WoBWorld

Nu vore ett bra tillfälle att droppa in i duschen. Liksom för att få den delen avstökad. Men jag går här i en före detta flickväns morgonrock och kommer liksom inte för mig att göra annat än sitta och glo på samma sidor om och om igen på nätet och trivs rätt bra med det.

I morgon med en hektisk dag minsan. Ojojoj. Både utvecklingssamtal om min dotter i skolan och sedan det där studiebesöket på det där motivationshemmet. På en och samma dag. Hur ska detta gå? Plus att jag ju måste hinna göra det vanliga. Ni vet, såsa omkring i lägenheten. Blogga om saker som betyder inget och saker som betyder allt. Gå ut med soporna. Kanske rent av diska lite. Hua. Jag känner redan stressen byggas upp i mig.

Hur jag någonsin ska kunna komma tillbaka till ett jobb är för mig ett stort mysterium. Inte det att jag inte kommer bli frisk i knoppen och allt det där. Men att knata ur sängen mitt i natten 5 dagar i veckan och faktiskt göra nått vettigt. Det låter fan i mig så obehagligt så att jag får knottror på pungen bara jag tänker på det. Jag har aldrig gjort något hemlighet av att jag inte tycker att det verkar vettigt att vi människor ska spendera precis hur mycket tid som helst på ett jobb. Det enda vettiga med ett jobb är arbetskamraterna och gudslekov i mitt yrke de människor man får förmånen att möta dagligen och som kan ge mer tillbaka än man själv ger bara genom att finnas till. Men resten. Papper som ska skrivas. Möten som ska medverkas på. Alltså. Möten. Ett helt jävla kapitel för sig bara det. Landet är mötestokiga och den allra sämsta idén sedan det fyrkantiga hjulet är det som kallas APT. Arbetsplatsträff.

Där sitter man. Som en dåre, någon har i uppdrag att skriva minnesanteckningar och i 90% av fallen så kommer man fram till precis ingenting. Absolut inte ett skvatt. Nada. Noll. Squatt. Nothing. För allt är ju redan bestämt. Kommunalråden har bestämt att kommundelen ska bestämma att pengarna inte räcker. Så mötet går ut på att bestämma vem som ska få den enorma äran att beställa förråd och man kommer rörande överrens om att vi behöver en ny pärm som ska stå på avdelningen och som ingen läser i ändå för ärligt talat, vem fan bryr sig om vad som står i den där pärmen. Vad det än står.

Men där sitter man och slösar skattemedel medan en outbildad timanställd som inte vet nått har hand om avdelningen och alla kan känna sig sådär nöjda som människor blir när de tror att de är delaktiga, chefen kan känna sig nöjd med att ha gjort sin plikt och kommunen kan stoltsera med att "här har vi minsan medarbetarinflytande".

Usch och fy och eländes elände.

Nog om det. I vilket fall som helst så är jag som jag tidigare berättat fullt nöjd med att bara titta på medan alla springer utan att komma en enda meter framåt förutom en smula närmare den för oss alla oundvikliga döden. Sen sitter de, man, vi där och är gamla och sjuka och barnen kommer två gånger om året och besöker oss. För varför ska de lägga tid på oss när vi inte lade tid på dem? Uppfostran överlät vi till dagis, förskola, skola och kamratgänget. För vi har ju så förfärligt massa viktigare saker för oss. Arbeta, helst övertid för då är man ännu duktigare. Sen är det ju gymmet. Yogan. Lådvinet och Idol på kvällen.

Livet är märkligt. Inte för att det borde vara så konstigt men för att vi mäniskor gör det märkligt. Speciellt vi i ett land där de flesta, även de allra fattigaste, slipper dö av svält. Ja, förutom våra gamla då som sakta tynar bort av näringsbrist. Men. De är ju gamla ju.

Men. Idag är det söndag. Och i morgon är det måndag. Då ska jag njuta av att veta att jag gör saker jag vill. Inte saker andra vill att jag ska göra.