WoBWorld

Jag vet inte. Vissa dagar. När solen skiner och allt ska vara sådär bra så är det som om livet lägger en jäkla stor klump mitt i vägen. Allt det ljusa vackra blir en smula skevt och märkt mörkt. En stämpel som säger att man visst får gå in i allt det vackra igen men att man nog bör ta en promenad runt kvarteret innan vakterna släpper in en igen.

Så. Man tar sitt glas, tänder en cigg, vandrar, snubblar, halkar fram på gatstenar och bland spyor och sprucken asfalt. Tänker så lite man bara kan och hoppas att tiden ska passera så att den stora mannen som förtillfället är gud släpper in en igen i livets värme. Ett varv, två varv, nya kvarter och skrålande röster som lockar själen att starta slagsmål med allt för stora och starka djur.

Just nu. Just nu går jag varv tre. Funderar på att gå något annat än ett mentalt varv, ut med den svarta hunden så att kvinnan kan vila sig varm och katten får en smula ro att gå och skvätta lite kattsand på toalettgolvet. Jag funderar på att dricka en öl, men hey. Man ska inte dricka när man är röd. Man ska inte dricka när man är svart. Bara när anden glänser likt en regnbåge av vitt, vitt och återigen vitt.

Men. En promenad kan man ju alltid ta.