Allt vackert åt mig
Livet är en underbar uppfinning. Om man lever på rätt ställe, är vit och man. Jag är ju allt det där. Min släkt i Ryssland super ihjäl sig, har inte mat varje dag och bor utan elektricitet. Jag har fått ett underbart liv på grund av två modiga, starka människor som lämnade sitt hem och flyttade till Svaneholm efter att ha gått över isen med sina små barn, bara för att de ville överleva och ge sina barn goda liv. Därför sitter jag i Svaneholm, vid Viskan och är totalt svag och lycklig.
Jag önskar att jag hade det modet. Men det kanske jag har. Jag vet inte. Jag har aldrig mött mig själv. Men jag tror att jag kan finna modet att överleva om jag bara känner efter. Det finns där i mig, djupt bland alla ångestattacker och önskningar om att vara något jag inte är. Bland alla cigaretter och vinflaskor finns det en man som ropar åt mig att ta tag i min chans att vara just en man.
De blev gamla de där två. Min mormor sade att hon var millionär, inte i pengar men i den kärlek som finns i en familj. Jag var så älskad när jag var barn. Jag är så älskad nu. Herregud. Allt faller på plats, jag går samma gator som min mor gjorde som barn, samma backe bredvid tågräls och vatten. Allt faller på plats och inget finns plats för att jag är inte rymlig nog.
Jag kan hela och jag blir helad. Min kvinna lägger handen på min nacke och lindrar den ständiga värken och jag gråter av lycka. Hon är mest, så mycket mest. Vi är oss och oss är vackra.
För tusan. Jag har hittat mitt mänskliga värde. Så där bara. Jag dricker billigt rödvin, rökar cigg efter cigg och försöker förstå vart jag har hamnat. Totta Näslunds röst sjunger för mig och Lennons själ lever i mig.
Kan livet bli vackrare? Jag har allt en människa behöver, jag har allt jag någonsin drömt om. Nu vill jag leva. Finnas. Höra, läsa, skratta och gråta krampaktigt. Jag ska snart, om bara några dagar, in i det svarta hål som jag är och därifrån ska jag komma ut hel, ren och vacker. Jag ska lära mig att flyga. Jag ska lära mig att jag inte behöver störta varje gång jag ber om det.
Kan livet bli vackrare?
Jag önskar att jag hade det modet. Men det kanske jag har. Jag vet inte. Jag har aldrig mött mig själv. Men jag tror att jag kan finna modet att överleva om jag bara känner efter. Det finns där i mig, djupt bland alla ångestattacker och önskningar om att vara något jag inte är. Bland alla cigaretter och vinflaskor finns det en man som ropar åt mig att ta tag i min chans att vara just en man.
De blev gamla de där två. Min mormor sade att hon var millionär, inte i pengar men i den kärlek som finns i en familj. Jag var så älskad när jag var barn. Jag är så älskad nu. Herregud. Allt faller på plats, jag går samma gator som min mor gjorde som barn, samma backe bredvid tågräls och vatten. Allt faller på plats och inget finns plats för att jag är inte rymlig nog.
Jag kan hela och jag blir helad. Min kvinna lägger handen på min nacke och lindrar den ständiga värken och jag gråter av lycka. Hon är mest, så mycket mest. Vi är oss och oss är vackra.
För tusan. Jag har hittat mitt mänskliga värde. Så där bara. Jag dricker billigt rödvin, rökar cigg efter cigg och försöker förstå vart jag har hamnat. Totta Näslunds röst sjunger för mig och Lennons själ lever i mig.
Kan livet bli vackrare? Jag har allt en människa behöver, jag har allt jag någonsin drömt om. Nu vill jag leva. Finnas. Höra, läsa, skratta och gråta krampaktigt. Jag ska snart, om bara några dagar, in i det svarta hål som jag är och därifrån ska jag komma ut hel, ren och vacker. Jag ska lära mig att flyga. Jag ska lära mig att jag inte behöver störta varje gång jag ber om det.
Kan livet bli vackrare?
Kommentarer
Trackback