WoBWorld

Livet, denna märkliga upplevelse som vi alla befinner oss mitt i är bra märkligt. Man kan tro att man förstått något av allt det där som man borde förstå. Man måste förstå. Men så märker man att man fan i mig inte har ens skuggan av en aning om hur saker ligger till.

Jag lämnade motivationsenheten igår, fylld av entusiasm och glädje över de kommande dagarna. Morrissey, midsommar, trevlig samvaro med kvinnan, katten, hunden och diverse grannar stod på schemat och jag mådde som en liten kung där jag stod i bussen och svettades i den tunga luft som alltid tycks fylla bussar som är fulla med folk. Allt var väl och vi levde i den bästa av världar. Tokgott att leva liksom.

Men som av ett trollslag så glömde jag allt jag lärt mig de sista 5 veckorna. Så klart. En öl blev två som blev fyra som blev en dunderfylla. Så småningom. Men först var allt frid och fröjd. Solen sken, fåglar kvittrade, jag själv kvittrade en aning jag med. Efter besök på bolaget där jag köpte lite ditten och datten så åkte jag vidare till Svaneholm och den väntande kvinnan.

För att göra en låååång historia nödvändigt kort så färdades vi mot Morrisseyworld frammåt kvällen. Kavajen satt som den skulle, kvinnans långa ben var täckta av tunt nylon och i magen skvalpade ett antal öl och kvällen till ära en skvätt konjak. Än så länge var det då rakt ingen katastrof. Huvudet var måhånda en smula bedövat men alla intryck sorterades in under huden på mig och jag förstod att jag inte hade några som helst problem med alkoholen. Jag fixade ju det hela lysande.

Efter att ha visiterats grundligt av vakter i svarta jackor så ramlade vi in i de gamla lokstallar som man byggt om till en koncertlokal, det vi kallar Åhaga. Musik, folk, dofter, smaker i en virvlande, snurrande, fallande röra. Jag skrev glatt på alla listor som handlade om att man ska vara snäll mot djup på alla sätt som fanns där inne i lokalen. Jag till och med köpte några pins att sätta på den svarta kavajen.

När väl ljudet började öka och förbandet satte igång så var jag på ett strålande humör, trots att jag som en av de allra första personerna jag mötte fann min kontaktman på Motivationsenheten bland folkmyllret. Jag stammade fram något fånigt om att "jodå, här står jag och är full, tänk så det kan bli". I det läget hade man lätt kunnat putta omkull mig med en vegetarisk smörgås, så dum kände jag mig. Men det var inte mycket att göra åt det hela. Eftersom jag skämdes så in i bomben så var jag tvungen att genast rusa iväg och köpa en öl till. Så klart. Hur löser man annars en sådan situation?

När Morrissey steg på scenen så var jag i lyckans land. 75 minuter av hoppande, viftande och sjungande och en känsla av att världen var totalt en lycklig plats utan några problem förutom alla de problem med kärlek man kan möta.















När de sista tonerna klingade ut var jag totalt utmattad, hade slarvat bort mina glasögon och när all anspänning släppte så blev jag dunderberusad. Efter att ha yrat omkring ute på parkeringen så beslöt vi att ta ett stycke taxi hem till Svaneholm. Där jag satt i den framrusande bilen så fann jag att jag inte kunde prata. Varken tunga eller läppar löd mig. Den där obehagliga känslan av att ha tappat greppet steg i bröstet på mig och när vi kom fram var jag redo att tappa alla de masker man som människa bär med sig i livet. Mitt sista minne var att jag lade mig på sängen för att bara vila i några sekunder.

När jag vaknade vid 8 på morgonen så ljöd alla domedagsbasuner som någonsin funnits i mina öron, hjärtat slog som en hammare i bröstet på mig, svetten forsade, paniken låg just under ytan för att så fort jag slapnade av en enda mikrosekund överfalla mig. Jag försökte röka en cigarett men fann att det bara gjorde det hela ännu värre. Så jag gjorde som jag alltid gjort i det läget. Tog ett glas vin. Men där hände något som inte hänt innan. När lugnet föll över min kropp och mina nerver fick en smula frid insåg jag det totaltokiga i att skjuta upp det som är oundvikligt, att nyktra till.

Så jag stapplade till sängen, slöt ögonen och somnade igen. Vid kvart i två på eftermiddagen vaknade jag efter att ha drömt en rad otäcka och fullständigt absurda drömmar. Återigen skakade jag, svettades, hade ont i hela kroppen av att spänna mig så förbannat och ångesten var total. Dessutom var kvinnan arg för att jag sovit bort så mycket av dagen. Vi som skulle fira midsommar med grannarna. Tanken på att återigen vända mig till flaskan fanns där hela tiden. Men av någon märklig anledning så förstod jag att jag inte längre befinner mig på den platsen i livet där jag dricker för att slippa bli bakfull.

Istället tog jag en kopp kaffe, rökte en cigarett, duschade och klädde på mig rena kläder. Jag tryckte dessutom ner lite mat eftersom jag fattade att jag behövde äta. När hände det senast? Men trots alla mina ansträngningar så steg ångesten i bröstet så jag tog av mitt Theralen och lade mig på sängen för att lugna ner mig lite. Det gick bra. Det gick så bra att jag återigen somnade. Såklart.

När jag vaknade var kvinnan vid det laget vansinnig och tyckte med rätta att jag sabbat hela midsommar för henne, för oss. Det hela slutade med att jag blev arg och lämnade Svaneholm, tog bussen tillbaka till Motivationsenheten och här sitter jag då. Skamfylld och ångerfull men ändå lite nöjd, trots allt. "Vad fan har du att vara nöjd över" kanske den läsande personen utbrister?

Jo. Ett att jag faktiskt lyckades bryta drickandet. Jag kunde faktiskt hantera min bakfylla. Men det viktigaste jag lärt mig är att jag helt enkelt inte kan dricka vettigt. Jag klarar inte att sluta när det är som roligast. En klar brist i min karaktär. Så jag får väl leva nyktert då. Nu har jag provat och funnit att det inte funkade, hur mycket jag än vill. Jag kan inte lova någon, inte ens mig själv att jag aldirg mer kommer dricka. Det är en omöjlighet att lova något sådan. Men jag kan lova att jag ska göra mitt bästa för att undvika det. Priset jag får betala, priset min omgivning får betala, är alldeles för högt för att det ska vara värt det nöjet det är att dricka sig berusad.

Så. Nu är det natt och dags att sova och jag är så glad över att jag vet att jag kommer vakna utan baksmälla i morgon. Bara det är en gåva som jag ger mig själv.