Revolution? Ja kanske...
Det var så mycket lättare att vara ung. Alltså riktigt ung. Då när allt var svart eller vitt och man hela tiden visste, helt utan att ens bekymra sig om att ta reda på något. Nu för tiden så är jag säker på en sak för att nästa stund komma på att jag troligen har fel och så börjar det om igen. Det svarta har blivit vitt och det vita har blivit alla färger som någonsin funnits.
Det är bekymmersamma tider men jag tror, just nu alltså, att vi bara har sett början på det. Än så länge är alla dessa kriser bara något i tidningen. Det har inte drabbat så många på riktigt än. Alla är bekymrade en stund och sedan går de ut i solen och åker till Knalleland och funderar på att köpa en tv till eftersom den gamla redan är 2 år.
För min del spelar det föga roll det hela. Egentligen. Jag står ju redan en smula bredvid och bara tittar på. Fullt upp med mina egna privata demoner och inte spelar det mig någon roll om SAAB läggs ner, säljs eller bara försvinner från jordens yta. Visst märker jag att det händer. När man åker till Knalleland så märker man att två stora affärer rear ut allt eftersom de ska lägga ner. Men sånt händer ju även i de bästa av tider. Marknaden som det heter, funkar ju så. Att sedan marknaden faktiskt inte är något isolerat fenomen utan består av dig och mig är ju en annan sak.
Äh. Jag vet inte. Kanske är det faktistk så att jag väntar på en revolution. På riktigt. Ingen såndär blodig historia när staten tar över alla tillgångar utan en där vi börjar tänka lite längre än till oss själva. Det räcker för mig. Att människor tänker. De behöver inte ens tänka smart eller som jag. Men att var och en kan resonera kring varför vi gör som vi gör. Inte bara handla i blindo.
Kanske blir det så vare sig vi vill eller inte. Kriser har ju en förmåga att ta fram både det allra värsta hos människor men även det allra vackraste vi kan erbjuda världen.
Det är bekymmersamma tider men jag tror, just nu alltså, att vi bara har sett början på det. Än så länge är alla dessa kriser bara något i tidningen. Det har inte drabbat så många på riktigt än. Alla är bekymrade en stund och sedan går de ut i solen och åker till Knalleland och funderar på att köpa en tv till eftersom den gamla redan är 2 år.
För min del spelar det föga roll det hela. Egentligen. Jag står ju redan en smula bredvid och bara tittar på. Fullt upp med mina egna privata demoner och inte spelar det mig någon roll om SAAB läggs ner, säljs eller bara försvinner från jordens yta. Visst märker jag att det händer. När man åker till Knalleland så märker man att två stora affärer rear ut allt eftersom de ska lägga ner. Men sånt händer ju även i de bästa av tider. Marknaden som det heter, funkar ju så. Att sedan marknaden faktiskt inte är något isolerat fenomen utan består av dig och mig är ju en annan sak.
Äh. Jag vet inte. Kanske är det faktistk så att jag väntar på en revolution. På riktigt. Ingen såndär blodig historia när staten tar över alla tillgångar utan en där vi börjar tänka lite längre än till oss själva. Det räcker för mig. Att människor tänker. De behöver inte ens tänka smart eller som jag. Men att var och en kan resonera kring varför vi gör som vi gör. Inte bara handla i blindo.
Kanske blir det så vare sig vi vill eller inte. Kriser har ju en förmåga att ta fram både det allra värsta hos människor men även det allra vackraste vi kan erbjuda världen.
Kommentarer
Trackback