Grumliga tankar om grumliga tider
En dag som den här, när allt är grått och lila och man får tända lampor redan på eftermiddagen så funderar jag ibland på vart livet tar vägen. Hur går det till det hela? Enda dagen är man 16 år och olyckligt, lyckligt kär i någon som doftar gott och kysser bra. Man sluter sina ögon för en sekund och när man öppnar dem igen är man mitt i livet och balanserar på randen till att vara obevekligt vuxen. Om 5 månader blir jag 40 år. Jag är medveten om att jag nog har någon liten kris när det gäller det där. Det är inte de att jag är rädd för att bli gammal. Men jag är livrädd för att inte längre vara ung. Om det ha gått så här fort fram till nu, hur fort kommer det då inte att gå resten av tiden?
Det finns millioner saker jag vill göra men jag inser att jag inte kommer att hinna, inte ens om jag blir tusen år. Tiden räcker helt enkelt inte till. Alla böcker jag inte hinner läsa, all musik jag inte kommer att höra. Alla vackra kvinnor jag inte kommer att få se. Alla dessa varma morgnar i juni som inte kommer bli mina att omfamna. Det retar mig. Oerhört.
Det fanns en tid när jag trodde att livet alltid skulle finnas. Då när jag slösade min tid med att göra saker jag absolut inte ville, men som jag trodde var nödvändiga. När ordet nej inte fanns i min vokabulär. Så dumt. Så dumt att arbeta mest hela tiden, så dumt att arbeta så att man tillslut slockande och blev rädd för ljudet av mobilen som ringde. Att komma på att man gömde sig från människorna på arbetet för att man helt enkelt inte klarade att ta tag i det som de förväntade sig att man skulle lösa. Jag är fortfarande tacksam mot den kvinna som uppmanade mig att sjukskriva mig, sluta jaga och börja läka. Vi gifte oss, jag och den där kvinnan men det var ett dåligt beslut. Man kan inte gifta sig när man är trasig och sönder och faller isär dag för dag.
Men de där dagarna är över och borta. För även om jag vissa dagar mår kass så mår jag så inihelvete mycket bättre idag än jag gjorde då, 2003-2004. Då när ångesten rev i mig och jag lindrade den med oceaner av folköl och tankar på att överge livet. Men det tar tid att läka och jag är ibland förtvivlad över att mitt liv är så begränsat. Men så kommer jag på vilken underbar chans jag fått av tillvaron. Att få plocka isär mig och sedan montera upp allt igen, fast rätt denna gången. Det är få förunnat. Men jag hade aldrig vågat hoppa av tåget om inte den där kvinnan uppmanat mig.
Så jag är väl mitt i livet då. Jag är ensam men för tusan. Det är ju så jag vill ha det. Mitt behov av ensamhet är obegränsat. Visst älskar jag att vara mitt i människors uppmärksamhet, men om jag inte får låsa min dörr, stänga av mobilen och dra ner persiennerna då och då blir jag tokig av stress. Men det är väl med det där som med det mesta som är jag. De ständiga motsättningarna. Löjligt social men med ett behov att slippa interagera med någon eller något. Ständigt positiv men alltid negativ. Klok och sansad med hetsig som en retad tiger.
Det är sådana tankar som når mig en dag som den här. Och varför inte? De skadar inte, de läker.
Det finns millioner saker jag vill göra men jag inser att jag inte kommer att hinna, inte ens om jag blir tusen år. Tiden räcker helt enkelt inte till. Alla böcker jag inte hinner läsa, all musik jag inte kommer att höra. Alla vackra kvinnor jag inte kommer att få se. Alla dessa varma morgnar i juni som inte kommer bli mina att omfamna. Det retar mig. Oerhört.
Det fanns en tid när jag trodde att livet alltid skulle finnas. Då när jag slösade min tid med att göra saker jag absolut inte ville, men som jag trodde var nödvändiga. När ordet nej inte fanns i min vokabulär. Så dumt. Så dumt att arbeta mest hela tiden, så dumt att arbeta så att man tillslut slockande och blev rädd för ljudet av mobilen som ringde. Att komma på att man gömde sig från människorna på arbetet för att man helt enkelt inte klarade att ta tag i det som de förväntade sig att man skulle lösa. Jag är fortfarande tacksam mot den kvinna som uppmanade mig att sjukskriva mig, sluta jaga och börja läka. Vi gifte oss, jag och den där kvinnan men det var ett dåligt beslut. Man kan inte gifta sig när man är trasig och sönder och faller isär dag för dag.
Men de där dagarna är över och borta. För även om jag vissa dagar mår kass så mår jag så inihelvete mycket bättre idag än jag gjorde då, 2003-2004. Då när ångesten rev i mig och jag lindrade den med oceaner av folköl och tankar på att överge livet. Men det tar tid att läka och jag är ibland förtvivlad över att mitt liv är så begränsat. Men så kommer jag på vilken underbar chans jag fått av tillvaron. Att få plocka isär mig och sedan montera upp allt igen, fast rätt denna gången. Det är få förunnat. Men jag hade aldrig vågat hoppa av tåget om inte den där kvinnan uppmanat mig.
Så jag är väl mitt i livet då. Jag är ensam men för tusan. Det är ju så jag vill ha det. Mitt behov av ensamhet är obegränsat. Visst älskar jag att vara mitt i människors uppmärksamhet, men om jag inte får låsa min dörr, stänga av mobilen och dra ner persiennerna då och då blir jag tokig av stress. Men det är väl med det där som med det mesta som är jag. De ständiga motsättningarna. Löjligt social men med ett behov att slippa interagera med någon eller något. Ständigt positiv men alltid negativ. Klok och sansad med hetsig som en retad tiger.
Det är sådana tankar som når mig en dag som den här. Och varför inte? De skadar inte, de läker.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Om man gillar läget är det ju frid och fröjd och dessutom kan livnära sig på att få läka..då är det ju helt fantastiskt. Men det finns studier som säger att en utmattnings sjukdom kan bli kronisk. så vill man bli frisk är det säkert så att man behöver ha ett aktivt liv iaf, som ex kbt!
Postat av: WoB
Jodå. KBT, den ny religionen har jag gått i sedan 2003 och det har kanske hjälpt mig. Men det där med att ha ett aktivt liv är jag lite tveksam till som recept när man lider av en åkomma som kommer sig av att man just har haft ett väldigt aktivt liv. Så klart är det inte bra att fastna i det lugna, men jag tror att det är vettigt att varva ner, på riktigt. Det har hjälpt mig i alla fall. Nu är jag beredd att stiga ut i livet igen.
Trackback