Tillbaka på nätet
Jaha. Två veckor har gått sedan sist. Under den tiden har jag ju som sagt checkat in på Motivationshemmet och sakta men säkert börjat må allt bättre.
Första veckan var ett rent helvete då man inte fick gå och och röka utan personal, man fick inte ha sin mobil, dator och jag trodde jag skulle bli tokig. Men samtidigt kan jag förstå vad det handlar om. Man ska varva ner och komma i takt och kontakt med sig själv. Det var en otrolig ångest de där första dagarna. Att lära känna rutiner, personalen, de boende, lokalerna och samtidigt vara utan allt det där jag har använt för att döva ångesten som att dricka eller sitta vid datorn eller pilla på telefonen. Jag upptäckte att jag gör en massa saker om dagarna för att slippa känna något.
Men allt eftersom har det lossnat och nu mår jag fantastiskt bra. Sover bra på nätterna, mår bra under dagarna, äter regelbundet, går på promenader och pratar med allt och alla. Mycket ord blir det som faller över mina läppar men det verkar inte som om det är helt fel. Jag som sett mig själv som en ensamvarg har upptäckt hur beroende jag är av att ha folk omkring mig.
Dagen börjar klockan 8 med frukost. Sen har man oftast lite att göra på förmiddagen. Tisdag och torsdag är det städdag så då får man tilldelat ett område att städa. Men det går rätt fort det hela. På eftermiddagen kanske man har samtal med sin kontaktman och sin teurapeut och sen blir det lite tv tills 19.00-mötet när man planerar morgondagen och sedan tv tills det är dags att lägga sig klockan 22.30 senast. Mellan allt detta så kanske man är några som tar en promenad eller pladdrar lite i köket eller bara sitter i solen i trädgården bakom huset.
Det låter väl som en perfekt tillvaro men det tar på krafterna. Första veckan var som sagt värst när oron, abstinensen, ångesten, känslan av att vara inlåst, det vilsna och ensamheten rusade i kroppen. Jag kan fortfarande känna korta blixtar av den där känslan av att vara i en annan värld. Men den går över fort. Förra veckan var jag hemma ett antal gånger och i helgen besökte jag mina stora barn och min mor och sedan strosade jag runt på Knallelands asfalt och mådde kanon.
Jag misstänker att min ångest var kopplad till min alkoholkonsumtion i väldigt hög grad eftersom jag inte har den allra minsta ångest alls nu när jag varit spik nykter i två veckor idag. Om vi varit ute så får vi blåsa när vi kommer tillbaka. Blåser man positivt så får man åka hem omedelbart. Men just nu har jag ingen som helst lust att dricka. Jag märker ju de positiva effekterna av att hålla sig nykter.
Troligen kommer jag inte att hålla mig nykter hela livet. Det är för långt för att jag ska tänka så. Men varje dag nykter är en bra dag.
Jag tror att jag kommer få några vänner för livet härinne. Någon sade att jag fört in skrattet här och det får jag isåfall, om det stämmer, vara glad över. Jag har kommit en bra bit på vägen enligt min teurapeut och det känns bra att man får uppmuntran för detta arbetet jag gör just nu med mig själv är väldigt jobbigt rent mentalt. Det väcker en väldig massa känslor och tankar. Men det är ju det som det ska göra.
Det som är allra värst med att vara här är att jag saknar kvinnan med de långa benen så mycket, speciellt som jag vet att hon tycker det är jobbigt att vi är åtskilda. Men jag måste ta chansen att göra detta.
Nu ska jag vila efter maten lite och sedan göra en "läxa" jag skulle göra inför dagens samtal. Jag önskar eder allt gott i världen.
Första veckan var ett rent helvete då man inte fick gå och och röka utan personal, man fick inte ha sin mobil, dator och jag trodde jag skulle bli tokig. Men samtidigt kan jag förstå vad det handlar om. Man ska varva ner och komma i takt och kontakt med sig själv. Det var en otrolig ångest de där första dagarna. Att lära känna rutiner, personalen, de boende, lokalerna och samtidigt vara utan allt det där jag har använt för att döva ångesten som att dricka eller sitta vid datorn eller pilla på telefonen. Jag upptäckte att jag gör en massa saker om dagarna för att slippa känna något.
Men allt eftersom har det lossnat och nu mår jag fantastiskt bra. Sover bra på nätterna, mår bra under dagarna, äter regelbundet, går på promenader och pratar med allt och alla. Mycket ord blir det som faller över mina läppar men det verkar inte som om det är helt fel. Jag som sett mig själv som en ensamvarg har upptäckt hur beroende jag är av att ha folk omkring mig.
Dagen börjar klockan 8 med frukost. Sen har man oftast lite att göra på förmiddagen. Tisdag och torsdag är det städdag så då får man tilldelat ett område att städa. Men det går rätt fort det hela. På eftermiddagen kanske man har samtal med sin kontaktman och sin teurapeut och sen blir det lite tv tills 19.00-mötet när man planerar morgondagen och sedan tv tills det är dags att lägga sig klockan 22.30 senast. Mellan allt detta så kanske man är några som tar en promenad eller pladdrar lite i köket eller bara sitter i solen i trädgården bakom huset.
Det låter väl som en perfekt tillvaro men det tar på krafterna. Första veckan var som sagt värst när oron, abstinensen, ångesten, känslan av att vara inlåst, det vilsna och ensamheten rusade i kroppen. Jag kan fortfarande känna korta blixtar av den där känslan av att vara i en annan värld. Men den går över fort. Förra veckan var jag hemma ett antal gånger och i helgen besökte jag mina stora barn och min mor och sedan strosade jag runt på Knallelands asfalt och mådde kanon.
Jag misstänker att min ångest var kopplad till min alkoholkonsumtion i väldigt hög grad eftersom jag inte har den allra minsta ångest alls nu när jag varit spik nykter i två veckor idag. Om vi varit ute så får vi blåsa när vi kommer tillbaka. Blåser man positivt så får man åka hem omedelbart. Men just nu har jag ingen som helst lust att dricka. Jag märker ju de positiva effekterna av att hålla sig nykter.
Troligen kommer jag inte att hålla mig nykter hela livet. Det är för långt för att jag ska tänka så. Men varje dag nykter är en bra dag.
Jag tror att jag kommer få några vänner för livet härinne. Någon sade att jag fört in skrattet här och det får jag isåfall, om det stämmer, vara glad över. Jag har kommit en bra bit på vägen enligt min teurapeut och det känns bra att man får uppmuntran för detta arbetet jag gör just nu med mig själv är väldigt jobbigt rent mentalt. Det väcker en väldig massa känslor och tankar. Men det är ju det som det ska göra.
Det som är allra värst med att vara här är att jag saknar kvinnan med de långa benen så mycket, speciellt som jag vet att hon tycker det är jobbigt att vi är åtskilda. Men jag måste ta chansen att göra detta.
Nu ska jag vila efter maten lite och sedan göra en "läxa" jag skulle göra inför dagens samtal. Jag önskar eder allt gott i världen.
Kommentarer
Postat av: Jenny
Jaaaa! Jag har i alla fall saknat dig! Vad roligt att det går bra! Jag är såå sugen på att säga någon gammal klyscha om att detta är början på ditt nya liv eller så, men jag besparar dig det och säger bara keep on going! Du är grym, och detta kommer att gå hur bra som helst! Skickar positiva tankar i din riktning!
Postat av: Åsa
Jag har läst din blogg ett tag utan att kommentera, men nu är det nog dags. Jag skriver under på Jennys kommentar, klyschor ska du slippa, (även om dom kanske finns av en anledning) men grymt bra jobbat! Jag är imponerad ända in i själen! Kram på dig :)
Postat av: Wob
Jag tackar så mycket för stödet. Det känns kanon. Det här är banne mig inte helt lätt, men så förbaskat nödvändigt om jag vill få ett fullt liv. Tack!!!!!
Trackback