Satsa allt på 21

Fan vet vart jag befunnit mig de senaste hundra åren. Jag har fan ingen aning om vart det ligger, hur jag kom dit eller hur lycklig jag faktiskt borde vara över att kommit därifrån. Jag vågar inte ens tänka tanken för då kommer jag säker att gråta i fjorton dagar av olycka och i en månad av lycka.

Vi är så förbannat små vi människor. Hur skulle jag veta att en svart hund, paret Fogel och en kvinna som var 8 år när jag behagade betrakta världen första gången fanns så nära? Så klart jag inte kunde veta det? Men så var det.

Så. Katten Chips ligger bekvämt upprullad på bokhyllan, hunden Kita ligger bredvid mig på golvet och kvinnan med de långa benen ligger och pratar, fräser, hostar och harklar sig i sovrummet medan hon sover den allra yppersta av sömnar som finns. Bukowski vill att jag ska leva livet fullt ut och jag gör det. Så mycket jag bara kan. Jag kan därigenom förlora allt säge han. Men. Annars vinner jag inget. Jag vill ha allt så jag satsar hela summan på 21, blundar och hoppas att jag går ifrån med fuckan (sic) full.

Paret Fogel är tysta. Två Un-du-lat-er- En vit som synden och en färggran som beckers färgkarta. Elfsborg spelade lika. Min guslvarta tröja och mina svarta shorts tävlar med Herr Fogel, Sunes, fjäderdräkt medan den svarta hunden Kita och den sjölpaddsfärgade katten Chips totalt ignorerar varandra, mig och Elfsborg.

Strax ska vi ut, jag och hunden. Jag tar min gamla depression på promenad och låter den, hon, tömma kroppen på gifter och restprodukter. Vi ska andas frisk vårluft, beundra de lila nyanserna på himlen och ta ett rejält snack, hon och jag. Hon är nyborstad och glad, jag är nyborstad och glad. Vi är glada medan resten av universum sover och suckar.

Men före det. Innan vi går ut. Så suger vi på framtiden. Låtsas att vi redan är ute. Bara för att det ska bli precis så där underbart som vi vill att det ska vara att komma in igen. Jag finner min plats på soffan, mest bara för att jag inte vill väcka kvinnan med de långa benen med mina maror i natt och Kita somnar där hon vill. Hon har ett helt golv att äga, under de timmar medan vi andra sover.

Me visst måste man gå hela vägen för att vinna.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback