I saw the ligth
Det var värst då. Jag har läst tidningar och lyssnat på nyheter och jag orkar fan inte bli förbannad. Men det känns inte bra det heller. Alltså. Den där brinnande ilskan mot hela världen är ju inget vidare. Men nog finns det saker att bli sur över. Om man bara orkade. Den där tanten Wanja eller vad hon heter som jag inte ens visste fanns är ju bara det ett kapitel för sig.
Nån moderat politiker har sagt att fattiga och bidragstagare bara ska ha rätt till 20 tänder. På riktigt. Jo jag lovar. Mer ska minsann inte samhället behöva stå för. Ok nästa steg måste väl vara att... fan jag vet inte längre. Jag har liksom slutat bli förvånad. Hur ska man orka bry sig om en värld som är så förbannat konstig som den har blivit bara de sista månaderna? Empait och medkänsla tycks vara totalt utraderat. Helt plötsligt har landet fått bara 3 partier. Alliansen, de där S,V och Mp och så då SD som smyger fram som en orm i skogen. Det kommer fram att ledare i landet tjänar så snuskigt mycket pengar att man inte kan förstå summorna. Samtidigt som andra inte har en spänn på fickan.
Nä, jag pratar faktiskt inte om mig själv. Att jag är fattig som en kyrkråtta är väl kanske en smula på grund av ett alltför vidlyftigt ekonomiskt liv genom åren. Men att min mor som jobbat sedan hon var 14 bara får 7 papp i månaden och inget bostadstillägg är ju helt jävla.... ja jag vet inte. Det är liksom inte klokt. Det är helt uppåt väggarna. Det är ofattbart. Jag förstår det bara inte.
Själv är jag rätt så nöjd med min ekonomiska tillvaro. Inte är jag rik men jag har så jag klarar mig och det utan att behöva lyfta ett finger. Plus att jag känner mig tämligen säker på att jag kommer att kunna börja jobba inom några år och vips så fylls skattkistan på. För jag har ju den där utbildningen och den där legitimationen som borgar för att jag knappast kommer gå arbetslös ens i riktigt usla tiden.
Men det bekymrar mig att jag inte orkar bry mig särdeles mycket om hur det ser ut i landet världen för tillfället. Har jag helt tappat stinget? Jag hoppas inte det. Men kanske har jag bränt mitt krut för tillfället? Nja, kan så vara. Men det brukar dyka upp igen så det är väl bara att njuta av det stilla lugnet jag har inom mig stunden. Under tiden ska jag nog försöka städa lite. Inte för att det behövs men för att det känns så trevligt att ha det gjort. Sen kan man sätta sig med gott samvete och tänka på hur duktig man är och vilken förträfflig människa det har blivit av den där lilla lintotten man var 1975.
Något jag absolut inte ska göra nästa helg är att sätta mig i en sunkig lägenhet mitt i lördagsnatten och dricka vin och prata om hur eländigt livet och tillvaron är och sedan vakna på en ännu sunkigare soffa långt hemifrån och med en bussresa hem framför mig. Nä. Lugn och ro och äta grönsaker, ta långa promenader i köket och försöka sluta röka i några minuter. Jag har räknat ut att man slipper en farlig massa eländes elände om man håller sig ifrån sådana där Norwegian wood-tillfällen. Jag är för gammal för det. Eller i alla fall för trött på det för att det ska vara värt det.
Kanske skulle man börja samla frimärken eller fina stenar eller räkskal eller vad fan som helst, så att man hade nått att göra när lusten att rumla runt börjar pocka på. För jag har ju den där svaga aningen om att jag kommer att känna lite annrolunda på lördag eftermiddag. Av någon märklig anledning så gör man ofta det, trots att man lovat sig själv hela måndagen, tisdagen och onsdagen och en stund på torsdagen att det av ingen som helst anledning ska ställas till det. Märkligt. Synd att det liksom inte funkar åt andra hållet med. Ja, alltså, att man lovar sig att absolut inte, för allt i världen, sluta röka och sedan gör det likt förbannat. Men inte då. Jag lovar mig att sluta röka ungeför 40 gånger om dagen men vips sitter jag där och funderar på att ta mig till affären eftersom jag bara har 10 cigg kvar och det vet man ju att det räcker ju inte långt.
Tja. det är ju som det är med det där och allt. Nu är det vår och livet är tämligen behagligt och kanske skulle man beställa en sån där rysk mailorderbride och slå sig ner för tid och evighet och vara lycklig.
Nä fan. Det ligger inte för mig. Jag gör mig bäst med en stilla Yer blues i själen, huvudet fullt av tankar och med endast en katt som livskamrat. Det kan vara nog så jobbigt men det är sällan tråkigt.
Nån moderat politiker har sagt att fattiga och bidragstagare bara ska ha rätt till 20 tänder. På riktigt. Jo jag lovar. Mer ska minsann inte samhället behöva stå för. Ok nästa steg måste väl vara att... fan jag vet inte längre. Jag har liksom slutat bli förvånad. Hur ska man orka bry sig om en värld som är så förbannat konstig som den har blivit bara de sista månaderna? Empait och medkänsla tycks vara totalt utraderat. Helt plötsligt har landet fått bara 3 partier. Alliansen, de där S,V och Mp och så då SD som smyger fram som en orm i skogen. Det kommer fram att ledare i landet tjänar så snuskigt mycket pengar att man inte kan förstå summorna. Samtidigt som andra inte har en spänn på fickan.
Nä, jag pratar faktiskt inte om mig själv. Att jag är fattig som en kyrkråtta är väl kanske en smula på grund av ett alltför vidlyftigt ekonomiskt liv genom åren. Men att min mor som jobbat sedan hon var 14 bara får 7 papp i månaden och inget bostadstillägg är ju helt jävla.... ja jag vet inte. Det är liksom inte klokt. Det är helt uppåt väggarna. Det är ofattbart. Jag förstår det bara inte.
Själv är jag rätt så nöjd med min ekonomiska tillvaro. Inte är jag rik men jag har så jag klarar mig och det utan att behöva lyfta ett finger. Plus att jag känner mig tämligen säker på att jag kommer att kunna börja jobba inom några år och vips så fylls skattkistan på. För jag har ju den där utbildningen och den där legitimationen som borgar för att jag knappast kommer gå arbetslös ens i riktigt usla tiden.
Men det bekymrar mig att jag inte orkar bry mig särdeles mycket om hur det ser ut i landet världen för tillfället. Har jag helt tappat stinget? Jag hoppas inte det. Men kanske har jag bränt mitt krut för tillfället? Nja, kan så vara. Men det brukar dyka upp igen så det är väl bara att njuta av det stilla lugnet jag har inom mig stunden. Under tiden ska jag nog försöka städa lite. Inte för att det behövs men för att det känns så trevligt att ha det gjort. Sen kan man sätta sig med gott samvete och tänka på hur duktig man är och vilken förträfflig människa det har blivit av den där lilla lintotten man var 1975.
Något jag absolut inte ska göra nästa helg är att sätta mig i en sunkig lägenhet mitt i lördagsnatten och dricka vin och prata om hur eländigt livet och tillvaron är och sedan vakna på en ännu sunkigare soffa långt hemifrån och med en bussresa hem framför mig. Nä. Lugn och ro och äta grönsaker, ta långa promenader i köket och försöka sluta röka i några minuter. Jag har räknat ut att man slipper en farlig massa eländes elände om man håller sig ifrån sådana där Norwegian wood-tillfällen. Jag är för gammal för det. Eller i alla fall för trött på det för att det ska vara värt det.
Kanske skulle man börja samla frimärken eller fina stenar eller räkskal eller vad fan som helst, så att man hade nått att göra när lusten att rumla runt börjar pocka på. För jag har ju den där svaga aningen om att jag kommer att känna lite annrolunda på lördag eftermiddag. Av någon märklig anledning så gör man ofta det, trots att man lovat sig själv hela måndagen, tisdagen och onsdagen och en stund på torsdagen att det av ingen som helst anledning ska ställas till det. Märkligt. Synd att det liksom inte funkar åt andra hållet med. Ja, alltså, att man lovar sig att absolut inte, för allt i världen, sluta röka och sedan gör det likt förbannat. Men inte då. Jag lovar mig att sluta röka ungeför 40 gånger om dagen men vips sitter jag där och funderar på att ta mig till affären eftersom jag bara har 10 cigg kvar och det vet man ju att det räcker ju inte långt.
Tja. det är ju som det är med det där och allt. Nu är det vår och livet är tämligen behagligt och kanske skulle man beställa en sån där rysk mailorderbride och slå sig ner för tid och evighet och vara lycklig.
Nä fan. Det ligger inte för mig. Jag gör mig bäst med en stilla Yer blues i själen, huvudet fullt av tankar och med endast en katt som livskamrat. Det kan vara nog så jobbigt men det är sällan tråkigt.
Kommentarer
Trackback