Ett invandrarbarn berättar

Vissa dagar ser man ju ljuset. Jag måste erkänna att jag känner mig allt med ensam i världen som tycker att SD inte ska ha sin plats i riksdagen. Faen, skulle jag få bestämma skulle inte ens bokstäverna få finnas. Men så kommer jag på att det är ju så de själva vill ha livet. Ta bort allt som inte passar och så blir allt bra. Så inte ens det kan man få ha ifred.

Men jag undrar verkligen. På allvar. Om någon av alla de jag känner och som jag räknar till respektlabla människor men ändå gått med i gruppen "SD till riksdagen" på fejan har läst igenom partiprogrammet? En halvdansk vill att SD kommer till riksdagen. Ok. Så då är det väl det dags att den där halvdansken betalar de där extra procenten i skatt som det är tal om? Till att börja med. Eller att kvinnan som blir misshandlad av sin bror för att hon hade på sig kjol ska utvisas tillsammans med honom och föräldrarna och övriga syskon just för att brodern är dömd för ett brott?

Men man kan börja räkna upp och det spelar ingen roll. För folk vet inte, de bara tror. De tror att deras egna dåliga lön, frugans tjat och den egna impotensen beror på Hassan som säljer Aftonbladet på söndagen när repsektabla svenskar helgar vilodagen och stänger IKEA. En miljadär kan gråta men han har fortfarande varit Nazist. Tänk... Kamp, sång, rad.

Men det spelar som sagt ingen roll. Man kan tjata, argumentera och försöka diskutera. Alla argument faller platt till marken när de yberblau säger att de inte får säga det som de säger eftersom det inte är PK att säga som de säger. Fast det som är PK är just att säga som de säger just nu. När ska vi annars prata? För 20 år sedan?

Jösses.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback