En gnutta självinsikt
Lite sömn var precis vad jag behövde. Nu känner jag mig betydligt mindre taggig och eländig. När man inte kan sova på flera dagar får man väldigt konsitga tankar och ideér. Världen blir liksom degig och otydlig. Men en natts sömn gjorde som sagt susen. Jag är fortfarande väldigt trött men det känns att jag har landat från den där oerhört höga nivån jag låg på nu under helgen.
Idag var det stormöte med soc och min terapeut. Vi bestämde att jag ska få titta på ett behandlinghem för att kanske komma i balans igen. Det är väldigt mycket toppar och dalar just nu så kanske lite större struktur vore på sin plats. Men det var inget vanligt behandlingshem utan en utredningavdelning kan man kalla det. Det kan nog vara bra för mig att få lite hjälp med att riktigt identifiera vad det är som egentligen jagar mig och som får mig att bli självdestruktiv.
Jag har ju kommit mil från det tillstånd jag var i för 4 år sedan när jag var totalt i botten. Men det finns mycket att arbeta med och jag tror att det kan bli bra det här. 3 månader var det visst tal om. Då får väl Chips flytta hem till min kära tant mamma under tiden.
Det är dags för lite action kan jag själv känna. Nu har jag haft mina år när jag kunnat sortera alla tankar som trängs i min skalle. Hittat en ny grundstyrka och fått rätt hygglig koll på både ångest och depression. Men jag märker ju att jag inte är i balans. Så här arg som jag hela tiden är brukar jag inte vara. Det är inte det att jag inte alltid har varit rätt så full av åsikter och idéer, men jag brukar faktiskt vara lite mer nyfiken på andras tankar och just nu känner jag att jag inte är det. Snarare så försöker jag köra ner mina egna åsikter i halsen på alla och det blir aldrig bra när man slutar argumentera och istället blir tvärsäker.
Men jag tror att jag är väldigt arg på mig själv, som tilåtit mig själv att hamna i den situation jag sitter i. Givetvis skulle jag tagit tag i mina problem med ångest och depression och självmedicinering långt före det gick åt pipsvängen med hela min tillvaro. Istället för att försöka springa fortare så skulle jag redan för 10 år sedan tagit tag i saker och ting och bett om hjälp. Men jag ville klara mig själv så länge det gick och det gick ju inte alls.
När jag läser mina egna inlägg så känner jag inte riktigt igen mig och jag förstår att jag som sagt är totalt ur balans. Så det är bara att börja jobba med det. Mina viloår är över. Nu är det dags att ta klivet ut i livet igen. Små steg, men ändå med någon form av kurs och mening.
Nu ska jag vila lite sen ska jag in till stan för att hämta mediciner. Som det är just nu så kan jag inte klara mig utan sömntabletterna. Jag har försökt av någon märklig anledning som jag inte ens själv förstår men det gick ju inte alls. Det enda som händer är att jag blir vaken i flera dygn och det mår man banne mig inte det allra minsta bra av.
Så jag ska försöka hitta mig själv igen. Det kan väl inte vara så fel va?
Idag var det stormöte med soc och min terapeut. Vi bestämde att jag ska få titta på ett behandlinghem för att kanske komma i balans igen. Det är väldigt mycket toppar och dalar just nu så kanske lite större struktur vore på sin plats. Men det var inget vanligt behandlingshem utan en utredningavdelning kan man kalla det. Det kan nog vara bra för mig att få lite hjälp med att riktigt identifiera vad det är som egentligen jagar mig och som får mig att bli självdestruktiv.
Jag har ju kommit mil från det tillstånd jag var i för 4 år sedan när jag var totalt i botten. Men det finns mycket att arbeta med och jag tror att det kan bli bra det här. 3 månader var det visst tal om. Då får väl Chips flytta hem till min kära tant mamma under tiden.
Det är dags för lite action kan jag själv känna. Nu har jag haft mina år när jag kunnat sortera alla tankar som trängs i min skalle. Hittat en ny grundstyrka och fått rätt hygglig koll på både ångest och depression. Men jag märker ju att jag inte är i balans. Så här arg som jag hela tiden är brukar jag inte vara. Det är inte det att jag inte alltid har varit rätt så full av åsikter och idéer, men jag brukar faktiskt vara lite mer nyfiken på andras tankar och just nu känner jag att jag inte är det. Snarare så försöker jag köra ner mina egna åsikter i halsen på alla och det blir aldrig bra när man slutar argumentera och istället blir tvärsäker.
Men jag tror att jag är väldigt arg på mig själv, som tilåtit mig själv att hamna i den situation jag sitter i. Givetvis skulle jag tagit tag i mina problem med ångest och depression och självmedicinering långt före det gick åt pipsvängen med hela min tillvaro. Istället för att försöka springa fortare så skulle jag redan för 10 år sedan tagit tag i saker och ting och bett om hjälp. Men jag ville klara mig själv så länge det gick och det gick ju inte alls.
När jag läser mina egna inlägg så känner jag inte riktigt igen mig och jag förstår att jag som sagt är totalt ur balans. Så det är bara att börja jobba med det. Mina viloår är över. Nu är det dags att ta klivet ut i livet igen. Små steg, men ändå med någon form av kurs och mening.
Nu ska jag vila lite sen ska jag in till stan för att hämta mediciner. Som det är just nu så kan jag inte klara mig utan sömntabletterna. Jag har försökt av någon märklig anledning som jag inte ens själv förstår men det gick ju inte alls. Det enda som händer är att jag blir vaken i flera dygn och det mår man banne mig inte det allra minsta bra av.
Så jag ska försöka hitta mig själv igen. Det kan väl inte vara så fel va?
Kommentarer
Trackback