När livet hälsar på

Det har av någon anledning varit en väldigt lång dag. Kanske är det den vanliga höst/vinter-depressionen som visar sitt fula ansikte igen? Jag vet inte men jag har mest önskat att den ska ta slut, den här dagen. Så att jag får sova igen. Men jag finner ingen vila i kroppen. Låter det som vanligt? Jo, kanske. Men ändå.

Jag tog en megalång dusch i det allra varmaste vatten min lilla barnakropp orkade med, för att åter bli lite varm. Det funkade och efter den så var jag riktigt glad och pigg och allt det där man förväntas vara i dessa tider. Eftersom kattsand och cigg var slut så åkte jag in till stan. Dum idé. Kallt. Så yttermera kallt. Allt blev kallt och svart och stjärnglänsade där jag satt och rökte mina nyinköpta ciggaretter och funderade på hur kall Viskans vatten är en söndag i november.

November. Denna helvetesmånad. Den som ständigt fäller mig, kapar mina ben och bringar mig till dödens väntrum. Då när inget finns att hoppas på och inget finns att komma ihåg. Så svart som det allra mökraste hål i universum. När alkoholabsitenensen söker upp mig trots månader av uppehåll. När vita perioder blir... svarta. Återigen svart.

Så jag är kanske på väg någonstans. Inte vet jag. Visserligen är allt bättre än tidigare år, men ändå samma. Samma samma samma.

I tidningarna kan man läsa om att sjukskrivningarna kommer att öka, trots att man från närmsta medmänniska fått blyfot när det gäller det där. Men folk blir liksom inte friskare för att man beordrar dem att bli det. Fuskare kommer alltid att finnas, oavsett system, men återigen, folk blir inte friska för att man beordrar dem att bli det. Själv ska jag inte klaga. Alls. Så det gör jag inte. Alls.

Men. Kanske kan den här dagen ta slut nu då. Kanske kan jag sova lite. Som vanligt en gnutta kär, men den här gången så sänder jag de där viktiga signalenra men får noll i respons. Men någon gång ska det hända med.

Förövrigt så är Morrisseys nya skiva "Swords" ute. Bara så att ni vet att ni missar nått om ni inte lyssnar. Snart kommer Robbie Williams och Kents nya ut med. Ärligt talat. Livet är fan fantastiskt. När man tänker på det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback