En massa så...

Klockan har slagit nytt dygn och jag sitter vid datorn i köket och smattrar på tangenterna, deltar i en liten av alla dessa små diskussioner som dyker upp varje gång man skriver fildelning på bloggen och trivs precis så där som jag bara gör när mina tankar får nötas mot andras tankar. Man läser, tänker, skriver, tänker, läser igen och så börjar allt om igen. Precis så som livet borde vara. Att pröva sina tankar mot andras och se om de håller måttet eller om man är helt ute och seglar. Som vanligt så håller en del och en del får man skamset gömma undan djupt i tidens grav.

Mitt snus har kommit på avvägar. Jag har ingen som helst aning om vart det kan ha tagit vägen. Fan vet nog inte heller. Kanske har hunden ätit upp det men hon ser frisk ut så det är nog inte på det sättet. Hoppas jag. Hade jag varit ensam hade jag vänt upp och ner på hela lägenheten men nu ligger kvinnan med de långa benen och sover insnurrad i täcken och bland kuddar så jag får ligga lågt med letandet.

Så. Det får bli ännu en cigg fast jag inte är det allra minsta röksugen. Har man ingen spik får man låtsas att det varma vattnet är soppa liksom. Det är nästan spökligt tyst här. Det enda som bryter allt det där svarta ljudet som inte finns är köksklockans tacktfasta tickande och smattret från tangenterna när jag skriver. Jag vet inte om jag vill ha det så eller inte men valet är inte mitt. Så. Kanske skulle man slänga ihop ett poem av dålig kvalitet? Eller sätta på tvn och hoppas att ingen vaknar av rösterna från den där silverplastiga lådan. Jag vet inte så noga. Det bästa vore väl att lägga sig och försöka sova lite. Eller mycket beroende på möjlighet, lust och tillfälle.

Men det är något ytterst kontemplativt med att sitta och låtsas att man faktistk är någon viktig i världen fast man bara är en medborgare med en röst och två händer. Jag kan ju sitta här och låtsas att jag är ensam i hela universum, tycka förfärligt synd om mig själv och kanske till och med klämma fram en tår eller tre i min skuld. Eller så väljer jag att tänka på mig själv som en fyrbåk som lyser skarpt medan resten av landet sover sin törnrosasömn, lite lagom mätta på gårdagens vita vin, grillat kött och tankar på att de borde älska med någon.

Så. Jag sitter där jag sitter. Eller någon annanstans. Kanske vart som helst.

Eller så...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback