Streck på ett papper
Man borde kanske försöka sova en liten stund. Helt en hel natt. Det vore gottigt. Men så börjar man fundera på saker och ting. Saker som bara ploppar upp i hjärnan och slår rot. En tanke som leder till en annan tanke som leder till ytterligare en annan och tillslut har man fullständigt glömt bort vad det var man tänkte på först.
Jag lurar lite på det där med gränser. Ja, alltså länders gränser. Och städers, förorters, landskap och allt vad det är vi har som gränser för att kunna stå ut med världen, för att inte översköljas av hela världen på en och samma gång. Så. Vi tar ett papper. På pappret ritar vi upp värden som den ser ut. Med sjöar och berg och skogar och hus och gator och vägar och små skogstigar. Nu har vi en bild av hur det hela ser ut om man tittar ner på världen långt uppifrån himlen.
Men det räcker liksom inte för oss. Så vi börjar rita en massa streck på den där kartan, som vi kallar pappret. I Afrika gjorde man det lätt för sig. Man tog fram en linjal och ritade precis raka strek härs och tvärs. Vips så had man länder. I resten av världen har det varit lite knepigare. För det mesta handlar det om streck som är baserade på olika krig. Människor har dödat varandra hej vilt, ofta på fullkomligt löjliga grunder. Allra oftast religion.
Så nu har vi de där strecken. Nu vet vi att om vi går över den där gränsen så hamnar jag i en annan stad, ett annat län eller rent av ett annat land. Så praktiskt. Jag har själv korsat gränser. Det gör jag ju varje gång jag åker buss in till stan. Men även landsgränser jag har korsat. Har det känts någon när jag åkt eller gått över den där gränsen? När båten åker över gränsen från Sverige tll Damnark? Nope. Inte nått. Inte alls faktist. Ja, fast på just den resan brukar man ju ändå vara så tankad så det kanske inte är så konstigt.
Men om jag åker till Göteborg då? Känns det annolunda då? Nope. Inte ett skvatt. Likt förbannat så har vi de där gränserna. Landsgränserna är de allra viktigaste. Men? Jag har ju faktiskt mer gemensamt med en norrman än jag har med en person från allra sydligaste skåne. Norrmanen kan jag i alla fall förstå när den pratar. Försök det med en skåning om man själv är inbiten Boråsare. Hopplöst.
Likt förbannat är vi alla människor.
Nä. Det är märkligt att de där strecken på en pappersbit ska spela så stor roll.
Jag lurar lite på det där med gränser. Ja, alltså länders gränser. Och städers, förorters, landskap och allt vad det är vi har som gränser för att kunna stå ut med världen, för att inte översköljas av hela världen på en och samma gång. Så. Vi tar ett papper. På pappret ritar vi upp värden som den ser ut. Med sjöar och berg och skogar och hus och gator och vägar och små skogstigar. Nu har vi en bild av hur det hela ser ut om man tittar ner på världen långt uppifrån himlen.
Men det räcker liksom inte för oss. Så vi börjar rita en massa streck på den där kartan, som vi kallar pappret. I Afrika gjorde man det lätt för sig. Man tog fram en linjal och ritade precis raka strek härs och tvärs. Vips så had man länder. I resten av världen har det varit lite knepigare. För det mesta handlar det om streck som är baserade på olika krig. Människor har dödat varandra hej vilt, ofta på fullkomligt löjliga grunder. Allra oftast religion.
Så nu har vi de där strecken. Nu vet vi att om vi går över den där gränsen så hamnar jag i en annan stad, ett annat län eller rent av ett annat land. Så praktiskt. Jag har själv korsat gränser. Det gör jag ju varje gång jag åker buss in till stan. Men även landsgränser jag har korsat. Har det känts någon när jag åkt eller gått över den där gränsen? När båten åker över gränsen från Sverige tll Damnark? Nope. Inte nått. Inte alls faktist. Ja, fast på just den resan brukar man ju ändå vara så tankad så det kanske inte är så konstigt.
Men om jag åker till Göteborg då? Känns det annolunda då? Nope. Inte ett skvatt. Likt förbannat så har vi de där gränserna. Landsgränserna är de allra viktigaste. Men? Jag har ju faktiskt mer gemensamt med en norrman än jag har med en person från allra sydligaste skåne. Norrmanen kan jag i alla fall förstå när den pratar. Försök det med en skåning om man själv är inbiten Boråsare. Hopplöst.
Likt förbannat är vi alla människor.
Nä. Det är märkligt att de där strecken på en pappersbit ska spela så stor roll.
Kommentarer
Trackback