När man får välja

Jösses. Är det nått i luften här i min lägenhet eller? Jag somnade som ett barn igår efter att planerna blivit lite ändrade då kvinnan och jag hade missuppfattat varandra och jag blev sittande här hemma i fager ensamhet och pillade med att få tvn att fungera i datorn. Natten blev en smula orolig, mest för att det blev så in i bomben kallt då alla fönster var öppna och att det var irriterande ljust i rummet. Jag har blivit bortskämd med rullgardin på mitt rum på Motiviationsenheten och därför så vaknade jag lite titt som tätt i natt av allt det ljusa som sommarnatten skänker.

Men allt var lugnt. Katten sov tätt bredvid mig, tystnaden var total och jag mådde precis så gott som man förtjänar när man sköter sig under veckorna och sedan lägger sig i tid på fredagskvällen. Men fasen vad trött jag är. Hela dagen idag fram till nu har jag legat på sängen och varvat tidningsläsande med rökande på balkongen och små korta sömnturer då jag drömt sådär märkliga saker som att jag har ett jobb att gå till under dagarna och liknande saker. Jag blir lika förundrar varje gång jag vaknar till och kommer på att det är sant och ingen dröm.

Men som sagt. Något är det i väggarna. Kanske är det helt enkelt så att jag när jag väl har landat här i min lilla borg som jag kan slappna av totalt. De senaste månaderna har varit överväldigande och mina tankar vandrar iväg till det liv jag levt de sista åren, den totala ensamhet jag har upplevt och skillnaden mot nutid då livet är fullt av människor och ansikten och röster och händelser. Varje dag. Underligt.

Men nu ska jag ta mig i kragen och ramla in i duschen och sedan ska jag ta mig till min kvinna och hennes/våran hund och ägna kvällen åt att bara fortsätta njuta av livet. Det är så underbart att ligga på sängen och slösa bort sin tid när man vet att man gör det för att man valt det en stund men att det finns annat att göra och att jag kan ta mig från ensamheten till samvaro utan att behöva anstränga mig mer än att ta en buss.

Dötid blir till något fint och vackert när den sprängs in bland viktig tid. Att vara ensam blir lyxigt när man inte är tvingad till den och livet blir rikt av att veta att man har ett val. Så jag är djupt tacksam över att jag befinner mig där jag gör, mitt i livet och bland allt det som gör tillvaron till guld och glimmande sol.

Min kära katt, Chips, har slutat vara överlycklig över att vi är tillsammans i lägenheten igen. Nu har hon vant sig igen och väljer att ligga i "sin" fåtölj mellan varven. Det är bara då och då som hon följer mig runt i lägenheten som en liten hund. Väl så. Allt är som vanligt men väldigt nytt.

Så. Jag ska som sagt ta mig ut i livet igen. Ett kliv i taget. Första steget går mot duschen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback