Då när den svarta hunden hälsar på

Fan också. En dag när inget vill sig. När tankarna blir mörka och dimmiga, när tårarna vill bryta fram men ögonen sluter sig krampaktigt. Jag visste väl att de stod där någonstans innanför lyckan i bröstet. Den trygga förvissningen om att de inte längre fanns var full av tvivel och nu är allt det jag ville vara utan här. Kanske går det över, troligen gör det det. Allt går ju som sagt upp och det går ner. Just nu är det ner.

Det räcker men ingenting för att jag ska känna mig usel och vidrig och ful, dum och värdelös. Musiken som strömmar ut ur mina högtalara ger ingen tröst, snarare eldar den på lågorna av längtan efter ett liv som inte är mitt.

Så jag röker och rycker upp mig. Dricker lite vatten och fundrar på att åka och köpa oceaner av öl för att ha något att gråta i. Men det är november och den självuppfyllande profetian är här igen. För varje gång jag lägger handen på den heta plattan som är november för mig så bränner jag mig. Sen tar det veckor, månader att läka allt det där svidande och stinkande varfyllda som blir av den där kontakten med månaden från helvetet.

Så jag fäller en tår eller två. Sölar ner mina kinder med salt och vatten. Katten tittar på mig, vill hoppa upp i mitt knä där jag sitter men hon vet att röken från mina tusen cigaretter skrämmer henne. Så hon bara tittar med de där stora ögonen som jag inbillar mig vill säga något.

Jag läser om hur Tyska landslaget vill spela en match för att hylla sin målvakt som tog sitt liv. Jag hoppas att de får göra det. För att kanske sprida någon som helst förståelse hur den svarta hunden fungerar. Att det inte spelar någon som helst roll hur du lyckas i din karriär eller hur mycket pengar du har eller något över huvudtaget. När depressionen knackar på kommer alltid samma tankar. Förtvivlan över att livet ska vara på det där sättet, rädslan för att aldrig få ro eller aldrig någonsin mer känna glädje.

Men i vilket fulla fall. Jag är inte deprimerad. Bara en smula ledsen. Jag känner och vet skillnanden. För när man är deprimerad så känner man absolut ingenting. Alls. Det är som om själen blir blind och döv. Nu skriker min själ och det kan jag göra något åt. Gudskelov.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback