Sally can wait
Det är sommar och regn och jag lyssnar till Oasis. (What's the Story) Morning Glory. Vips är jag tillbaka till Juli 1995. Då där jag nyss funnit den allra vackraste kvinnan i livet, hon som jag älskat så länge och drömt om ännu längre. Då när jag och Ola var vänner och fortfarande delade drömmar och cigg och en och annan öl.
Så jag gick där. Nere på Sjöbo sommarstad, precis före grinden som leder ut från parkeringen, dansade mellan vattenpölarna. Tunna skor, en skjorta, kanske en t-shirt. Varma byxor. En feberhet tanke om att... något. Jag visste nog inte så gärna. Men det gör man inte gärna. Då innan underväggen hade brakat ner. Långt innan internet var något annat än en vag aning om att bilder på Lennon fanns i en dator som satt fast i väggen. Då när jag hade tjockt hår och smala lår.
Men precis, där. Mitt i språnget. Eller ska vi säga spränget. En vass, raspig, enträgen röst. Den sade att jag kanske skulle vara den som räddade någon. I mina hörlurar som var faststätta i min bärbara, tunga, cd-spelare. Rösten sjöng om en undervägg. Rösten sjöng om morgonens stora skönhet. Om revolution från sängen. Man skulle gå ut och det var sommar.
Mitt i det steget stannade jag. Frös. Som en svartvit bild från 1893 med all den skönhet som fanns då i en bild.
Jag kan fortfarande känna doften av vattenvåt grus, sommargrönt gräs och min egen kokande hjärna. Utan alkohol, utan desperation. Bara kärlek till livet.
Så. Det är rätt skönt att höra den där musiken igen.
FÖr mig liksom
Så jag gick där. Nere på Sjöbo sommarstad, precis före grinden som leder ut från parkeringen, dansade mellan vattenpölarna. Tunna skor, en skjorta, kanske en t-shirt. Varma byxor. En feberhet tanke om att... något. Jag visste nog inte så gärna. Men det gör man inte gärna. Då innan underväggen hade brakat ner. Långt innan internet var något annat än en vag aning om att bilder på Lennon fanns i en dator som satt fast i väggen. Då när jag hade tjockt hår och smala lår.
Men precis, där. Mitt i språnget. Eller ska vi säga spränget. En vass, raspig, enträgen röst. Den sade att jag kanske skulle vara den som räddade någon. I mina hörlurar som var faststätta i min bärbara, tunga, cd-spelare. Rösten sjöng om en undervägg. Rösten sjöng om morgonens stora skönhet. Om revolution från sängen. Man skulle gå ut och det var sommar.
Mitt i det steget stannade jag. Frös. Som en svartvit bild från 1893 med all den skönhet som fanns då i en bild.
Jag kan fortfarande känna doften av vattenvåt grus, sommargrönt gräs och min egen kokande hjärna. Utan alkohol, utan desperation. Bara kärlek till livet.
Så. Det är rätt skönt att höra den där musiken igen.
FÖr mig liksom
Kommentarer
Trackback