Välkommen till min värld

Mina vänner, alla.. ehh... två eller vad det kan vara. Nu ska jag dela med mig av det allra heligaste jag har. Alltså. Den otrogna läsaren av min lilla blogg har förstått att jag älskar Elvis, Beatles och Morrissey. Plus Stones, plus Vivaldi. Plus Sinatra, Mozart, plus allt som låter. Men... Det finns en, säger En låt som är en liten sång som ger mig luft. Du vet, en sån där dag när du vaknar och bara vill dö. Vi snackar inte om den där känslan av att du vill ha kaffe eller en cigg eller gå en promenad eller att din kära ska krama dig. Utan att du vill DÖ. Du vaknar och vill bara dö. Du ligger där och blundar ocyh funderar på om du kan svälja tungan så att du slipper vakna upp. Eller om du kan äta diskmedel eller hoppa ut från fönstret eller låta någon arg varg äta dig. Du vill bara dö.

Nå. Sådana dagar har jag gott om. Hej. Allt för många av. Men jag har tabletter för det där. Så jag vaknar och dricker kaffe och sen glömmer jag det för en stund.

Men innan det. Långt innan det. När jag var 10. 1980. Så fick jag en packe skivor. Lång historia. Berättar den en annan gång. Men sedan dess. Jag har vänt och vridit på denna låten gång på gång. När jag fick min första gitarr av min morbror ((Tack Ensio) så var det det här jag försökte spela. Jag kan det fan inte än. Min son kan det säkert. Jag måste be honom lära mig det. Plus att det var här, precis här, jag lärde mig älska Lennon.

Jo. Clapton lärde Harrison spela detta. Men... Lennon sjöng. Skrek. Min allra första kärlek och min sista. Och allt mellan det. Allt som är nu.

Jag har druckit, boffat, sniffat, rökt allt, säger allt, säger allt, vartenda jävla piller du kan tänka dig, för helvete jag har dratt i mig 50 alvedon och hoppats att nått ska hända, till denna låten. Jag. Chrille och stackars Larsa som alltid bara drack medan jag och Chrille peta i oss allt, vi låg på migg golv och lyssnade till den här låten. gång på gång på gång på gång. Plus Revolution No 9 men ärligt talat den är helt kass om man inte är snorhög. Fast då är den kass då med när jag tänker på det.

Jo. Men. Välkommen till min värld. So sagt. Det här kan jag inte sluta lyssna på. Jag vill gärna dö till Lennons "Yeeeeeeaaaah".


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback