Dans för småblinda

I höstkylan, allt det våta, är alla ansikten neutrala på bussen. Alla sitter och tittar ut genom mörkret och det skulle inte spela någon roll om man satte eld på hela skiten. Ingen skulle flytta sig, lyfta sig, ens se det. Det svarta har tagit över.

Så faller nya människor in, andra som vi inte sett. Vi dansar den där dansen som bara finns på bussen. Av rädsla för influensa, bakterier eller varandra. Ett steg bak så tar du tre steg fram. Min väska i mitt knä så får du plats på sätet mitt emot mig. Varsegoda. Älskar du mig? Jodå.

Så vi åker där. Stål, plåt, diesel och vatten. Kött som i en liten konserv redo att öppnas av någon vi inte tidigare sett. Inlagda i livets svett.

Men. Slutet är alltid nära i en buss. En hållplats och sedan är man hemma. Stolpa ut. Öppna en burk. Andas, andas, andas. Röka fast alla fnyer åt att man gör det. Ta ett extra bloss just därför.

Älskar jag dig?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback