WoBWorld

Du sover nu. Ja, alltså, inte i ditt nu, men i mitt nu. Troligen är det jag som ligger och sover i ditt nu. Eller så sitter jag på ett tåg till stora staden, av den där anledningen som vi inte går in på. Men i mitt nu, precis just nu, så är hela världen tyst. Tidningen har just kommit och jag ser att världen är sig lik. Jag dricker kaffe och klappar katten och försöker att lugna mina nerviga nerver. Jag önskar att jag hade àllå àllå på dvd så att jag kunde ta med mig datorn ut till sängen och lägga mig och bara skratta lite. Men inte ens min Svarte orm dvd-box har jag. Den har wacke om jag fattat allt rätt.

Man (jag) sitter och rannsakar sig och funderar på vad det är i mig som gör att jag har ett sådant behov av att provocera. Det finns nått i mig som bara måste be världen fara åt helvete med jämna mellanrum, annars kvävs jag. Men sen ska man orka leva med det med. Jag som egentligen bara vill bli älskad.

Knepigt.

Jag har funderat på att äta nått men orka. Fan, det är ju mitt i natten ju. Om 3 timmar ska jag stå ute och frysa och vänta på bussen som tar mig till tåget som tar mig..... Kanske skulle man skita i att äta överhuvudtaget. Bara lägga av att äta. Totalanorektiker liksom. Svälta sig. Det verkar ju populärt nu för tiden. Ja herre je. Halva världen svälter ihjäl för att de inte har mat och den andra halvan kräks upp den mat de äter. Inte undra på att mänskligheten kan åka till månen men inte bota en vanlig jävla förkylning. Vi fokuserar alltid på de stora målen och glömmer totalt bort de små. Som att vara lagom mätt och älskad av någon.

Nä. Det får bli en cigg till innan jag avslutar det här inlägget. Jag har en svag aning om att det är något jag vill säga men jag kan inte komma ihåg vad det är.

Nä. Kom inte på det.

Men så här har vi det, jag och min älskade Chips, just nu. I mitt nu alltså.