WoBWorld

Hon ser att jag inte ser. Säger hon. Men. Hon ser inte vad jag ser eller vad jag tänker eller att jag faktiskt finns precis här. Jag har varit i mig själv, rotat och letat efter mitt vett, efter mitt förnuft och nu har jag hittat det igen men det ser hon inte. Hon är inte här. Hon hör inte vad jag säger, hon ser mig inte. Men det är helt ok. Vi måste alla få försvinna en stund. Men det som gör ont är att hon säger att jag inte är här när hon inte ens bryr sig om att titta efter eller känna efter om det är så eller om det bara är ett hjärnspöke.

Så. Just nu är jag väldigt ensam. Men. Så måste det få vara ibland. Två världar kan inte smälta ihop till en enda tillvaro hur mycket vi än vill det. Så jag skriver och hon sjunger och vinet sjunker i tetrapacket medan vi egentligen vill vara, tillbringa vartenda sekund innan jag skriver in mig på behandlingshemmet tillsammans. Men just nu når vi inte varandra.

Så synd. Vilket slöseri med tid och kraft och liv och kärlek.

Så synd.