Så du såg mig?
Vi känner igen varandra. Vi på bussen ner till stan efter en kväll av skörlevnad. Samma buss, samma mål, samma rödflammig ansikten och samma glättiga ångest. Vi har alla stapplat ur sängen eller golvet eller taket eller vart fan vi nu sov i, på, av.
Det är inte så att vi morsar på varandra och säger hej. Fast det är ju egentligen samma sak kanske. Men vi tittar på varandra, sniffar lite och morrar. För än så länge finns inget vi hatar så mycket som en annan människovarelse som luktar av samma svett och hål och fel och tovigt hår som den där spegelbilden som röker bredvid.
Vi vandrar alla på samma buss, den som mot helvetet bär. Bland småbarnsföräldrar, alltid kvinnor när jag tänker närmare på saken, alltid kvinnor, och pensionärer och annat löst folk. De nyktra, arbetande männen sitter hemma och tar igen sig för att de just är arbetande, nyktra och män. De förtjänar det. Tycker de.
Så vandrar man in på den svenska stoltheten systembolaget. Lite lagom åt helvete för mycket skakis. Lyssnar till någon självgod sate som pratar för högt i mobilen om att "köpa en öl till maten" och man undrar hur mycket den där karln ska äta egentligen? Räcker det med en ko som förrät?
Så. Vi står där. Jag och Bosse Lidén. Räknar inte pengar utan procent. Hur mycket klarar magen idag? Så mycket som det bara är möjligt. Samma svar varje gång men frågan måste ställas.
Kling, kling. Kort drages. Flaskor packas in i påsar och väskor och alla möts vi i supegränden. Den där lilla gatan som ligger precis bredvid systemet där vi nöjt, glatt, nästan religiöst öppnar det första av vad vi nu har köpt och drar i oss så mycket vi bara kan.
Vi tittar inte på varandra. Inte än. Inte nu. Det som gäller är en promenad mot bussen. Allt mer förnöjd som alkohooooooolen vandrar ut genom celler och in i blodet. Samma cell, samma blod.
Sen kanske vi möts, kanske pratar vi.
Men aldrig om den där bussturen, aldrig om den där kön. Aldrig, aldrig om den där doften av surt och fel och bortglömda barn som vi känner strax, precis, när vi öppnade det vi köpt.
Vill du vara med?
Det är inte så att vi morsar på varandra och säger hej. Fast det är ju egentligen samma sak kanske. Men vi tittar på varandra, sniffar lite och morrar. För än så länge finns inget vi hatar så mycket som en annan människovarelse som luktar av samma svett och hål och fel och tovigt hår som den där spegelbilden som röker bredvid.
Vi vandrar alla på samma buss, den som mot helvetet bär. Bland småbarnsföräldrar, alltid kvinnor när jag tänker närmare på saken, alltid kvinnor, och pensionärer och annat löst folk. De nyktra, arbetande männen sitter hemma och tar igen sig för att de just är arbetande, nyktra och män. De förtjänar det. Tycker de.
Så vandrar man in på den svenska stoltheten systembolaget. Lite lagom åt helvete för mycket skakis. Lyssnar till någon självgod sate som pratar för högt i mobilen om att "köpa en öl till maten" och man undrar hur mycket den där karln ska äta egentligen? Räcker det med en ko som förrät?
Så. Vi står där. Jag och Bosse Lidén. Räknar inte pengar utan procent. Hur mycket klarar magen idag? Så mycket som det bara är möjligt. Samma svar varje gång men frågan måste ställas.
Kling, kling. Kort drages. Flaskor packas in i påsar och väskor och alla möts vi i supegränden. Den där lilla gatan som ligger precis bredvid systemet där vi nöjt, glatt, nästan religiöst öppnar det första av vad vi nu har köpt och drar i oss så mycket vi bara kan.
Vi tittar inte på varandra. Inte än. Inte nu. Det som gäller är en promenad mot bussen. Allt mer förnöjd som alkohooooooolen vandrar ut genom celler och in i blodet. Samma cell, samma blod.
Sen kanske vi möts, kanske pratar vi.
Men aldrig om den där bussturen, aldrig om den där kön. Aldrig, aldrig om den där doften av surt och fel och bortglömda barn som vi känner strax, precis, när vi öppnade det vi köpt.
Vill du vara med?
Kommentarer
Trackback