Allting
Inferno. Ett ord, med en ny mening. Jag lever i inferno. Totalt kaos i mig. Jag är inte bra på att vara lycklig och jag är så lycklig så lycklig. Men som sagt, jag är så kass på att uppleva den känslan. Allt faller på plats och i samma sekund så säger min lilla kompis i skallen att jag inte förtjänar det. Jag skrattar när jag gråter och jag sover när jag tänker och jag är för mycket för mig själv att vara. Allt är nytt, underbart och jag är livrädd. Men jag är inte rädd för något eller någon eller ens de tomma tankar som jag inte har.
På gränsen till psykotisk eller kanske en smula över gränsen. Jag sitter bredvid mig själv och tänker att jag inte finns. Jag tittar på min hand och den är banne mig inte min. Den sitter där, som en själens protes men jag kan inte känna att den är min att äga. Igår väcktes min själ och jag vet inte vad jag ska göra av den. Den får inte plats i mig. Den är bara slemmig och obehaglig och äcklig och underbar.
Ett lugn finns i mig som jag inte känner igen. Jag är älskad. På riktigt. Allt som jag varit är dött och begravet och jag har återuppstått på den tredje dagen, vandrat iväg och har ingen som helst aning om vart jag ska ta vägen. Jag finner inget slut på lyckan, fast jag sökt det hela natten, hela dagen och fortfarande famlar i totalt blindo. Hunden ligger på golvet och Sundström sjunger och kvinnan som är allt jag letat efter sjunger med. Jag tänker men känner mer.
Jag som alltid har haft en önskan om att bli något stort är större än jag förstår. Jag har exploderat och blivit en stjärna på himlen, som en atombomb i livets mitt. Mitt kön spelar, glittrar, passar äntligen någonstans. Lugnet som finns i mig är otäckt men så vackert. Alla ensamma dagar, alla tårar, all depression och all ÅNGEST har passerat revy och letar efter mig. Men de finner mig inte för jag har slängt dem bland alla sopor som någonsin funnits.
Jag vill bli full. Fullare, Fullast. Klä av mig alla kläder, gå ut på gården och skrika åt alla att jag är bäst i hela världen. Men jag gör det inte så klart. Jag bara drömmer om det. Att få ligga naken bredvid min nakna kvinna, vara inne i henne och somna så. Sova med smaken av henne i munnen och vakna dag och dag igen. Gå ut på långa promenader med hunden, sitta vid Viskans vatten och prata om livet med den vackra, livfulla hunden och veta att vi snart ska in och kyssa livet.
Min självdestruktivitet har nått oanande höjder. Allt jag är, har varit, kommer bli, har smält ihop till en gråtande, skrattande hög som letar efter sitt förnuft. Men inga tankar finns. Bara känslor, så som de flesta lever sina liv, tror jag. Men det funkar inte för mig. Just nu. För lycklig. För förnöjd. För många löften om ett gott liv.
Min katt är sur. Sur som satan. Sur som citroner. Hon ligger högt över golvet och är precis lika förvirrad som mig, som jag. Men vi kommer att vänja oss. Vid livet, det nya livet, det som jag är så rädd för. Ett piller, en drog, som har smygit sig in i mitt hjärta och som gör mig.... Som gör mig.
Igår fann jag att jag kan hela människor. Låter det märkligt? Jo, jag vet. men en vacker gammal dam föll ihop på gatan och jag visste precis vad jag gjorde. Jag fann att jag är sjuksköterska och faktiskt kan mitt jobb och dessutom kunde jag göra henne en smula trygg där hon låg med sin ångest för att dö. Upptäckten att min gåva är tillbaka, den som jag tvivlat på och varit så övertygad över att den försunnit, kommit tillbaka göra att jag vill jobba. Arbeta med det som jag kan så förbannat bra. Jag kan inte hela mig själv men jag kan lindra andras liv.
Upptäckten, av att vara älskad och duktig och att min kvinna säger att jag är vacker är lite för mycket. Mycket för mycket. Mycket mer än mycket mer. Jag har ord och jag har en kraft och jag är älskad och jag är lycklig. Så genast kommer tanken om att jag sannerligen inte är värd det. Jag är elak, föraktfull, självisk, uppblåst, tjock och mitt i livet och jag vet inte, jag kan inte, jag vågar inte, hantera det.
På måndag ska jag in på behandlingshemmet och för första gången i mitt liv möta det som är jag. Ingen chans att fly. Inga utvägar. Bara jag och mina skeva tankar. Jag är så rädd så rädd. Så förbannat skräckslagen över att finna mig själv.
Men så blir det.
På gränsen till psykotisk eller kanske en smula över gränsen. Jag sitter bredvid mig själv och tänker att jag inte finns. Jag tittar på min hand och den är banne mig inte min. Den sitter där, som en själens protes men jag kan inte känna att den är min att äga. Igår väcktes min själ och jag vet inte vad jag ska göra av den. Den får inte plats i mig. Den är bara slemmig och obehaglig och äcklig och underbar.
Ett lugn finns i mig som jag inte känner igen. Jag är älskad. På riktigt. Allt som jag varit är dött och begravet och jag har återuppstått på den tredje dagen, vandrat iväg och har ingen som helst aning om vart jag ska ta vägen. Jag finner inget slut på lyckan, fast jag sökt det hela natten, hela dagen och fortfarande famlar i totalt blindo. Hunden ligger på golvet och Sundström sjunger och kvinnan som är allt jag letat efter sjunger med. Jag tänker men känner mer.
Jag som alltid har haft en önskan om att bli något stort är större än jag förstår. Jag har exploderat och blivit en stjärna på himlen, som en atombomb i livets mitt. Mitt kön spelar, glittrar, passar äntligen någonstans. Lugnet som finns i mig är otäckt men så vackert. Alla ensamma dagar, alla tårar, all depression och all ÅNGEST har passerat revy och letar efter mig. Men de finner mig inte för jag har slängt dem bland alla sopor som någonsin funnits.
Jag vill bli full. Fullare, Fullast. Klä av mig alla kläder, gå ut på gården och skrika åt alla att jag är bäst i hela världen. Men jag gör det inte så klart. Jag bara drömmer om det. Att få ligga naken bredvid min nakna kvinna, vara inne i henne och somna så. Sova med smaken av henne i munnen och vakna dag och dag igen. Gå ut på långa promenader med hunden, sitta vid Viskans vatten och prata om livet med den vackra, livfulla hunden och veta att vi snart ska in och kyssa livet.
Min självdestruktivitet har nått oanande höjder. Allt jag är, har varit, kommer bli, har smält ihop till en gråtande, skrattande hög som letar efter sitt förnuft. Men inga tankar finns. Bara känslor, så som de flesta lever sina liv, tror jag. Men det funkar inte för mig. Just nu. För lycklig. För förnöjd. För många löften om ett gott liv.
Min katt är sur. Sur som satan. Sur som citroner. Hon ligger högt över golvet och är precis lika förvirrad som mig, som jag. Men vi kommer att vänja oss. Vid livet, det nya livet, det som jag är så rädd för. Ett piller, en drog, som har smygit sig in i mitt hjärta och som gör mig.... Som gör mig.
Igår fann jag att jag kan hela människor. Låter det märkligt? Jo, jag vet. men en vacker gammal dam föll ihop på gatan och jag visste precis vad jag gjorde. Jag fann att jag är sjuksköterska och faktiskt kan mitt jobb och dessutom kunde jag göra henne en smula trygg där hon låg med sin ångest för att dö. Upptäckten att min gåva är tillbaka, den som jag tvivlat på och varit så övertygad över att den försunnit, kommit tillbaka göra att jag vill jobba. Arbeta med det som jag kan så förbannat bra. Jag kan inte hela mig själv men jag kan lindra andras liv.
Upptäckten, av att vara älskad och duktig och att min kvinna säger att jag är vacker är lite för mycket. Mycket för mycket. Mycket mer än mycket mer. Jag har ord och jag har en kraft och jag är älskad och jag är lycklig. Så genast kommer tanken om att jag sannerligen inte är värd det. Jag är elak, föraktfull, självisk, uppblåst, tjock och mitt i livet och jag vet inte, jag kan inte, jag vågar inte, hantera det.
På måndag ska jag in på behandlingshemmet och för första gången i mitt liv möta det som är jag. Ingen chans att fly. Inga utvägar. Bara jag och mina skeva tankar. Jag är så rädd så rädd. Så förbannat skräckslagen över att finna mig själv.
Men så blir det.
Kommentarer
Trackback