En insats för mitt samvete

Det blev en lite annorlunda fredagskväll än jag tänkt mig. Jag åkte in till staden för att handla lite frukost och cigg och allt var väl i världen. Trots att det hade åskat tidigare så var det fortfarande rasande varmt och stadens uteserveringar var fulla av avslappande människor som åt och drack och trivdes.

Väl på busstorget så ställde jag mig vackert och väntade på bussen hem. Bredivd mig på en bänk satt två killar, 15 och 16 år fick jag senare reda på. De satt och kastade burkar i Viskan och hojtade högt om att negrer var dumma, ja rent av att blånegrer är dumma, blattar är dumma, så jävla dumma. Efter ett tag så orkade jag bara inte höra sådana jäkla dumheter och eftersom resten av torget inte verkade bry sig så stolpade jag fram till grabbarna och satte mig bredvid dem på bänken. Jag var rasande förbannad men lade band på mig och frågade dem om de verkligen var så dumma som de lät. Nä, blev det lite fåraktiga svaret.

Min lilla diskussion med pojkarna gick ut på att jag frågade dem om de trodde att deras föräldrar skulle bli stolta om de hörde sina små änglar hålla på på detta sättet och på det svarade de att: nä det skulle de inte bli. På frågan om de själva kände sig stolta blev svaret fortfarande nej. När jag sedan frågade varför de håll på på det där fruktansvärt osnygga sättet så svarade de att det visste de inte.

Nå. Nu frågade jag dem varför de gjorde något som de inte visste varför de gjorde. "Vet inte" blev svaret. Jag svarade på detta, mycket pedagogiskt, att det var ett ytterligt tecken på dumhet, plumphet och rent förbannat dålig smak att göra elaka saker utan att veta varför och jag frågade dem om de ville ge intryck av att vara riktigt korkade. Nä, det ville de ju inte bli.

Sen kom vi in lite på den enkla sanningen att det kan vara rätt så farligt för en liten 15 årig kille som knappt fått hår på pungen att reta upp vuxna män som kanske har deltagit ikrig och sett en massa elände och som kanske inte riktigt tycker om att bli kallade blånegrer eller blattar eller dumma. Nu blev pojkarna vita i ansiktet när jag frågade dem om de skulle tycka det vara bekvämt med en kniv i magen.

Jag lämnade de små änglarna tysta och skamsna och fanimig om det inte var bättre än att blåskälla på dem som jag troligen hade gjort för 6 veckor sedan. Men någon måste fan prata om värderingar, annars har vi en ny generation inskränkta männiksor som hatar invandrare och homosexuella och kvinnor och allt som inte är precis som de själva är och allt detta utan att veta varför eller kunna argumentera kring det hela. Jag tänker inte deltaga i allt detta dumma som sker dagligen runt mig utan att kräva att alla dessa åsikter kan försvaras på ett vettigt sätt och det har jag svårt att man kan.

En person som jag tillbringat några dagar är av finsk härkomst men sitter ändå och säger att det är bra att människor dör i bombattacker när det sägs så på radion. Det är bra för att de är araber eller judar. Tydligen. Nästa gång han säger så så ska jag helt enkelt fråga honom om han verkligen tycker det är bra att kvinnor, barn och oskyldiga män dör bara för att de är födda i ett annat land. Dessutom ska jag påpeka för honom att han då rakt inte själv är av svensk härkomst och att han kanske borde komma ihåg hur man pratade om finnar på 70-talet här i staden. Finnjävlar som bara söp och hade kniv.

Jag tänker helt enkelt följa mitt samvete, sluta skratta pliktskyldigt åt rasisitiska eller kvinnofientliga skämt. Sådant får mig bara att känna självförakt. Bara för att många tycker något är det inte rätt liksom. Ett männoskoliv kan inte väga olika andra på grund av färg eller härkomst eller sexuell läggning eller kön eller ens åsikter. Så länge man kan visa varför man har de åsikter man har utan att förfalla till "jag vet inte" eller "det bara är så".

Nå. Nog om det. Sedan åkte jag till min dam. Vi har haft det många upp och ner de sista veckorna men igår pratade vi rätt ordentligtn om våran framtid och kom väl fram till en del viktiga saker. Natten slutade i harmoni och jag somnade gott efter att ha motionerat lite.

Så. Nu sitter jag hemma i min lägenhet, har tagit med mig hunden och ska åka in till stan för att köpa lite potatis och annat och sedan bär det iväg till damen igen. Jag vet inte än om jag sover över där eller åker hem. Det får jag se. Men ja ser fram mot kvällen helt klart.

Livet mina vänner är underbart.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback