Ett mycket viktigt beslut

Nä. Hur var det jag sade nu häromdagen? Att jag ska leva mitt liv efter mina egna val? Jovars. Jag somnade precis som sig bör i går natt. Lite sent men ändå. Sömnen har varit god, katten har legat bredvid mig hela tiden och surrat lite då och då. När klockan ringde och klockradion gick på så var det inte så svårt att hoppa ur sängen och bege sig till köket för att hämta en kopp kaffe. Men. Det var ju det där med att jag ska styra över mitt liv själv.

Jag har de sista dagarna känt en inre stress och den där välbekanta känslan av att vara fången i andras förväntningar och den allt för välkända känslan av att jag måste vara "duktig". Jag är trots allt sjukskriven 100% men förväntas arbeta 50% efter att ha gått hemma i 5 år. Så dumt att tro att jag skulle fixa det utan att det skulle ställa till det i skallen. Jag har återigen försökt springa innan jag kan gå.

Det är inte det att arbetet på Fixartjänst är jobbigt eller tråkigt. Snarare är det dunderkul att känna att man hjälper människor med tjänster som de behöver och som inte samhället i övrigt ställer upp på att göra. Om man inte har en massa pengar det vill säga och kan köpa hjälpen. Men, och det är ett stort men. Jag pallar helt enkelt inte att jobba halvdagar 5 dagar i veckan. Inte än. Det blir kaos i skallen och jag känner mig allt mer stressad. Den där gamla välkända stressen som jag kände när jag arbetade förra gången och som slutade i en enda stor katastrof.

Så. Vad ska jag göra åt detta nu då? Jo. Mina tankar går så här. Jag ska kontakta min socialsekreterare och diskutera det hela och mitt förslag är att jag börjar med att arbete 2 dagar i veckan, typ tisdag och torsdag och sedan går upp i tid till tre dagar i veckan innan jag slutligen jobbar 5 dagar i veckan. Att ta det i etapper liksom. Det finns ju faktiskt en anledning till att jag är sjukskriven och det vore korkat att inte lyssna till kroppen nu när jag är på gång att komma tillbaka på banan. Ett steg i taget helt enkelt.

Jag ser inte att någon skulle kunna proterstera kring detta eftersom jag inte får något betalt av kommunen utan arbetar ideellt med bara min sjukersättning. Så. Istället för att som vanligt köra på och bara strunta i mardrömarna och känslan av en liten motor som surrar i koppen så ska jag styra upp det hela själv, ta kontroll över min situation.

Först så kändes det oerhört surt när jag började tänka i de här banorna. Att jag inte klarar mer. Men nu när jag bestämt mig så känns det snarare som ett stort steg framåt. Jag har för en gångs skull inte blundat för ett problem och låtit andra ta besluten för mig utan tar tag i det hela och gör saker på ett sätt som jag vill göra det på. Hurra för mig liksom.

Så. Nu ska jag dricka lite mer kaffe på min solvarma balkong, skicka iväg ett mail till min socsekreterare och ringa till Fixartjänst och säga att jag inte kommer i den här veckan. Sen ska jag städa lite här hemma, åka in till Motivationsenheten och äta och gå på lite terapi, sedan åker jag nog hem igen. Men det beror på hur jag mår efter samtalet, det brukar ju väcka en hel del saker inom mig så kanske ska jag stanna kvar på enheten och bara tänka och känna och så att säga stanna i processen.

Målmedveten? Jag? Jo, för en gång skull. Min lust att dansa efter andras idéer är uttömd och jag vill bli frisk igen och et blir jag inte om jag undertrycker min egna vilja. Svårt att lära sig men befriande att göra.

Kommentarer
Postat av: Ann

Ja det är jobbigt att börja jobba igen och det låter förnuftigt att ta det i små steg. 10 tim i veckan och så öka... man vänjer sig långsamt och plötsligt är man där på 40 timmar igen och det funkar!

Och man mår så mycket bättre när man är igång igen, får självförtroende, behövs, uträttar något har någon mening med att man finns.... :)

2009-07-03 @ 22:59:59

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback