunda ut nu när jag sitter vid mitt egna bord i mitt eget hem. Varför längtade jag så mycket efter allt det där när det visade sig vara totalt utan värde? Fan vet. Men kanske var det meningen att jag skulle längta efter något för att stå ut där de där första veckorna och nu när de dagarna är över så behövs inte det jag längtade efter?

Personer som man litade på visade sig vara... något annat. Människor pratar ofta om en sak och tänker en annan. Ibland spelar det inte så stor roll eftersom människan bakom orden inte spelar någon roll. Ibland är det inte så och man blir sårad och går sönder en smula, en stund. Men så kommer man på att varför ens bry sig om ett löfte som talades med en mun som satt strax bredvid tankar som redan var någon annanstans.

Så. Dagen får bli som dagen blir. Jag ska dammsuga lite tänkte jag, hämta två paket på posten, leka med datorn och sen tror jag att jag ska titta på ett avsnitt av "Morden i Midsomer" som jag spelat in. Så inte kan jag säga att sorg finns i mitt hjärta. Alls faktiskt. Den for och försvann när jag upptäckte att en människa kan säga att den älskar en så att det gör ont och redan ha tröstat sig med någon som den älskar på riktigt.

Nä. Nog med virrigt filosoferande. Dags för lite kaffe och en dusch. Kanske inte precis samtidigt, men i nära anslutning till varandra.

Så får det strax bli.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback