WoBWorld

Vissa dagar är bra. En del är kass och sen har vi de här som precis har gått förbi mig. En dag när saker faller på plats och andra saker faller åt sidan. Men man själv står kvar och funderar på vad tusan som gick snett och som gick bra och varför man står kvar. Nå. Inte vet jag. Men den här onsdagen, som troligen kommer att ge noll kraft åt andra att leva har gett mig själv en massa att fundera på och en massa att må bra åt.

Så. Jag satt här och lurade på att göra något. Så jag gjorde det. Något. Inte mer, inte mindre. Bara något. Jag tog bussen till staden och vandrade omkring och mådde oförskämt. Mådde illa utanför City i centrum, köpte cigg, tog bussen till Sjöbo, eller om bussen dit tog mig. Vet inte. Jag snubblade omkring där ett tag. På min mammas gata. På min gata. Men tjusningen svalnade och jag tog första bästa buss till staden igen. Väl där så knatade jag in i Carolikyrkan. Bara satte mig en stund. Lyssnade till den svala musiken. Tittade på allt det vackra.

Men. Jag funderade på, varför är all den där prakten och den värdsliga musiken så viktig? Om nu religion är så förbannat viktig, så varför måste guds boning vara så prålig? Varfrör måste hans tomrum fyllas av musik och inga tankar? Fan vet. Men hade fan vetat så hade han gjort något åt det. Fast det har han nog redan gjort. Så vi tittar på allt det vackra, stumma inför allt det gamla, drömmarna som finns inpräntade i bänkarna. Där jag satt kunde jag just se ut genom ett vackert gammalt fönster mot en ännu vackrare byggnad som lös som guld i diset. Jag tänkte på hur många som suttit precis där jag satt och som drömt om allt det som finns utanför.

Nä. Nog har kyrkan gått bort sig. Inte kan innanmätet vara det viktiga för att mätta utanförskapet?

Nå. Väl utanför så strosade jag till det nya Mecca, McDonalds. Satte mig för att äta ett gott mål hjärtinfarkt. Medans jag satt där och mumsade så hörde jag röster. De sade "titta, där sitter han, nu jävlar, ring, ring, ring". Eftersom jag bara är en smula dum så fattade jag att det handlade om mig visst gjorde det så. En av alla de där förbannade ungjäklarna jag bett hålla käften på bussen dansade omkring utanför dörren, segerviss. Han pekade på mig, dansade tungt kring sina vänner. Tugga, tugga. Mumsa, mumsa. Inte bry sig.

Men. Allt var uppätet och jag tänkte att jag väl får ta tag i det här. Så, Jag samlar ihop allt det som är mitt, går ut. Tittar på mannen, pojken, som dansar och gapar. Lite för glad för sitt eget bästa. Jag går mot busstorget. Sakta. För inte tänker jag ge mig för att den där lilla mannen har ringt ihop sina polare. Nog är jag en smula skitskraj där jag går men inte fan, aldrig, att jag ger mig.

Nja. Väl vid busstorget är alla borta.

Bussen hem blir den vanliga pinan på en torsdagskväll. En massa 14-15 åringar som är för fulla för att förstå att de är för fulla. Precis som jag kan vara ibland, men då vet jag att jag är för full. De skriker, gapar, hojtar, och vips, en flicka, hon gråter, hulkar, vinglar i sina höga skor och helst vill man ringa någon som kan ta hand om henne, nått socialt eller nått. Men det är som det är. Alkohol är gott så länge man slipper möta den.

Väl hemma? Tja, lite mer att äta. Damen som för 2 veckor sedan skällde på en för att man inte älskade henne tillräckligt mycket är lycklig för att hon fått ett frieri och man tänker "gudskelov" så att man slipper ta ansvar för henne mer. Lite som ett torrt skinn som druckit alldeles för mycket rödvin och tänkt lite för mycket om sig självt. Men nu kliver den före detta mannen fram och vips är jag fri på riktigt och slipper låtsas bry mig.

Så. En märklig dag. Done, netherless one... done....