Att vakna upp ur en dröm

Ja inte flyter livet på som det borde just nu. Nope. Inte alls. Jag somande igår kväll efter att petat i mig mina sömnmediciner och sov som ett barn utan mardrömmar eller annat elände ända tills 12 eller nått sånt. Ännu en dag utan att jag kommit upp till livet som var planerat. Men men. Nu är jag lite på spår igen i alla fall. Inte är det mycket men man får se det lilla i det stora.

Kvinnan, damen, min kärlek, har efter många om och men, om ni bara visste hur många om och men, kommit fram till att jag inte kan ge henne det hon vill ha och det är nog sant. Så dagen började med att jag ringde till henne och fick reda på att förlovningen är upplsagen och vips är man singel igen. Den här gången tänker jag inte tjata eller fråga eller göra något överhuvudtaget åt det. Saker är som de är och kanske var det meningen att vi skulle få en svindladen sekund i livet och sedan gå vidare. Jag vet inte just nu. Men det är som sagt inte mycket att göra åt det hela förutom att svälja sorgen och se frammåt. Jag har inte råd att gräva ner mig i tankar och längtan just nu.

Så. Just nu hänger hela mitt liv på hur jag väljer att se på sakernas tillstånd. Det slog mig när jag satt vid diskbänken och rökade att mitt liv ser ut precis som det gjorde i början på mars. Sova, skriva, läsa, ensam. En katt och en man och inget mer. En dov sorg i bröstet och rädsla för livet.

Men som sagt så hänger allt på hur jag väljer att se på det hela och jag väljer att se på min dag som en morgon och inte som en kväll. För egentligen är inget som det var i början på mars. Jag vet nu hur det känns att vara älskad. Jag vet nu att mina största problem beror på att jag, hela jag, är en enda stor konflikt och jag vet även hur jag ska göra för att lösa dem. Jag vet att flykt inte löser något och att jag måste ta tag i och acceptera vissa saker.

Så visst har det hänt saker sedan i mars. Stora saker. Enorma saker och jag är trots allt på väg mot något stort och spännande. Bara för att jag just nu känner mig blå så betyder det inte att det alltid kommer vara så.

Därför ska jag städa lite här i lägenheten, duscha och hoppa på bussen in till staden. Där ska jag bara promenera runt lite i största allmänhet, titta på människor och inte fundera speciellt mycket på något alls. Handla lite mjölk och cigg och sedan åka hem igen. Inte så avancerat men livsbejakande liksom.

Kanske kommer jag gråta när natten kommer. Troligen kommer jag att göra det. Det vore märkligt annars. Jag har trots allt förlorat mycket av det som höll mig uppe när jag låg i min säng den där första veckan på Motivationsenheten och ångesten rev i bröstet. Jag har förlorat många planer på hur framtiden ska se ut och måste nu rita upp nya tankar och planer för hur resten av sommaren och hösten och vintern och våren och alla andra år ska se ut. Jag har förlorat en vän.

Men kanske ska det vara så här. Troligen ska det vara precis så här, just nu. Vi behövde varandra en liten stund men sedan föll allt isär och visade sig vara en dröm. En vacker dyr dröm men ändå en dröm. Man ska inte sörja drömmar för nästa natt kommer en ny.

Nä. Lite mer kaffe, en cigg och sen är det dags att fortsätta leva.

Kommentarer
Postat av: Ann

Åhh jag önskar jag kunde låta så förnuftig direkt när mina förhållanden tar slut. :-) Det är ju inte livet som tar slut och ett år senare så har man nästan glömt hur ont det gjorde.

2009-07-17 @ 21:26:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback