Lite upp och lite ner, men mest samma samma
Just nu är livet sådär. Ömsom vin ömsom vatten liksom. Min dotter har äntligen fått komma hem från sjukhuset men mår definitivt inte bra än. Men det är nog bättre att hon får vara hemma i en trygg miljö än ligga där på ett litet rum och må kass. Jag hoppas i alla fall att det hela går åt rätt håll och det verkar det göra.
Själv har jag givetvis, som ett brev på posten, blivit sjuk igen. Samma samma liksom. Ont i halsen, fryser och svettas, tungt att andas, ont i skallen och dessutom, som grädde på moset så mår jag rätt illa med. Eftersom kvinnan med de långa benen har sorg efter sin mormor som dog häromdagen så åkte jag raka vägen hem till mitt lilla egna krypin så att jag förhoppningsvis inte smittar min älskade. Det vore ju en smärre katastrof om hon blev sjuk och inte kunde gå på begravningen.
Men det är nog lika bra att jag håller mig här. Jag är så trött att jag inte vet hur jag ska vända mig. Så det blir sängläge och sova så mycket det bara går. Jag har redan sovit mer eller mindre sedan klockan 20 igår kväll till 15.30 eller nått sånt så det är lika bra att fortsätta.
Men en bra sak i allt elände är att jag ska skrivas in på motiviationshemmet nästa måndag. Det kan bara vara bra. Så kanske jag äntligen kan få kontakt med min egen ångest, med hjälp av de professionella människor som finns där och som kan hjälpa mig med verktygen. Jobbet får jag ju göra själv och jag är ärligt talat en smula vettskrämd över att sitta i en miljö där det inte erbjuds utväg i form av alkohol är allt rasar i kroppen. Men det är ju liksom det som är själva grejen.
Så. Trots allt känns det som om livet är helt ok såhär på tröskeln till sommaren. Min dotter är på bättringsvägen, jag har funnit kärleken igen och jag är i begrepp att möta monstren i mitt inre och avväpna dem. Värre kunde det absolut vara.
Själv har jag givetvis, som ett brev på posten, blivit sjuk igen. Samma samma liksom. Ont i halsen, fryser och svettas, tungt att andas, ont i skallen och dessutom, som grädde på moset så mår jag rätt illa med. Eftersom kvinnan med de långa benen har sorg efter sin mormor som dog häromdagen så åkte jag raka vägen hem till mitt lilla egna krypin så att jag förhoppningsvis inte smittar min älskade. Det vore ju en smärre katastrof om hon blev sjuk och inte kunde gå på begravningen.
Men det är nog lika bra att jag håller mig här. Jag är så trött att jag inte vet hur jag ska vända mig. Så det blir sängläge och sova så mycket det bara går. Jag har redan sovit mer eller mindre sedan klockan 20 igår kväll till 15.30 eller nått sånt så det är lika bra att fortsätta.
Men en bra sak i allt elände är att jag ska skrivas in på motiviationshemmet nästa måndag. Det kan bara vara bra. Så kanske jag äntligen kan få kontakt med min egen ångest, med hjälp av de professionella människor som finns där och som kan hjälpa mig med verktygen. Jobbet får jag ju göra själv och jag är ärligt talat en smula vettskrämd över att sitta i en miljö där det inte erbjuds utväg i form av alkohol är allt rasar i kroppen. Men det är ju liksom det som är själva grejen.
Så. Trots allt känns det som om livet är helt ok såhär på tröskeln till sommaren. Min dotter är på bättringsvägen, jag har funnit kärleken igen och jag är i begrepp att möta monstren i mitt inre och avväpna dem. Värre kunde det absolut vara.
Kommentarer
Trackback