En helvetesnatt
Välkommen till en ny dag. Jag anar att du anser att det är en smula sent att masa sig ur sängen men. Jag har haft en absolut vedervärdig natt. De mardrömmar jag haft trodde jag inte att min stackars lilla hjärna kunde producera. Jag vaknade till slut av att jag skrek rakt ut, gråt totalt jäkla hysteriskt och Chips, katten, satt bredvid mig och såg mycket kattbekymrad ut. Orsaken till min sista förtvivlan kommer jag ack så väl ihåg. Jag kom på att jag är ensam. Totalt och otrligt ensam. Jag har aldrig varit ensam tidigare. Men nu är jag det. Så att det känns. Djupt in i själen känns det att jag är ensam och jag har slutat må bra av att vara för mig själv. Jag hatar att vakna ensam, hatar att somna ensam. Hatar att leva med mina egna tankar allena.
Jag vet inte alls varifrån den här känslan kommer. Jag har varit fullt tillfreds med att gå här och lura och fundera på livet och världen och mig själv och städa och sova och läsa och skriva och finnas. Men. Nu vet jag att jag inte vill det längre. Visst gråter jag lite då och då. Jag är en av de som anser att det är lika vettigt att gråta när man är en smula ledsen som det är klokt att skratta när man finner något roande. Men den gråt jag vaknade upp till var så förtvivlad och så desperat att jag blev rädd. Den kom från det allra djupaste av min själ, den delen som man troligen aldrig finner men ständigt letar efter. Svart. Totalt mörker. Bara ett skri som väckte mig och viftande händer, sparkande fötter, tårar som strömmade ner och ett ljud från min strupe som inte var mänskligt.
Men. Så är det. Så man samlar ihop sig. Går upp. Läser tidningarna och finner att allt är precis som man lämnade det igår. En kris som fortfarande bara är något som det står i avisen om men som inte nått oss än. Inte på riktigt. Jag var i stan igår och överallt fans det människor som öppnade sina plånböcker och köpte saker de absolut inte behöver. Jag vet inte. Framför sina tvapparater kommer hela vårt vackra land sätta sig i kväll och titta på folk som svälter för att få bli en gnutta berömda en sekund. Så sorgligt. Så förbannat sorgligt.
Hur mår jag nu då kanske den som nästan bryr sig frågar. Totalt jävla uselt är mitt svar. Totalt, satans och helvetes bedrövligt.
Men det går över. Det gör det alltid.
Jag vet inte alls varifrån den här känslan kommer. Jag har varit fullt tillfreds med att gå här och lura och fundera på livet och världen och mig själv och städa och sova och läsa och skriva och finnas. Men. Nu vet jag att jag inte vill det längre. Visst gråter jag lite då och då. Jag är en av de som anser att det är lika vettigt att gråta när man är en smula ledsen som det är klokt att skratta när man finner något roande. Men den gråt jag vaknade upp till var så förtvivlad och så desperat att jag blev rädd. Den kom från det allra djupaste av min själ, den delen som man troligen aldrig finner men ständigt letar efter. Svart. Totalt mörker. Bara ett skri som väckte mig och viftande händer, sparkande fötter, tårar som strömmade ner och ett ljud från min strupe som inte var mänskligt.
Men. Så är det. Så man samlar ihop sig. Går upp. Läser tidningarna och finner att allt är precis som man lämnade det igår. En kris som fortfarande bara är något som det står i avisen om men som inte nått oss än. Inte på riktigt. Jag var i stan igår och överallt fans det människor som öppnade sina plånböcker och köpte saker de absolut inte behöver. Jag vet inte. Framför sina tvapparater kommer hela vårt vackra land sätta sig i kväll och titta på folk som svälter för att få bli en gnutta berömda en sekund. Så sorgligt. Så förbannat sorgligt.
Hur mår jag nu då kanske den som nästan bryr sig frågar. Totalt jävla uselt är mitt svar. Totalt, satans och helvetes bedrövligt.
Men det går över. Det gör det alltid.
Kommentarer
Trackback