WoBWorld

Jag börjar tro att ryktet om mitt hetsiga temperament börjar sprida sig. Jag var i stan i lördags bara för att känna den underbara vårsolen (lägger in kort sedan på allt det vackert som finns i Borås). Men när det väl började snurra ordentligt å så bestämmer jag mig för att ta bussen hem. Så klart.

Så jag hamnar på busstorget. Så klart, vart ska man annars hamna om man ska åka buss liksom? Så där stod jag, i vårsolen och NJÖT. Så blev jag medveten om en figur i min närhet som hela tiden, hur jag än stod, såg till att ha ryggen till. En liten finsk figur med såndär plyschfrissa som finnar får när de klipper sig kort. Han pratade i sin mobil och ju mer jag tittade ju mer besvärad verkade figuren vara.

Nå. Jag kände mycket väl igen den lilla figuren. Det var en gammal kombatant på kärleksfronten som helt plötsligt bestämt sig för att åka buss. Fan vet varför, karln har bil så vitt jag vet. Men han kanske skulle på utflykt?

Tja, jag tände en cigarett, troligen den millionte den dagen, öppnade en burk med Pepsi och bara hade det hur bra som helst. Solen sken. Bussen var på väg och jag skulle hem. Behöver man mer liksom? Jag hade totalt glömt bort den lilla figuren när man hör att han säger i telefonen, "nä, det ska inte bli något bråk", eller något liknande. Nu vaknade ju jag till. "Ska det bli bråk" tänkte jag? Så kul. Vem ska bråka med vem? Men sen slog det mig att det var mig karlslusken pratade om. Jag som bara stod och hade det gott mitt l livet. Jaha. Vad gör man i det läget? Visst, man kan gå fram till männskan och berätta att man inte har någon som helt lust att bråka alls, att man inte ens bryr sig om den lilla figuren lever eller är död och skulle det vara så att han trots det vill bråka så får han ställa sig i kö liksom.

Jag måste erkänna att jag blev en smula provocerad. Jo det blev jag. Att så uppenbart stå och vara så feg att man inte ens vågar visa ansiktet och sedan stå och kaxa i telefonen!!!. Men. Trots att jag hotar hela världen med verdergällning var femte minut är jag en fridens man så jag tänkte att han väl fick stå där och leka kuk för sig själv då. Inget jag tänkte lägga mig i.

Men så smiter, och ordet är väl valt, smiter den lilla figuren förbi strax framför mig. Denna gången hållandes krampaktigt i sin krage så att den täckte ansiktet. Ja jösses. Jag är rätt säker på att hade jag sagt bu där så hade han pinkat på sig. Sen smet han förbi igen, åt andra hållet, lika starkt tag i kragen fast andra sidan då så klart. Han såg ut lite som en sköldpadda där bara det blonda plyschhåret stack fram. Sen troppade han bara av. Bara vandrade iväg.

Nå. Vad vill jag berätta med detta nu då? Nja, precis ingenting. Men jag hade förbannat roligt åt det hela på vägen hem måste jag erkänna.