När man äntligen kan se igen

Det går inte att sätta fingret på vad som jagar mig. Nån djup oro för något som aldrig händer och som jag inte vet vad det är. Försöker få ordning på det men det undflyr mig. Så jag lämnar det därhän och koncentrerar mig på att inte tänka något alls. Det funkar hyggligt.

När jag ramlade ur säng i morse så mådde jag sådär gott som man kan göra på morgonen när man fått sova gott och djupt. Men efter att kaffet var udrucket och första cigaretten blivit till aska och fimp så började det mala i mig. Mest är det bara retande. Jag är inte längre så vansinnigt rädd för oron, men som sagt irriterar det mig att jag inte kan få ro i mer än 10 minuter.

Nog om det. Förutom allt annat så är livet precis sådär som det borde vara en fredag i november. Lite grått med lila kanter liksom. Så jag ska göra det allra bästa av livet jag har och försöka njuta av lugnet som finns i världen idag.
Kents nya snurrar och som vanligt är de så bra att jag får rysningar i hela kroppen av vällust.

Det är märkligt det där med musik. Hur det påverkar en. Igår satt jag på bussen in till staden för ännu en av mina små utflykter och bäst som jag satt där och lyssnade på Röd så började jag nästan gråta. Inte för att jag mådde dåligt eller så, men för att ljudet och texten på en av låtarna påverkade mig så mycket. En massa känslor som bubblade upp och frigjordes. Som kolsyrebubblor i en cola-flaska som man just skakat så hårt man bara kan.

Så jag lyssnar och känner igen mig och kommer på att livet är bra förunderligt. Vackert och gripande och alldeles fantastiskt. Att man kan vara olycklig för att man blir olycklig är märkligt bara det. Lite som det sköna i att pilla på ett sår.

Men nu ska jag nog röka lite tror jag. Gott så.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback